Bergslagsleden Etapp 13: Sixtorp - Svartå IP

Bergslagsleden etapp 13

 

Jag samlar mina texter om Bergslagsleden här.

 

Bergslagsledens trettonde etapp börjar vid friluftsgården i Sixtorp. Det är ursprungligen en gammal bergsmansgård som under många generationer har brukats som bondgård. Den siste brukaren bodde tillsammans med sin mor på gården en bra bit in på 1960-talet. De senaste 40 åren har Sixtorp fungerat som friluftsgård och ägs numera av Lekebergs kommun. Intill friluftsgården ligger Sixtorps gamla skola, som byggdes år 1873. Den lades ner i slutet av 1940-talet. Stora delar av Sixtorp är idag natureservat.

 

Redan i min beskrivning av etapp 12 berättade jag om friluftsgården och de båda vindskydd som finns att tillgå. Jag berättade också om vad man kan hitta om man väljer att följa den naturstig som man stöter på strax innan man är framme vid friluftsgården: Kallkälla, vindskydd på Berget samt bäverdamm. Denna text kommer att inledas med några korta meningar om Sixtorps naturreservat. Sedan drar vi iväg på vandring.

 

 

Naturreservatet Sixtorp

På sluttningen norr om sjön Multen brer ett rutmönster av beteshagar och slåtterängar ut sig. I en svacka rinner Gammelhyttebäcken via Igeltjärnen – en dödisgrop från istiden – ut i sjön Multen.

Öster om reservatet ligger byn Sixtorp, som funnits sedan 1680-talet. I reservatet finns delar av byns gamla åker-, ängs- och betesmarker kvar. På sluttningarna ner mot Multen ser man rester av hägnader och odlingsrösen. Sydväst om Igeltjärnen finns även lämningarna efter torpet Igeltjärnskulle. 

Igeltjärnskullens jordkällare.

Kring Sixtorp fanns det i äldre tid mycket ängsmark, något som var typiskt för bergshanteringen, eftersom behovet av dragdjur var stort. På slåtterängen och naturbetesmarken växer idag en rik flora, bland annat svinrot, ormrot, slåttergubbe, slåtterfibbla, jungfrulin, kattfot, nattviol och grönvit nattviol.

Intill Gammelhyttebäcken finns spår efter bevattning av fuktängar, ett vanligt sätt att i gamla tider höja produktionen på naturslåttermarker. Skogarna i närheten av Gammelhyttebäcken består av högväxt lövskog där asp och ask är viktiga inslag. Den kalkrika jorden gör att många ovanliga växter trivs här, bland annat smörbollar, vätteros, stinksyska, underviol och trolldruva. I buskskiktet kan man hitta olvon och tibast. Här växer också sällsynta mossor och lavar som piskbaronmossa, grov baronmossa, traslav och grynig filtlav.

I Gammelhyttebäcken finns ett fast bestånd av öring. Längs stränderna har bävern avverkat mängder av aspar, vilka nu ligger i brötar på marken och ger livsutrymme för svampar och insekter.

Fågellivet är varierat och många hackspettar trivs i reservatet. Över hundra fågelarter har noterats. Även Närkes landskapsdjur, hasselmusen, lever här. Både varg och lo har besökt reservatet och har sina tillhåll i Kilsbergens branter och vildmarksområden.

 

 

Gammelhyttan

En kilometer väster om Sixtorp – sedan man först passerat den mycket inbjudande badplatsen – leds vandraren fram till Velamshyttebäcken på den plats där Gammelhyttan en gång funnits. I området vid Gammelhyttebäckens utlopp har människor framställt järn under lång tid. Den äldsta hyttan – troligen medeltida – ersattes 1638 med en ny hytta som stod här till 1819, då den slogs samman med Mullhyttan. Strax intill ligger ett gruvfält där järnmalm brutits, vilket tyder på att hyttan haft en ovanlig närhet till malmen. I området finns mängder av blåaktig slaggsten samt 50 meter söder om vägen kan man hitta en stenkrans som kan vara lämningen efter hyttpipan.

Resterna av Gammelhyttans hyttpipa?

Man passerar en rastplats där marken består av mängder med slagg. Naturen består här av frodiga hassellundar.

På norra sidan av vägen syns kraftiga murar efter hyttans damm. Vattenkraften var nödvändig för att driva blåsbälgarna, som blåste in luft i masugnen för att temperaturen skulle bli tillräckligt hög för att smälta järnet.

Som jag nämnde tidigare finns flera gruvhål i närheten. Med andra ord krävdes inga långa transporter från gruva till hytta.

 

Falkebergshöjden

En kort bit följer leden vägen upp mot Holmsjötorp, men efter cirka 500 meter viker den av till vänster och börjar klättra brant upp mot Falkebergshöjden. Härifrån har man på sina platser utsikt ner över Multen, men där börjar bli uppväxt och man få lämna leden för att det ska bli fotograferingsvänligt.

