Bergslagsleden Etapp 1: Kloten-Gillersklack

Jag samlar alla mina texter om Bergslagsleden här.

Man bör vara observant på att - om du använder den gamla etappkartan - så har den skalan 1:62500 och inte 1:50000 som är det vanliga. Det innebär att 1 cm på kartan är 625 m i verkligheten.

 

Byn Kloten började som en hyttby runt vattenfallet mellan sjöarna Stora Kloten och Långvattnet. Byn utvecklades till ett brukssamhälle med egen järnväg till Bånghammar – ca 20 km lång. I början av 1900-talet tog skogsbruket över som viktigaste näringsgren.

Kloten erbjuder minst två bekväma möjligheter till logi. Vandrarhemmet The Wilderness Lodge erbjuder frukost och övernattning i sovsal eller rum – www.wildernesslodge.se.

Här finns också Klotens fritidsby som erbjuder boende i små stugor – www.kloten.nu. Vid Klotensjön finns dessutom en campingplats.

Vill man däremot bo gratis kan man övernatta i det vindskydd som finns ute på den lilla holmen vid Klotens badplats. Det går en bro ut till ön. Vid brofästet finns en informationsskylt om de problem som fiskodlingen i byn kan råka ut för.

 

Bergslagsleden startar på byns torg och går förbi den gamla hyttan som delvis byggts om till fiskodling.

En annan intressant byggnad är den gula herrgården.

Första delen av leden går längs gamla landsvägen. Här finns några välbevarade vägstenar i kanten av vägen ned mot sjön Långvattnet.

Ute i vattnet finns något som förmodligen också har med fiskodlingen att göra.

Läsaren kommer att upptäcka att jag bifogar bilder från olika årstider, men att jag har en förkärlek för grådisiga höstbilder som till exempel denna bild på sydvästra viken av Långvattnet i början av vandringen.

Efter en kilometer lämnar Bergslagsleden sjön och börjar klättra. Bitvis löper leden fram på mycket inbjudande gamla körvägar. Man kan se att de är uppbyggda på ena sidan och nedgrävda på den andra.

Uppe på Trollberget finns en 300 meter lång återvändsled till vad som en gång var en utsiktsplats med bord och bänkar. Här finns också resterna av en eldstad.

Tillbaka på huvudleden njuter jag av den vackra stigen. Ett par mindre hyggen passeras, men det är inget som stör känslan av vacker bergslagsskog.

Efter cirka två och en halv kilometer, när leden kommer ut på en liten skogsbilväg, finns rester av en gammal bergslagsboning – Marbytorp. Här finns odlingsrösen och en välbevarad jordkällare.

 

Leden för vandraren vidare längs en gammal skogsbilväg som leder fram till ett T-kors. Har man karta är det givetvis lätt att hitta fortsättningen på leden (rakt fram), men här är lite otydligt skyltat.

Det bär nu upp över ett gammalt hygge som sakta håller på att förvandlas till ungskog.

Fyrahundra meter efter T-korset passerar leden den gamla Tomtegruvan. Den ligger dold inne i ungskogen cirka 30 meter från stigen och kan vara svår att hitta.

 

Leden följer en traktorväg och passerar en skogsbilväg när vi närmar oss Busktorp. Runt torpet finns gamla odlingsmarker med odlingsrösen. Stigen passerar också en del gamla husgrunder.

Därefter sänker sig stigen ner mot en bäck. Redan på långt håll ser man något märkligt. Det visar sig vara en hydrologisk station, vars uppgift är att registrera vattenståndet i området. För att kontinuerligt mäta vattenstånd och vattenföring har SMHI omkring 220 mätstationer utplacerade över hela landet.

 

Leden löper nu åter fram på en mycket vacker gammal körväg och klättrar så småningom upp mot byn Källtjärn.

Skogsarbetarbyn Källtjärn var en gång så stor att den hade en egen skola. Enligt Fornsök är den tydliga husgrunden nära den öppna platsen resterna av skolan. (Bilden nedan.)

I området ser man tydligt de igenväxta hagmarkerna, rester av torp samt vackra stengärdesgårdar och vårdträd.