Det var i detta svårtillgängliga bergsområde som de första försöken att återinplantera berguv i Mellansverige bedrevs under 1950- och 1960-talen av naturvårdare i Västernärke. Skogen här uppe består av tallskog som lockar till sig skogsfågel – till exempel tjäder.

Leden går sedan lika brant nerför, följer en liten skogsväg norr om Stora Kotjärnen

och viker sedan västerut igen för att klättra över ett par höjder innan den sänker sig igen ner till stora vägen som följs fram till Tryggeboda. Hela denna passage – från Gammelhyttan och ner till Tryggebodavägen – gå genom mycket trevlig skog. Precis innan man är ute på vägen passerar man murrester som är rester av en smedja.

 

Limstensslingan

Tryggeboda är en av få större byar i Kilsbergen som inte byggts upp runt en hytta. Här var förutsättningarna för odling det avgörande.

Mitt i byn gör leden en 90-graders sväng till vänster. Här stannar vi till för att fundera över vägval:

Om vi här följer leden kommer vi – efter drygt 300 meter – fram till en pil som pekar norrut – mot Limstensgruvorna. Detta är ett måste-besök, MEN… svängen till Limstensgruvorna blir betydligt mer intressant om man inte svänger vänster här, utan fortsätter rakt fram.

I trakten av Limstensgruvorna finns fler intressanta platser att besöka, och dessa riskerar man att missa om man följer den markerade vägen. Dessutom kommer sevärdheterna i ”rätt” ordning om man följer mitt vägval.

Alltså – fortsätt norrut lite drygt en kilometer. Där finns en liten P-plats där den gamla landsvägen ansluter till den nyare. Här svänger vi in mot söder, och efter cirka tvåhundra meter hittar vi Björnbrickan till höger. Det är en synnerligen välsmakande kallkälla.

Bara något tiotal meter senare får vandraren den första kontakten med Långfarsta. Det är ett 9 meter djupt, 6 meter brett och 125 meter långt gruvschakt där man brutit kalksten. Om man är vig kan man klättra ner i schaktets norra ände. Även om man använt denna plats som avstjälpningsplats så är det en mycket speciell upplevelse att vandra här nere. 

Långfarsta

Det är sannerligen mäktigt även från ovan. Bästa fotomotivet har man vid schaktets sydliga ände. 

Drygt 100 meter sedan man lämnat Långfarsta bakom sig så kommer man fram till en skylt som pekar västerut mot Limstensgruvan. Efter en liten bit längs stigen in mot gruvorna så skymtar man gruvområdet inne till höger. Mitt tips dock är att fortsätta att följa stigen. Då blir upplevelsen störst.

Utanför själva gruvan finns denna gamla malmsläde.

Limstensgruvorna är ett egendomligt gruvområde där man brutit limsten (äldre ord för kalksten). Här finns jättelika öppna rum med 10-12 m lodräta väggar. Mellan rummen passerar man genom stenvalv. På några släta väggar kan man se namn och initialer som huggits in av gruvarbetarna. Gruvan bröts i slutet av 1800-talet och användes vid järnframställning i Degerfors. 

Tyvärr har man låtit stegarna inne i gruvan ruttna ner. Ett tag var det farligt att försöka ta sig upp där det tidigare bara var spännande. Man har tyvärr inte ersatt de borttagna stegarna med nya alu-stegar.

Vi tar samma stig tillbaka till den gamla landsvägen och följer den vidare söderut tills vi kommer tillbaka till Bergslagsleden som för oss vidare västerut.

Vem bor här? Ovanlig grind.

Efter lite drygt en kilometer passerar stigen en rastplats som något jaktlag gjort i ordning. Även om här saknas vindskydd så kan platsen locka till rast.

 

Jätteberget

Vi passerar den inbjudande Legårdstjärnen och strax där efter en tydlig kolbotten innan det är dags för leden att göra en nittiograders sväng åt söder. På denna plats hittar vi en skyltad och blåmålad avtagsväg/återvändsled som pekar norrut mot Jätteberget. Detta är ett område ni inte vill missa även om det är en lite tråkig vägpromenad fram och tillbaka.

Redan efter cirka etthundra meter tappar leden bort sig själv med torpet Karsbo inom synhåll. Följ bara grusvägens skarpa vänstersväng så är ni på spåret igen. Efter knappt 400 meter kommer man ut på en större grusväg och nu är skyltningen bättre. Följ pilens riktning norrut 200 meter då nästa pil visar in till vänster. Efter drygt 800 meter är vi framme vid en mycket välkomnande plats. Kommer man med bil kan man köra ända hit. I andra änden av P-platsen ser man vägvisare mot Sågarefallet. Samma sak händer efter bara tiotalet meter in i skogen. Rundslingan till Sågarefallet är en vacker rundslinga som jag återkommer till senare i texten.

Från P-platsen leder stigen in i gammal vacker skog och passerar ett par inbjudande rastplatser.

Har man ögonen öppna hittar man också en tallbläcka med inskrift i form av siffror.

Det börjar nu också bli uppenbart vart denna stig leder oss. Här uppe finns ett grottsystem om sammanlagt 80 meter. Området anses vara ett av de märkligaste och största i denna del av Sverige. En av gångarna är 14 m lång med en höjd på drygt 2 m. Den har ingång i båda ändar – om man är smidig. Den största öppningen finns i närheten av den enda grillplatsen inom området.

Jättebergen är sedan länge ett uppskattat utflyktsmål och enligt sagan bodde här jätten Diger, som är ett gammalt svenskt ord som betyder stor. Traditionen säger att det är jättens namn som även givit namn åt den närliggande orten Degerfors.

 

Sågsjöstigen

När man sett sig mätt på mysiga grottor återvänder man ner mot P-platsen. Som jag nämnde tidigare så finns här ytterligare ett val att göra. Förmodligen utan att veta om det har vandraren nu kommit in i det område av södra Kilsbergen som kallas Fasaskogen. Med bara en liten generalisering kan man kalla detta för en vildmark betydligt vildare än Tiveden och till största delen tom på turister. Naturreservatet Jätteberget – som vi nu är på väg att lämna – är troligen en av de mer välbesökta platserna i Fasa – fast då handlar det bara om den lilla del där grottorna finns. Den allra största delen av Jätteberget är stiglöst – eller det ter sig åtminstone så för ett otränat öga. Är man observant kan man hitta grenar lutade mot trädstammar eller stenar. Det är så kallade Edlund-pinnar som visar vägen till… ja, vem vet?

Det finns en hel del naturreservat i Fasaskogen. I en del av dessa finns markerade leder. Utöver dessa finns också några markerade leder mellan några av naturreservaten. Denna rundslinga runt Sågsjön är ett exempel på en sådan. Den är mellan fyra och fem kilometer lång, lite beroende på en del vägval.

Hur som helst så rekommenderar jag att göra även denna omväg. Stigen går ju till stora delar längs Sågsjön, men man ska inte låta lura sig av det: Den är mycket kuperad – speciellt på den södra sidan. Jag rekommenderar att gå denna sida först.

När man vandrar kommer man att passera en hel del riktigt mäktiga stenblock – en del så speciella att de har fått namn. Det första jag tänker på är Grodan. 

 

Strax innan stigen vänder tillbaka på norra sidan av sjön passerar man en gammal torpruin – Sågarefallet – där det är iordninggjort en rastplats. 

Precis där stigen vänder tillbaka finns ruinen efter en smedja. Om man här går ner till vägen och följer den några tiotal meter ser man den mycket stora dammen och fallet till höger. 

Strax bortom den går en stig ner mot sjön Ölen. Den leder ner till en kallkälla med mycket gott vatten. 

 

Även på den norra sidan av sjön passerar stigen en del mycket mäktiga klippblock. Bautastenen är en mycket hög upprest sten som gör skäl för namnet. Trots det kan den vara svår att upptäcka eftersom den är gömd i ett gransnår.

När man börjar närma sig sydostspetsen av sjön passerar man några stora stenar som till och med har fått sina namn inristade på en träskylt: Diamantstenarna. 

Hundra meter efter Diamantstenarna kommer man fram till ett stigskäl. Norrut ligger större delen av Fasaskogen, men det kommer jag inte att berätta om nu. Det området förtjänar flera egna texter. Istället svänger vi söderut och klarar av de sista 500 meterna på denna rundslinga.

 

Skvaltkvarn med dammvall

Nu kan vi förstås återvända till den plats där vi lämnade Bergslagsleden… eller inte.

Vi börjar med att återvända de ca 800 meterna ut till grusvägen och följer den söderut. Vi svänger dock inte till vänster efter 200 meter, utan fortsätter ytterligare kanske hundra meter fram till bäcken. Om man följer bäcken nedströms cirka 250 meter så passerar man en mycket tydlig dammvall, cirka 15 meter lång. Något tiotal meter längre nedströms finns den troliga platsen för skvaltkvarnen.

 

Särskilt om man gjort en del utsvävningar längs vägen så kan det vara lockande med en genväg. En sådan erbjuds om man följer grusvägen söderut ner till Rödmossen där man stöter på leden igen. Men gör man det så missar man en riktig sevärdhet. Alltså: tillbaka till den punkt där vi lämnade Bergslagsleden.