I skydd av ett av de gamla torpens syrenhäckar finns (fanns) en gammal meditationsplats. Den har nu blivit i det närmaste övervuxen och korset hittar man inne under en stor gran. De båda bänkarna är svåra att hitta - åtminstone i vinterväglag. En tredje bänk står strax intill. (Se bilden nedan.) Den har förmodligen hört dit även den.

Så här ser platsen ut på håll.

Sittbänkar till höger och vänster. Korset skymtar längst bak.

Här kan man slå sig ned och fundera på livets förgänglighet, samt vila en stund.

Leden ringlar sig ner likt en rodelbana på den gamla körvägen, nerför sluttningen och in i en rik lövskog. Körvägen – och leden – passerar en skogsbilväg och är snart framme vid Sandån och den backstuga som ligger där – Åbostugan.

Få backstugor finns kvar idag och de rester som finns kvar utgörs i allmänhet av ruiner. De allra fattigaste, som inte hade råd att bygga sig ett torp, fick nöja sig med en backstuga. Genom att delvis bygga in byggnaden i en backsluttning gick det åt mindre virke och blev därmed billigare.

På denna plats fanns en backstuga. Träarbetare Anders Jansson (f 1852 i Ljusnarsberg) med hustru och sju barn var den sista familj som bodde här. De flyttade år 1900. Huset förföll snabbt och revs så småningom. En av döttrarna – Signe, född 1894 – har berättat följande:

”Stugan hade bara ett rum. Dörren fanns på ena gaveln. På den andra gaveln fanns en öppen härd där man lagade maten, en gjutjärnskamin och en murad bakugn. Stugan hade jordgolv och stenväggar. På sön- och helgdagar lades ut granris på golvet. Där fanns en säng för föräldrarna och ytterligare en säng samt en fållbänk för barnen att sova i. Stugan hade sadeltak som var så pass högt att man kunde sitta uppe på vinden och uträtta en del sysslor. Där förvarades också en del saker, bland annat bröd. Familjen hade en ko. Man fick foder genom myrslåtter och lövtäkt. Lite potatis kunde odlas framför stugan, men annars fanns där ingen odlingsbar jord. Husbehovsved fick man ta i skogen. Det fanns inga vägar till stugan, utan man fick gå stigen till närmaste by – Kloten. Signe var bara 6 år när familjen flyttade från Åbo.”

Ruinen av denna backstuga här vid Sandån har utnyttjats för en rekonstruktion vilken genomfördes åren 1993-94. Stugan är delvis ingrävd i backsluttningen. Den har jordgolv, men man har gjort iordning ett sovgolv (2x3,5m) av plank. Inomhus finns också bord med träbänkar. Utanför stugan finns en eldstad. Där finns ett litet vedförråd under tak samt ett utedass. Jordkällare finns också. Platsen är mycket naturskön.

Jordkällare vid Åbostugan

Nedströms cirka 500 meter från stugan har legat ett litet sågverk som flyttades hit någon gång på 1800-talet. Sågverket lades ner i samband med att järnvägen Bånghammar-Kloten slutade användas 1934.

Vid Åbo-området har mellan 200 och 300 personer livnärt sig främst på kolning, skogshuggning och timmerkörning. Många stuggrunder finns i området.

Uppströms - cirka 100 meter från stugan - fanns en mindre kvarn. Tydliga lämningar av dammen finns kvar. Om man står på bron över Sandån och tittar uppströms så ser man dammvallen tvärs över ån 10-20 meter bort.

På bilden nedan ser man resterna av den gamla dammvallen som går tvärs över bäckfåran.

 

Precis innan man går över bron ser man denna vägvisare:

 

Denna led existerar inte längre. Om man följer stigen som pilen pekar mot försvinner den snart i intet.

En sista bild från Åboområdet sommartid.

Efter Åbostugan går leden uppåt och förbi en av Sveriges stora kraftledningar, en av de stora matarledningarna som kommer ända från Norrland. Just här är inte ledmarkeringen helt tydlig.

Nu följer leden gränsen till Dragtjärns naturreservat – tillika kommungränsen mellan Lindesberg och Ljusnarsberg. Här känns det verkligen att man går på en gräns – en gräns mellan hur en skog borde se ut (väster) och hur den allt för ofta faktiskt ser ut (öster).