 

Tunntappen

När vi åter står på Bergslagsleden har vi bara ungefär trehundra meter ner till ett riktigt mysterium. Den lilla sjön Tunntappen har nämligen både ett ytligt och ett underjordiskt utlopp. När vattenflödet till sjön är litet kan den i det närmaste tömmas på vatten genom det underjordiska avloppet. Sjön Tunntappen sägs bete sig precis som namnet antyder: Utan förvarning töms sjön på allt sitt vatten — som när man drar tappen ur en tunna. Denna tappning av sjön sker snabbt och, som sägnen säger, så att det "dånar i bergen", men det finns ingen som i modern tid har kunnat bevittna denna plötsliga avtappning. Däremot kan den regelbundne vandraren på Bergslagsleden konstatera att sjön oftast är fylld, men ibland helt tömd på vatten!

Tunntappen har sitt utflöde i den bäck som går under bron vid sjöns västra ände. När vattenståndet är lågt och bäckfåran torrlagd kan man observera att vattnet försvinner ner under en klippa strax sydväst om bron. Detta vatten rinner troligen under jorden och kommer fram som en kraftigt flödande källa omkring 25 meter nedströms i den torrlagda bäckfåran. Den plötsliga tömningen har man försökt förklara med ett underjordiskt avlopp som blockeras av en stor ispropp och när isen smälter och lossnar uppstår ett undertryck som snabbt tömmer sjön.

 

Vindskyddet vid Södra Holmsjön

Efter Tunntappen fortsätter leden mot sydväst och passerar först en kojruin med vidhängande kolbotten vid Rödmyren och sedan ännu en på Norra Holmsjöns östra sida. Sjön är vacker och lockar till bad.

Ovan kojruin vid Rödmyren och nedan vid Norra Holmsjön.

Norra Holmsjön

 

På de återstående två kilometrarna fram till vindskyddet passerar man både Gubbestubbe, Trollpåhuvet  – exempel på sådana fotomotiv som är förgängliga, samt vargspillning.

Gubbestubbe finns alldeles nära odlingsmarkerna vid det gamla torpet Rifallet och Trollpåhuvet 500 meter senare. Leden går sedan på gamla skogsvägar fram till etappens rastplats vid Södra Holmssjön, som ligger 12 km från Sixtorp och 7 km från Svartå. Det var längs denna väg jag hittade vargspillningen.

Vid Södra Holmsjön finns vindskydd, eldstad, vedförråd och dass. Dricksvatten finns inte vid rastplatsen, men sjöns vatten är så rent att det efter kokning kan användas vid matlagning.

Vindskyddet är ungefär 2,5 x 3,5 meter. Tak och främre delen av golvet börjar se rejält slitet ut. Här finns eldstad med galler och bänkar runt. Bänkarna behöver snart bytas ut. Vid vedförrådet finns – förutom ved - sågbock, två sågar, huggkubbe och yxa. På avstånd finns dass. Sjön erbjuder acceptabla badmöjligheter.

Den senaste natten jag övernattade här (april 2022) ropade storlommarna hela natten, då och då påhejade av ett tranpar. I dagningen slutade de. Då hördes orrarna på avstånd.

 

Vidare söderut

Efter Södra Holmsjön fortsätter leden på gamla skogsvägar fram till de igenvuxna odllingsmarkerna vid Koltorp, där leden svänger in i skogen igen. Flera gamla lövträd står kvar från den tid då marken odlades. Bland annat växer här flera stora rönnar. Från stigen söder om Koltorp har man bitvis fin utsikt över stora skogsområden mot väster. En inbjudande utsiktsplats var denna ”Fåtölj med utsikt”.

Rotvältan hade en skön sväng mellan stam och rot som passade min rumpa perfekt. 

Härlig utsikt!

En knapp kilometer söder om Koltorp har leden fått en ny dragning som inte finns med på dagens kartor. Egendomligt nog finns dragningen med på äldre kartor (feb 2008).  Strax väster om Lofallsberget lämnar leden vägen (tack) och tar en genväg genom skogen.

Precis där leden kommer ut på vägen igen är det dags att ta en paus och fundera över vägval.

 

På samma gamla karta finns vid denna punkt en markerad återvändsled fram till torpruinen Ekelund. Anledningen är att här fanns en brunn med acceptabelt vatten. Det krävs lite letande för att hitta brunnen. Själva torpruinen syns tydligt efter cirka 250 meter längs grusvägen åt sydost.

Torpet Ekelunds spisröse.

Brunnen finns 40-50 meter västsydväst om spisröset, på andra sidan grusvägen. När jag var där (april 2022) flödade vattnet ur brunnen och var mycket aptitligt.

 

Lofallsberget och Axsjöåsen

Vägvalet jag tänkte på är dock avsevärt mycket längre än till torpet Ekelund. Vi fortsätter längs vägen förbi Ekelund drygt 800 meter. Vid vägskälet tar vi vägen till vänster – mot nordost.  Håll blicken fokuserad åt vänster. Efter drygt 800 meter finns en otydlig och delvis trasig pil som pekar mot Lofallsberget. 