 

I och med att vi lämnade Åbostugan så lämnade vi också det mycket stora Malingsbo-Kloten naturreservat. Vi passerade under kraftledningen och på andra sidan kliver vi alltså in i Dragtjärns naturreservat, det första av inte mindre än fem naturreservat som gränsar till varandra. Det är ett fantastiskt vildmarksområde vi färdas genom.

 

En knapp kilometer sedan man passerat under kraftledningen, strax innan leden ändrar riktning mot nordväst, i en liten uppförsbacke kan den uppmärksamme hitta en rökgång som troligen varit en del av en kojruin. Stigen passerar rakt över själva kojan, men den är ändå lätt att missa. Rökgången/skorstenen finns omedelbart väster om stigen.

Min uppmärksamma Livskamrat hittade denna alldeles perfekt bevarade rökgång.

 

Naturreservatet Dragtjärn är ett tämligen svåråtkomligt reservat. Det finns ett par skogsvägar som löper i nordsydlig riktning, men här finns ingen led markerad, förutom Bergslagsleden som bara nuddar vid en ytterst liten del av reservatet i sydost. Jag har inte gjort någon längre tur i området, men det ligger där och lockar. Länsstyrelsens informationsblad talar om brandstubbar och kolbottnar, ullticka, garnlav och knärot, sparv-, pärl- och slaguggla, öringbestånd i Sandån, tjäderspel, tretåig hackspett och smålom samt givetvis – lo och varg.

Hit måste jag komma igen – för att både följa djurstigar och vandra stiglöst. 

  

Sedan leden passerat det sydöstra hörnet av Dragtjärns naturreservat så löper den på gränsen till ett annat reservat – Getryggsområdet.

Detta lilla reservat måste man ägna lite uppmärksamhet, vilket underlättas av den färgmarkerade rundslinga som finns.

Getryggsområdets kuperade och blockrika terräng har gjort området svårtillgängligt. Barrskogen är i stort sett orörd de senaste 100 åren. Reservatet är en liten vildmarkskärna med spännande natur.

Man kan givetvis vandra rundslingan åt båda hållen, men jag rekommenderar att gå den moturs. Då kan den vara lite svår att finna om man som vi kommer från öster. Det finns en skogsväg som går genom reservatet i nordsydlig riktning. När man kommer på Bergslagsleden så går rundslingan in till höger 30-40 meter innan man kommit fram till skogsvägen. Den är lite otydlig precis i början, men den tar sig.

Skogsvägen som går genom reservatet ligger uppe på en ås. När rundslingan passerar vägen uppe i den nordliga delen så kan man göra en kort avstickare längs vägen norrut, i varje fall om man – som jag – gillar sagor och sägner. Efter max trehundra meter längs vägen syns det tydligt hur åsen löper rakt igenom myrmarker. Enligt en sägen var det en jätte som byggde denna väg genom våtmarkerna. Han grävde ur det som numera är Stora Kroktjärn och lade materialet så att denna ås bildades – Getryggen.

Sedan man kommit tillbaka till stigen är det bara femtio meters vandring innan man stöter på en blå skylt som pekar mot ”Kojruin”. Tyvärr är färgmarkeringarna som leder fram till denna kojruin alltför glesa och stigen otydlig, men det är värt mödan att leta. Man kan se hur det har bildats stigar av de som letat här tidigare, men de flesta verkar ha letat för nära. Avståndet till kojruinen är 70-100 meter. Och det FINNS färgmarkeringar… ibland.

Ska man bara se en enda ruin efter kolarkoja så är detta den rätta. Den har helt bevarad spismur.

Jag njuter av...

 

Skogen är gammal med mycket hänglav. De äldsta barrträden är 250 år. Här finns mycket lövträd i form av björk, asp, sälg och rönn. Särskilt den rikliga förekomsten av gamla, plattkronade aspar med bohål är anmärkningsvärd. Här finns gott om hackspettar – bland annat spillkråka, tretåig hackspett och gråspett – men också sparvuggla och pärluggla som gärna ärver hackspettarnas bon. En annan hålberoende djurart som setts här är mård.

Modernt skogsbruk tär hårt på många hänglavar. Inom reservatets gränser finns flera av dessa - garnlav, brokig tagellav och violettgrå tagellav - som växer på gamla träd eller klippväggar.

Inom området finns också flera spår av kolning.

Slutet av rundslingan följer skogsvägen söderut ner till Bergslagsleden och här svänger vi västerut. Leden fortsätter genom det småkuperade landskapet förbi den lilla skogstjärnen Lilla Skinnfisken.

Innan leden kommer fram till vindskyddet passerar man ett område där det växer dvärgbjörk.

Den förekommer allmänt i fjällvärlden, men är tämligen ovanlig på dessa breddgrader. När isen drog sig tillbaka följde dvärgbjörken efter, men på vissa myrar kan den fortfarande hittas även så här långt söderut.

Nu är det bara dryga halvkilometern kvar fram till vindskyddet vid Lilla Kroktjärn.

 

Efter cirka 11 km vandring längs leden når man fram till etappens tänkta rastplats - vindskyddet vid Lilla Kroktjärn. 

Vindskyddet har de ungefärliga måtten 2x3,5 m med litet takskägg. Det verkar välanvänt men är renoverat och har fått nytt plåttak. Skyddet har sin öppning åt väster vilket ger sköna kvällar men kalla vintermorgnar. Vindskyddet är välutrustat. Där finns yxa, bågsåg, sågbock samt – när jag var där senast – ett välfyllt vedförråd. I annat fall är det inte svårt att hitta ved längs skogsvägen bakom vindskyddet. Här finns en eldstad av plåt med löst galler.

Dessutom finns här ett bord med fasta bänkar. I närheten finns ett torrdass. Vattnet i sjön fungerar utmärkt för matlagning. Jag har även använt det som dricksvatten utan obehag. Stranden är gräsklädd. Strax intill finns en mycket fin tältplats.

  

Sedan man lämnat vindskyddet bakom sig är det snart dags för ett vägval. Efter en knapp kilometer passerar leden en grusväg där det står ett kojruckel.

Här fortsätter leden rakt fram, men jag rekommenderar starkt en omväg som är cirka tre kilometer längre, betydligt mer kuperad och avsevärt mycket mer intressant.

Tag vänster på vägen. Efter en knapp kilometer är man då framme vid Lilla Kroktjärnsbergets naturreservat. Håll fokus på vänstra sidan av vägen. Här börjar en kort (4-500 meter) men brant, färgmarkerad stig upp till högsta toppen.

Vill man se mer av reservatet (och det vill man kanske, för högsta punkten är inte densamma som bästa utsikten) så får man vandra stiglöst.

Området har blivit naturreservat på grund av att här finns så många arter som missgynnas av skogsbruk - signalarter. Åldersspridningen bland träden är stor och skogen bär tydliga spår av tidigare skogsbränder. Här finns också en stor mängd död ved.

De många signalarterna visar att området har varit trädbevuxet under lång tid. Mängden av tjärnar, bäckar, kärr och källdrag skapar hög luftfuktighet, vilket är nödvändigt för vissa svampar, lavar och mossor. Har man tur och vet var man ska leta kan man hitta svampar som laxticka, doftskinn och stjärntagging och hänglavar som violettgrå tagellav och garnlav. Här finns skogsfåglar som spillkråka, tjäder och tretåig hackspett. Bland vedskalbaggarna kan tallfjällknäpparen nämnas.

  

Tillbaka på grusvägen fortsätter vi mot sydväst i ytterligare cirka femhundra meter. Här kommer vi fram till Jämmerdalens naturreservat med en färgmarkerad led rakt norrut.

Klent med informationen vid södra entrén.

Leden är cirka två kilometer lång och mynnar på Bergslagsleden. Den är dock inte så vältrampad att det hunnit bildats en tydlig stig, men färgmarkeringarna syns tydligt.

 

Jämmerdalen naturreservat ligger i en mycket kuperade terräng. Tre sprickdalar dominerar området och en av dem – den sydligaste – har fått ge namn åt reservatet. De är från söder till norr: Jämmerdalen, Lilla Oxdalen och Skitibacksdalen. Mellan och omkring sprickdalarna finns elva mindre bergstoppar. I reservatets västligaste del ligger Kvarndalen. Den återkommer jag till.