Stigen leder oss uppåt genom vacker skog med en hel ovanliga trädformationer, men också dramatiska bergstup.

Klumpfoten

Så småningom kommer man upp på själva Lofallsberget (nedan) med en del mäktiga, gamla tallar.

Härifrån måste man fortsätta med hjälp av GPS. Ungefär 500 meter nordost om toppen av Lofallsberget finns ett stort antal jättelika granar på den så kallade Axsjöåsen. Fyra av dem har till och med fått egna naturminnesplaketter fastsatta. I slutet av min text gör jag en lista över GPS-positioner på samtliga sevärdheter. Där finns också positionerna för dessa bjässar.

Sedan är det bara att traska tillbaka till Bergslagsleden. 

På vägen - nedanför Lofallsberget - hittade vi dessa... lodjursspår?

 På vägen tillbaka mot Bergslagsleden kan man välja att göra en liten avstickare när man kommer fram till vägskälet. Istället för att genast svänga av till höger mot Ekelund kan man svänga till vänster. Efter några hundra meter kommer man fram till Nolsjön, där det finns ett vindskydd som lämpar sig väl för en rast.

Gammeltallen – Tandvärkstallen

På vägen vidare söderut passerar vandraren ett antal kolbottnar, varav en del med synliga kojruiner.

Efter att ha vandrat mer än 15 km i mestadels yngre skogar och kalhyggen känns det riktigt skönt att komma fram till en riktig gamling – en tandvärkstall.

I äldre tider vände man sig ofta till naturen för att få hjälp mot olika sjukdomar. Främst var det källor, stenar och träd som hade sådana krafter. Gammeltallen var ett sådant värkträd som bland annat kunde användas för att bota tandvärk. Om man hade tandvärk stack man en trästicka i den onda tanden. Sedan fäste man stickan i tallens norra sida. Genom att göra detta gick det onda över i trädet. Allt det onda som under tiden samlats i trädet gjorde att ingen vågade sätta yxan i ett sådant träd. Det är anledningen till att vi än idag har ett antal tandvärkstallar kvar. Gammeltallen växer cirka tre kilometer norr om Svartå gamla bruk.

 

 

Gammal återvändsled, eller...?

Ett par hundra meter sedan vi lämnat Tandvärkstallen kommer leden ut på en skogsväg och direkt därefter korsar den en kraftledning. Strax efter hittade jag en ganska tydlig stig som vek av österut. Den måste ju leda någonstans. Jag började följa och efter en stund upptäckte jag gamla, flagade orange målningar runt en del träd. Är detta en äldre dragning av Bergslagsleden? Inte på någon karta jag har hittat. Efter ungefär 150 meter kom jag fram till ett avlångt schakt i marken.

Fornsök berättade att detta är en gammal kalkstensgruva. Och här slutade stigen/färgmarkeringarna. Lite konstigt att ha markerat en återvändsled till något så litet. Eller… finns där något jag har missat?

 

Järnvägar och andra vägar

Cirka 1,5 kilometer innan man är framme vid etappmålet går Bergslagsleden under den gamla Svartåbanan, som är en järnvägssträcka som tidigare gick mellan Örebro och Svartå. Tåget kallades Svartåmärra i folkmun. Svartåbanan lades ned 1985.

Svartå-Märra ovan och stambanan nedan.

Några hundra meter söderut går leden även under stambanan mellan Stockholm och Oslo. Söder om järnvägen kommer leden ut på en mindre bilväg, som är anmärkningsvärt välbyggd med stensatta vägbankar.

Vägen är en del av den gamla landsvägen som kallas Letstigen, som gick genom Västernärke med riktning mot Värmland. 

500 meter sedan man passerat under stambanan kan man hitta den gamla hälsokällan Brunnskällan. Den har ett järnhaltigt vatten som inte ser speciellt nyttigt ut, men det var just på grund av järnhalten som vattnet ansågs nyttigt. Källan finns invid ett trevägskäl på sydöstra sidan om vägen. Man ser källan från vägen. Den är markerad med två olika pinnar som båda har orange färg på toppen.

Cirka 500 meter efter Brunnskällan svänger leden av västerut längs norra sidan av Lillbjörken. Här är det dags att göra ett vägval.

Ledens gamla dragning

Att följa leden norr om Lillbjörken är en helt ny dragning (2024). Det går emellertid utmärkt att följa ledens gamla dragning. Den är fortfarande färgmarkerad, fast med blå färg.

Tidigare fortsatte leden längs vägen fram till Villa Lugnsbo. Den byggdes 1896 av Svartå bruks AB (bildat 1894) som bostad åt brukspatronen. Numera finns där konferenslokal och restaurang. Villan var ett kort tag  det officiella etappmålet för Bergslagsledens etapper 13 och 14. Här kunde man fylla på vatten från en kran på baksidan. 