  

Om man följer Bergslagsleden får man enbart se de norra, mer öppna delarna av reservatet. Man går då miste om de innehållsrika, trånga sprickdalarna med svårtillgängliga branter och blockrika bergsryggar. I dessa områden håller sig fukten kvar även under de torraste sommardagarna. Här växer utrotningshotade mossor som nordisk klipptuss, sydlig knappnålsmossa och skuggmossa. En av de hotade lavar som finns i reservatet är norsk näverlav, vilken växer på bergväggar, stenblock och granar.

En av gammelskogens mest kända hackspettar, den tretåiga hackspetten, häckar ofta i skogarna vid Jämmerdalen och här finns minst en tjäderspelsplats.

 

På flera ställen i reservatet kan man hitta spår efter kolmilor. Den första jag hittat finns cirka 500 meter in på stigen. Precis innan man kommer ut på Bergslagsleden igen så passerar leden två kolbottnar och en kojruin. Mitt i de båda kolbottnarna växer jättelika granar. Det ger lite tidsperspektiv. Granarna har ju vuxit här länge, men de har ändå börjat gro efter det att kolningen var avslutad.

Det som inte nämns i länsstyrelsens beskrivning av naturreservatet är de många mycket stora lärkträd som växer här.

 

Sedan man börjat vandra västerut på Bergslagsleden igen passerar man ett område med flera små skogstjärnar. Detta område kallas Småtjärnarna.

I tjärnarna finns flera öar och flytande tuvor som bildats när tjärnarna en gång i tiden dämdes upp för att fungera som vattenmagasin för en kvarn längre ner efter bäcken. Det är denna kvarn som gett bäcken och dalgången sina namn – Kvarnbäcken och Kvarndalen som ligger i naturreservatets västra del.

Från Småtjärnarna rinner alltså Kvarnbäcken söderut och det är väl värt mödan att i stiglös terräng följa bäckens östra sida nerströms till resterna av kvarnen.

Stora delar av dammvallen finns kvar och man kan fortfarande se de stenblock som utgjorde kvarnbyggnadens grund. Det sägs att det – en bit uppströms ruinen – ligger en kvarnsten kvarlämnad mitt i bäckfåran. Jag har letat utan att hitta.

På dammvallen står en elektrisk pump. Vatten till djuren?

Vid kvarnen hittade vi bland annat en mjölkkanna, flera lieblad samt vad jag tror är navet till ett vattenhjul.

Kvarnruinen kan nås både från söder och från norr. Från söder utgår man från P-platsen söder om naturreservatet, vid Norra Rifallet. Därifrån följer man landsvägen mot nordväst och efter femhundra meter tar man första vägen till höger. Denna skogsväg följer man ungefär en kilometer, hela tiden med Kvarnbäcken porlande på höger sida. I och med att vägen passerar bäcken är det dags att lämna vägen och istället följa bäcken. Efter ungefär fyrahundra meter är man framme. Man kan sedan fortsätta att följa bäcken förbi Småtjärnarna upp till Bergslagsleden. Detta sker i stiglös terräng.

Det mer naturliga vägvalet är dock att göra en avstickare från Bergslagsleden och följa Kvarnbäcken söderut innan man passerat Småtjärnarna.

 

Nere vid kvarnplatsen leder en stig västerut mot gårdarna Kvarnfall och Kvarntorp. Där passerar man en vacker stenmur och sedan en ovanlig byggnad under uppförande. En timmerkåta?

 

Efter Småtjärnarna viker leden av norrut, lämnar Jämmerdalen och passerar över ett smalt hygge innan den mynnar på en grusväg som följs västerut. Efter cirka 600 meter längs vägen passeras en annan skogsväg och på andra sidan vägen kan man - efter lite letande - hitta resterna av torpet Bromossfall till vänster.

Snart börjar stigen leda brant utför ner mot Holmsjön. Men var beredd med bromsen för här väntar en av de mer intressanta avstickarna.

  

Cirka fem kilometer väster om vindskyddet vid Lilla Kroktjärn passerar Bergslagsleden sydspetsen av Holmsjön. Precis när man sänkt sig ner till sjön kommer man fram till en stigkorsning. Bergslagsleden fortsätter vidare västerut och efter knappa fyra kilometer är man framme vid etappmålet i Gillers klack.

Precis i stigkorsningen finns en träskylt uppsatt. Den kan nog vara svår att upptäcka om man kommer från Gillersklack-hållet, men kommer man från Kloten syns den tydligt: GRÄNJE.

Den pekar åt höger - norrut. Stigen - eller snarare den gamla körvägen - leder norrut med Holmsjöns strand inom synhåll. Vägen är mycket lättvandrad och inbjudande. Efter ungefär trehundra meter kommer en gammal traktorväg ner från branterna i öster. Den passerar vår väg och leder ända ner till sjön. Där nere vid vattnet finns en liten fin sandstrand. Någon har arrangerat bord - i form av en kabeltrumma med parasoll och vaxduk - och sittplatser runt om. Det ser riktigt inbjudande ut. Detta är dock knappast Gränje. Gå tillbaka till vägen längs sjön och fortsätt norrut.

Efter ytterligare cirka trehundra meter passerar man en liten men tydlig kolbotten på vänster hand och efter ytterligare hundra meter

kommer man fram till en liten vägkorsning. Den väg jag går på viker av en aning mot nordost, men till vänster går det en väg som – första gången jag var här - hade fått en inbjudande skylt:  Tjingelingvägen.

Denna höst har skylten kompletterats med ytterligare en: Privat!

Är ni lika nyfikna av er som jag är så ignorera skylten. Detta är bara en kort avstickare och vägen leder inte fram till bebodda trakter. Den leder fram till Gränje och den platsen vill man se!

Efter bara hundratalet meter ser man en byggnad. Och vilken byggnad sedan!

Det är frågan om ett veritabelt vikingafäste som består av ett långhus med torvtak ca 7 x 5 m. Det är öppet runt om (väggar till halva höjden) men på två av väggarna har ”fönsterna” täckts med genomskinlig plast. Det är sandgolv.

Den enda inredningen är ett jättelikt långbord med fasta bänkar och plats för minst 20 personer. Det är byggt av stockar. På bordet går att sova. Soptunna finns utanför.

Utanför långhuset finns en helt enorm grillplats, byggd av huggen granit.

Här finns plats för minst 20 personer. Nere vid sjön finns en nybyggd brygga. Svenska flaggor flaxar i vinden.

Strax intill finns en båtplats med brygga i en lite skyddad vik.

Som grädde på moset står det en enorm träskulptur – väl förankrad i ett granitfundament – troligen föreställande asaguden Tor. Den är minst 2 meter hög.

Här finns nästan ingen ved och ingen annan lös utrustning förutom en soptunna.

 

Efter mitt förra besök googlade jag en del och fick fram att denna anläggning tillhörde ”Holmsjöjakten” – www.holmsjojakten.se. Idag verkar hemsidan vara nedlagd.

 

När ni sett er mätta går ni tillbaka till Privat-skylten och fortsätter vägen norrut ytterligare drygt trehundra meter. Där går en traktorväg ner snett bakåt vänster. Följ den över bron och vidare, medan den sakta förvandlas till skogsväg. Vägen delar sig på ett par ställen, men det är bara att hålla vänster varje gång så kommer man till slut till den nordvästligaste änden av Holmsjön. Det enda som förvånar något efter vägen är att man passerar stora grustag som verkar ganska nyligen använda. Så här långt in i skogen och med ganska smal och dålig bilväg känns det lite oväntat.

 

Vid Holmsjöns nordvästände - precis där vägen snörper av sjön - finns ett ganska slitet vindskydd med en egendomlig byggnad strax intill.

Jag uppskattar höjden på byggnaden till 5-7 meter. På "nedervåningen" finns endast en trälåda med gammal säd. Det för ju tankarna till viltmatning. Men där finns ju också en tudelad "övervåning" med plats för ett par övernattare.

Problemet är att ta sig upp. Man måste kliva på trälådan och den är ganska murken. Märkligt.

Ännu märkligare var kanske att där ligger ett stort upplag med impregnerat virke. Uppenbarligen ska här byggas nytt, men vad?

Själva vindskyddet är ett enkelt plankskydd med måtten 2x4 m. Det har tjärpappstak och takskägg. Vindskyddet är tämligen förfallet. På golvet ligger en sunkig trasmatta. Det är snårigt och högt gräs precis utanför öppningen. Där finns en gammal eldstad i form av stenring. Här finns en soptunna och fasta bord och bänkar av järn/trä. Här finns inget vedförråd och ingen utrustning. Mellan vindskyddet och byggnaden finns en P-plats.