Strax nedström Villa Lugnsbo finns resterna av Svartå gamla bruk. Det kallades tidigare Nedre bruket. Det anlades år 1658 vid Svartåns utflöde ur Lill-Björken och det var i drift till mitten av 1800-talet, då det flyttades till Övre bruket i nuvarande Svartå samhälle. De byggnader som idag finns på platsen är en kvarn och en kraftstation som varit i bruk efter bruksepoken.

På platsen för Nedre bruket ligger idag en kvarn och en kraftstation.

Verksamheten i Svartå var i drift ända till 1966, då hyttan blåstes ner som den sista träkolsdrivna hyttan i Sverige.

Man passerar länsvägarna 204 och 205 (tungt trafikerade) och klättrar sedan upp genom ett vackert parti med ädellövsskog, främst i form av lindar, som växer frodigt i backen.

Efter bara ett par hundra meter ansluter man till ledens äldsta dragning. Här kan det finnas anledning att göra en kort avstickare. En pil pekar in till höger. Denna otydliga stig salingrar cirka 100 meter in till vad som måste vara länets största fångstgrop. Den är kvadratisk, cirka 10x10 meter upptill och 6x6 meter i botten. Den är dessutom hela 4-5 meter djup.  Dessutom är den omgiven av en vall. Fornsök kallar den för varggrop. GPS-koordinater finns i slutet av texten.

Svartå varggrop

 

Mindre än 100 meter NNO om varggropen finns ytterligare en intressant lämning. Det som finns här är en igenfylld husgrund efter en iskällare som tidigare varit en del av den vårdade herrgårdsparken. 

Resterna av Svartå herrgårds iskällare.

 

 

Bokskog

 Leden – en lättvandrad stig – kommer sedan ut på ett litet kalhygge, med fin utsikt. Strax efter hygget går leden förbi en liten bokskog.

Boken invandrade till Sverige söderifrån under yngre stenåldern. Under bronsåldern, år 1 800–500 f Kr, hade boken nått upp till Mellansverige och var på grund av det varma klimatet ett betydligt vanligare träd än det är idag. Numera har bokskogarna gått tillbaka kraftigt och är vanliga endast i södra Sverige. Den här bokskogen är en av landets nordligaste, åtminstone i denna storlek.

 

Bojegruvan

I samband med att man lämnar bokskogen bakom sig leds vandraren ut på en liten, mysig skogsväg. Mysigheten försvinner dock snart i och med att man har ett stort, nytt hygge på höger sida och ett stort lite äldre hygge på vänster sida.

Efter ungefär en kilometers promenad längs skogsvägen sk man följa  stigen som leder norrut mot Bojegruvan. Detta är en järngruva som började bearbetas på 1660-talet av Anton von Boij –”Tivedskungen” – på Stora Lassåna i dagens Laxå. De ingick i Guldsmedsboda järngruvfält. På plats kan man se ett antal gruvhål och varphögar (gråberg).

Härifrån är utsikten över hygget och bort mot blånande berg riktigt betagande.

Vi fortsätter att följa denna stig och leds då i en båge först norrut förbi en mäktig kolbotten med kojruin och sedan söderut tillbaka till skogsvägen.

Cirka 1,5 km efter det att vi svängde av mot Bojegruvan så är vi tillbaks på skogsvägen/stigen igen. Vi ska vidare söderut, men vi måste bara göra en extra sväng här. På andra sidan stigen pekar nu en pil mot Kärrgruvan. Är vandraren bara det minsta historiskt intresserad så är denna lilla avstickare väl värd de extra stegen. 

Kärrgruvan 

Efter cirka 300 meter längs denna stig mot sydost, kommer man in i Kärrgruvans område. Första gången kag var här fanns ingen tydlig vägvosning, men det senaste året har detta blivit åtgärdat och det är lätt att hitta  fram till de olika sevärdheterna. 

Under första hälften av 1600-talet hade järnhanteringen ett kraftigt uppsving och järnmalm efterfrågades. Nordväst om Toften fann man järnmalm och brytning påbörjades vid mitten av 1600-talet och pågick i cirka 200 år. Området fick namnet Kärrgruvan. Den äldsta gruvan i området är Herrgruvan som är cirka femtio meter djup. Ur Herrgruvan var man tvungen att vinda upp såväl malm, sten som vatten för hand. Brytningen av malm upphörde i samband med att man fann en ny malmkropp norr om Herrgruvan.

Kraften till gruvans länspump kom från ett vattenhjul nere i Svartån och överfördes till gruvan med hjälp av en kilometerlång konstgång fram till Åråsa bro, byggd på 1830-talet. Jag har hittat ett vändbrott – en plats där stånggången ändrade riktning.

Stånggången eller Konsten

Vid Åråsa bro intill sjön Toften byggdes ett Polhemshjul – ett vattenhjul – vid början av 1700-talet. Härifrån gick en Stånggång, den så kallade Konsten, upp till gruvområdet Kärrgruvan.

 

Avståndet mellan hjulet och gruvområdet var över 800 meter och höjdskillnaden cirka 35 meter. Konsten bestod av stänger som drivna av vattehjulet ledade fram och tillbaka dygnet runt och drev på så sätt vattenpumparna i gruvan Hästvind – 138 meter djup! Anläggningen var byggd på stolpar nedsatta i uppbyggda stenrösen. Nattetid fick någon gå vakt och skyndsamt ingripa om stånggången krånglade eftersom vattenpumparna i gruvan då stannade. Arbetsinsatsen belönades varje gång med en jungfru brännvin (8,2 cl). Det påstods att ibland fixades det avbrott för att få lite mer brännvin.

Gruvstugan – Karl Jansa-stugan

Torparen Jan Ohlsson, född 1813, och hustrun Cajsa Persdotter, född 1822, kom till Kärrgruvan från Nysund med sina tre söner Carl ”Karl-Jansa”, Adolf och Anders. Efter Jan Ohlssons död bodde hans änka Cajsa och pojkarna kvar vid Kärrgruvan. För att kunna försörja sig och barnen började hon med handel i sin stuga. Sortimentet var begränsat till den tidens viktigaste varor såsom mjöl, gryn, socker, salt, kaffe och tobak.

Hästvind

Den djupaste gruvan i området, cirka 138 metrer, kallades för Hästvind. Den fick sitt namn av att malmen och varpstenen vindades upp ur gruvan med hjälp av hästar.

 

Gruvhålet Hästvind - 138 meter djupt!

Malmen i området Kärrgruvan ansågs ha god kvalitet. Ett talesätt var att den kunde säga ”du” till malmen från Dalkarlsberg. Malmkroppen påstods likna en oxkropp, med huvud och fyra ben. År 1820 utvanns här 230 ton malm. I slutet av 1840-talet inträffade ett stort ras i en av gruvgångarna under en middagsrast. Alla gruvarbetarna var uppe ur gruvan, så ingen omkom. Verktyg och redskap blev dock kvar. Av rädsla för nya ras beslutades att driften nu skulle upphöra. Malmbrytningen hade då pågått i cirka 200 år.

 

Brytningen vid Guldsmedsboda gruvfält lades ned på 1850-talet. I närheten av gruvfältet ligger en liten pittoresk gård vid namn (Södra) Kärrgruvan.

  

När jag ändå är i närheten kan jag inte motstå en liten avstickare 700 meter längs vägen mot Guldsmedstorp. Strax innan man är framme vid byn har riksantikvarieämbetet satt upp en liten gul skylt med ordet ”Källa”. På Fornsök kan man läsa:

"Källa, cirka 1 m i diameter och 1.5-2 m djup. Uppbygd av kallmurade, 0.2-0.4m stora, delvis skarpkantade gråstenar. Över källan är i sen tid lagt ett ca 2x2 m stort trätak med lock.”

 

Det där taket syns inte längre om det inte har rasat ner och täcker hela källan. Trävirket är numera mycket murket och jag ville inte försöka lyfta eftersom det då med största sannolikhet hade trasats sönder. Jag såg dock vattenytan blänka där nere.

Nu är det hög tid att återvända till vägen/stigen. En knapp kilometer vidare mot sydväst så ansluter denna rejäla extra tur till Bergslagsledens 14:e etapp. Så fortsättningen från denna plats hittar läsaren i beskrivningen av etapp 14. Nu återvänder vi till den plats där vi lämnade etapp 13 - där leden lämnar Letstigen och svänger västerut längs Lillbjörkens norra strand.

Tillbaka till Lillbjörkstigen

Denna senaste dragning av Etapp 13 avslutas med en mycket tilltalande vandring längs Lillbjörkens norra strand. Stigen passerar en del mycket vackra vattendrag och åtminstone en mycket fin rastplats med eldstad lockar.

Från denna plats ser man Svartå herrgård från sjösidan. Den ligger vackert på en udde i sjön. Huvudbyggnaden är från 1780-talet. De båda flygelbyggnaderna är cirka 10 år äldre.

Även fortsättningen av stigen lockar fram kameran vid ett flertal tillfällen. 

När stigen tar slut följer man vägen åt vänster. Framme vid fotbollsplanen hittar man toalett och dusch vid östra gaveln på klubbstugan. Dessa faciliteter är tillgängliga dagtid. Strax  intill finns skylten som visar att etappmålet är nått. Det är tillåtet att tälta på gräsytorna intill klubbstugan.

Om man har lust kan man här snedda upp mot det vindskydd som ligger en bit ovanför planen. Det är ett plankskydd med tre fasta bänkar där tre personer möjligen kan sova. Byggt 2014. Här ifrån har man en bra utsikt över nejden.