På vindskyddet sitter en träskylt med namnet Holmsjöhojan. Det är namnet på ett torp som har legat på denna plats.

 

När jag var här första gången – augusti 2016 - stannade vi ett tag och plockade lite blåbär. Plockandet ledde mig ut på en liten udde i sjön alldeles intill vindskyddet. När jag rätade på ryggen ett tag lät jag blicken glida längs trädtopparna på andra sidan sjön. Då fick jag syn på något egendomligt. Högt uppe på en bergshöjd sticker det upp ett stort antal jättelika pålar/stockar. Mellan dessa är någon form av bygge påbörjat. En stuga? Den verkar förvånansvärt stor med tanke på läge och vägar.

Jag bestämmer mig för att gå dit upp. På kartan kan man se att en skogsväg följer Holmsjöns västra strand. I verkligheten finns också en väg som klättrar uppför sluttningen åt sydväst. Jag följer denna väg och ser snart att det verkligen är ett enormt bygge på gång uppe på höjden. Men vad?

 

Vägen går i en stor kurva upp till byggplatsen. Här har man påbörjat bygget av ett jättelikt utsiktstorn(?) med basmåtten 17 x 7 meter!

Än så länge finns där två våningar, men stolparnas höjd skvallrar om att det ska byggas högre. När vi besökte platsen fanns inget tak på den översta våningen. Första våningen hade dessutom egendomligt låg takhöjd. Jag - med mina 173 cm - slog huvudet i tak/golvbjälkarna ett par gånger. De båda golven består av glest virke. Man har alltså inte tänkt att golvet ska isoleras.

Det kanske mest häpnadsväckande är kanske ändå att man har börjat sätta upp stolpar för ytterligare en byggnad med samma imponerande mått som den första. Avståndet mellan dessa båda torn är mindre än två meter! Det ser helt galet ut! Ska de byggas ihop?

Detta bygge förklarar såväl det nyligen använda sandtaget vi såg på vägen, som virkesupplaget nere vid vindskyddet.

Livskamraten kände sig helt säker på att detta måste vara ett skrytbygge för kungens jakt i Malingsbo-Kloten.

Senhösten 2020 är vi alltså här igen. INGENTING har hänt med de båda tornen! De står där lika halvfärdiga som drygt fyra år tidigare.

Vad händer i Gränje? Vad är det för typ av byggnad som står precis bakom vindskyddet vid Holmsjön? Vad ska de båda Holmsjötornen användas till? Kommer de att färdigställas? Svara på det den som kan.

  

 Om du nu har tagit dig ända upp hit så finns det en annan plats du också ska titta på. Säkert såg du – på vägen upp till tornen – att vägen bitvis  löpte längs med en vacker stenmur med en öppning.

Gå igenom öppningen och strosa runt lite i detta område. Du befinner dig på torpet Holmsjöbergs gamla ägor.

Platsen är känd (nåja) för sina enorma stenarbeten som har resulterat i stenmurar, vallgator med dubbla murar och odlingsrösen. Har man ögon och fantasi med på turen så kanske du hittar resterna av boningshuset, källare och ladugård.

De finns där. Runt hela området löper en stenmur som är hela fyrahundra meter lång.

När Holmsjöberg först togs upp är inte känt men torpet finns utsatt på 1865 års häradskarta. År 1879 flyttade Karl August Larsson från Finngruvan med sin familj dit. Familjen bestod av tre söner och en dotter. Karl August var gruvarbetare och var enligt en anteckning i kyrkböckerna skadad i armen. Två av sönerna emigrerade till Amerika medan Karl, som var den äldste, övertog stället. Dottern gifte sig och bosatte sig vid Tvärtjärn.

 

För att ansluta till Bergslagsleden igen går man tillbaks ner till sjön och följer sedan vägen längs Holmsjöns västra sida söderut. Snart lämnar vägen sjön. Vid vägslutet går man sedan rakt mot söder cirka tvåhundra meter så kommer man ut på Bergslagsleden igen.