Man ser bland annat en stor gammal träbyggnad målad i rött. Detta är ”Slottet” som inhyser arbetarbostäder. Det byggdes 1870 och inrymde nio familjer och ett okänt antal ungkarlar. Numera är det hembygdsgård. Precis intill har man restaurerat en vattendriven stångjärnshammare från 1872.

På betydligt närmare avstånd ser man den gamla masugnspipan. 1966 lades denna träkolshytta ner – den sista av sitt slag i Sverige. Hyttan revs 1970 men pipan står alltså kvar ovanför Hyttvallen som fotbollsplanen heter.

På denna bild ser man vindskyddet längst till vänster och klubbstugan längst till höger. Jag känner inte till historien om dragspelaren.

 

Därmed avslutar jag min text om Bergslagsleden etapp 13.

 

Här följer gps-positioner på samtliga platser nämnda i denna text i den ordning de dyker upp i texten:

Berget VSK N59°11.129 E14°39.000

Berget kallkälla N59°11.187 E14°39.003

Berget bäverdamm N59° 11.214 E14°38.943

Sixtorp friluftsgård N59°10.984 E14°39.040

Sixtorp VSK A N59°10.962 E14°38.991

Sixtorp VSK B N59°10.966 E14°38.993

Igeltjärnskullen torpruin N59°11.110 E14°38.629

Sixtorps badplats N59°10.869 E14°38.841

Sixtorps Fågelplattform N59°11.137 E14°38.814

Gammelhyttan N59°11.062 E14°38.457

Falkebergshöjden N59°11.251 E14°37.516

Falltorp Smedjeruin N59°11.027 E14°36.288

Björnbrickan N59°12.092 E14°36.099

Långfarsta 1 N59°12.081 E14°36.096

Långfarsta 2 N59°12.011 E14°36.033

Limstensgruvorna N59°11.942 E14°35.817

Girafferna N59°11.289 E14°35.393

Eldsta Rönningen N59°11.462 E14°34.789

Kolbotten Karsbo N59°11.687 E14°33.821

Rastplats nedre Jätteberget N59°12.163 E14°32.625

Tallbläcka N59°12.045 E14°32.547

Rastplats mellan Jätteberget N59°12.031 E14°32.442

Rastplats övre Jätteberget N59°12.019 E14°32.348

Jättebergets grottor N59°12.009 E14°32.351

Grodan N59°12.438 E14°32.048

Sågarefallets torpruin N59°12.708 E14°31.323

Sågarefallet N59°12.824 E14°31.315

Sågarekällan N59°12.834 E14°31.300

Bautastenen N59°12.540 E14°31.915

Diamantstenarna N59°12.454 E14°32.259

Skvaltkvarn N59°11.876 E14°33.114

Tunntappen N59°11.502 E14°33.511

Kojruin Rödmyren N59°11.132 E14°33.141

Kojruin Norra Holmsjön N59°10.869 E14°32.746

Gubbestubbe N59°10.540 E14°32.643

Trollpåhuvet N59°10.308 E14°32.914

Södra Holmsjön vindskydd N59°09.895 E014°33.010

Fåtölj med utsikt N59°09.556 E14°33.243

Ekelunds brunn N59°09.001 E14°33.585

Ekelunds torpruin N59°09.016 E14°33.614

Lofallsberget stup A N59°09.040 E14°34.224

Lofallsberget stup B N59°09.090 E14°34.232

Lofallsberget N59°09.085 E14°34.023

Axsjöåsen gran A N59°09.272 E14°34.345

Axsjöåsen gran B N59°09.277 E14°34.332

Axsjöåsen gran C-D N59°09.256 E14°34.320

Kolbotten Finnbtomossen N59°08.882 E14°32.981

Kojruin Finnbromossen N59°08.339 E14°32.861

Gammeltallen/Tandvärkstallen N59°08.008 E14°33.082

Kalkstensgruva mindre N59°08.008 E14°33.082

Kolbotten Fallet N59°07.734 E14°33.063

Svartåmärra N59°07.612 E14°33.098

Stambanan N59°07.381 E14°33.136

Letstigen N59°07.252 E14°33.228

Brunnskällan N59°07.088 E14°33.333

Villa Lugnsbo N59°06.776 E14°33.071

Svartå gamla bruk N59°06.748 E14°32.917

Lillbjörkstigen N59°06.824 E14°33.154

Lillbjörkstigen (LBS) vattendrag N59°06.952 E14°32.910

Lillbjörkstigen rastplats N59°07.052 E14°32.513

Svartå herrgård N59°06.716 E14°32.628

LBS Holken N59°07.260 E14°32.311

LBS Tallarpårad N59°07.281 E14°32.280

LBS Stackarstallen N59°07.313 E14°32.274

Svartå IP vindskydd N59°12.238 E014°52.529

Slottet N59°07.455 E014°31.381

Masugnspipan N59°07.357 E14°31.487

Dragspelaren N59°07.320 E14°31.540