   

Om du inte väljer att göra extraturen runt Holmsjön utan följer Bergslagsleden, så passerar du först en inbjudande tältplats med både strand och eldstad innan leden börjar klättra brant uppåt i en vacker, gammal granskog med många döda träd. Här trivs den tretåiga hackspetten, liksom kungsfågel och andra mesarter. Uppe på toppen övergår skogen alltmer till tall och nu kan man istället – om man har lite tur – hitta rödstjärt, grå flugsnappare och trädpiplärka.

  

Sista biten fram till Gillersklack går leden ytterligare uppåt, över såväl nya som äldre kalhyggen, upp till den höjdplatå som finns här mellan 350 och 400 meter. Leden passerar mycket nära högsta punkten (407 möh). Tack vare höjden är detta länets snösäkraste område.

Uppe från toppen på 407 meters höjd har man fin utsikt. Tyvärr är det gamla utsiktstornet stängt och får inte beträdas.

Gillersklack är för närvarande (januari 2021) inte i drift. Vattenkranen som skymtar på gaveln ovan är inte längre på plats. Istället har stugägarna satt upp en vattenkran på ett staket intill en vallabod.

Vattenkranen sitter på staketet till vänster.

 

Här nedan följer en lista med koordinater över de platser jag nämnt i texten i den ordning de dyker upp:

• Klotens badplats VSK N59º53.531 E15º16.920
• Wildernes Lodge N59°53.705 E15°17.258
• Bergslagsledens startplats N59º53.719 E15º17.277
• Klotens herrgård N59º53.734 E15º17.205
• Fiskodling N59º53.701 E15º17.022
• Klotens gamla landsväg N59º53.779 E15º16.816
• Trollberget N59º54.083 E15º16.292
• Marbytorp torpruin N59º54.188 E15º15.756
• Tomtegruvan N59º54.033 E15º15.070
• Busktorp husruiner N59º54.153 E15º14.174
• Hydrologisk station N59º54.226 E15º13.883
• Källtjärns skola N59º54.440 E15º12.849
• Källtjärns meditationsplats N59º54.444 E15º12.843
• Åbostugan N59º54.418 E15º11.479
• Åbo jordkällare N59º54.431 E15º11.453
• Åbo dammvall N59º54.453 E15º11.429
• Sandån kojruin N59º54.316 E15º11.350
• Långtjärnen Kojruin N59º53.949 E15º10.859
• Getryggen sovsten N59º54.108 E15º09.967
• Getryggen Kolbotten E N59º54.140 E15º10.046
• Getryggen Kolbotten F N59º54.286 E15º10.102
• Getryggen N59º54.506 E15º10.157
• Getryggen Kojruin N59º54.349 E15º09.987
• Getryggen Kolbotten H N59º54.204 E15º09.771
• Getryggsområdets NR Entré N59º54.055 E15º09.857
• Lilla Skinnfisken Kolbotten N59º54.021 E15º09.289
• Lilla Kroktjärn VSK N59º53.969 E15º08.601
• Lilla Kroktjärnsbergets NR Entré N59º53.942 E15º07.571
• Jämmerdalens NR Entré Söder N59º53.682 E15º07.295
• Jämmerdalen Kolbotten C N59º53.917 E15º07.133
• Jämmerdalen Kolbotten B N59º54.544 E15º07.066
• Jämmerdalen Kolbotten A + kojruin N59º54.550 E15º07.082
• Jämmerdalen Entré Öster N59º54.558 E15º07.421
• Småtjärnarna N59º54.806 E15º06.430
• Jämmerdalen Kvarndamm N59º54.402 E15º06.216
• Kvarnfall Stenmur N59º54.394 E15º06.166
• Jämmerdalen Kåta N59º54.390 E15º06.138
• Jämmerdalen Entré Väster N59º54.880 E15º06.303
• Bromossfall torpruin N59º55.326 E15º05.687
• Holmsjön Kolbotten N59º55.911 E15º05.701
• Gränje N59º56.043 E15º05.561
• Holmsjön VSK N59º56.247 E15º04.848
• Holmsjötornen N59º56.165 E15º04.763
• Holmsjöberg torpruin N59º56.123 E15º04.663
• Holmsjön tältplats N59º55.623 E15º05.481
• Gillersklack utsiktstorn N59º55.063 E15º02.953
• Gillersklack anläggning N59º55.355 E15º02.439
• Gillersklack vattenkran N59°55.342 E15°02.511