Äventyrliga dagen - tredje äventyret

Text och bild: Annelie Pompe

En fin sak med äventyr är att de börjar flera veckor innan man ska iväg. Förväntningar, fjärilar i magen och något att se fram emot. När den Äventyrliga Dagen väl kom började den med solsken och kanske en av de finaste dagarna på den svenska sommaren. Det började bra. Och det blev bara bättre. Jag mötte upp Johanna som hade ett stort leende på Malmös centralstation. Hennes öppenhet och nyfikenhet var smittande och glädjande. Det slog mig direkt vilken livsenergi hon hade. Hon har bråttats med anorexi i två år och är på gränsen till frisk. Hennes mamma, vänner, naturen och tron har varit hennes största hjälp på vägen. I naturen finns inga krav, eller “bara de viktigaste mänskliga behoven, det är så enkelt” som Johanna själv sa. Men nu skulle vi dessutom överleva forspaddling.

Forspaddling är något som Johanna alltid velat testa, men när hon pratade med Sören trodde ingen av dem, eller jag heller att man kan göra sådant nära Malmö. Johanna kunde tänka sig att göra någon annan häftig, lite fartig aktivitet med. Imponerande. Jag blev personligen både ärad och glad att få vikariera för Sören, som är ute på expedition, så jag satte mig och letade runt efter lämpliga aktiviteter när jag plötsligt fick syn på “forspaddling i Mörrumsån, 2 timmar från Malmö”. Det är en av idéerna med Äventyrliga dagen, att upptäcka hur mycket som finns i närområdet. Och att det fanns forspaddling i södra Sverige i ett så naturskönt område är fantastiskt!

Vår instruktör, nepalesiska Ram Silwal mötte upp oss vid Mörrum station med ett stort leende. Likt en guru berättade han på nepalesisk engelska att det viktigaste i livet är att le, göra goda gärningar och njuta av naturen. “Idag ska vi leka med vattnet” sa han glatt. Han fortsatte att leda oss igenom teori och säkerhet i kajaken med lugn, ett avslappnat och skönt tempo och många skämt.

Det var tur att han var lugn när vi skulle öva på att gå runt med kajaken, stanna upp och ner i vattnet i 5 sekunder innan vi fick öva på att ta oss ur kajaken. Modiga Johanna paddlade direkt fram och fick prova först. Hon tog sig kontrollerat ur och var den enda som kom upp med ett leende på läpparna. “Allt är lättare om man har en positiv inställning”, sa hon senare. Jag fick liksom upp hoppet för ungdomen och framtiden tack vare Johanna. Hon har redan fullt med planer för framtiden. Hon vill jobba med bistånd och välgörenhet och resa till många nya länder.

Efter några teknikövninar och en lunchpaus var det så dags att ta sig an forsen. 6 km av brusande vitvatten och några passager med stilla älv låg framför oss. Johanna tog täten efter Ram och tog sig igenom hela forsen utan att ramla i, med ett leende på läpparna. Kanske var jag själv mer rädd än hon.

Väl framme vid ett vattenkraftverk och slutet på paddlingen så vilade vi lite innan vi slängde upp varsin stor ryggsäck på ryggen, en liten ryggsäck på magen och vandrade iväg på laxleden längs mörrumsån.

Leden slingrade sig genom barrskog, ängsmark, betesmark och mellan några små pittoreska hus. Efter ca en och en halv timmes vandring kom vi fram till en glänta i en bokskog med den perfekta campingplatsen. Där fanns dessutom en liten eldstad och det låg alldeles vid floden.

Där öppnade vi Johannas ryggsäck med all hennes sponsrade friluftsutrustning. Det var som en liten julafton; allt man behöver för att leva utomhus. Yxan blev lite av en favorit och Johanna yxade till lite perfekt brasved. Vi jobbade lite på att tända elden innan vi satte på primusköket och kokade vatten till 24 Hour Meals frystorkade mat. Efter middagen började det skymma och det var läggdags i tältet efter en lång dag. Aldrig sover man så bra som till ljudet av natur.



Vi vaknade i ottan och plockade ihop nattens hem, vandrade en bit till, åkte tillbaks till Malmö och avslutade med kaffe och te på ett fik för att vänja oss vid civilisationen igen. Det kändes som om vi varit borta längre än bara ett dygn. Så är det med stora upplevelser. Johanna var så tacksam för den äventyrliga dagen, och jag med!

Tack Friluftsfrämjandet, Bergans och Ram Silwal adventures för att ni gjort denna dag möjlig!

Till Äventyrliga dagen

Ansök till Äventyrliga dagen

Motivering:
Jag heter Johanna och är 17 år gammal. Jag har kämpat med ätstörningar i ca två år. Sjukdomen smög sig fram utan att jag märkte det. Först började jag springa tre gånger/vecka, sedan varannan dag och till sist varje dag. Bit för bit tog jag bort flera saker i min kost. Bannlyste allt socker, sedan allt fett. Jag hade hamnat i ett tvångsbeteende som jag inte kunde bryta mig loss ur. I spegeln såg jag en ful och äcklig flicka som ingen någonsin skulle vilja ha. Jag hade krav på mig själv gällande allting! Att vara en god människa, att prestera i skolan och att vara snygg. Vikten gick ner parallellt med mitt glada humör. Till sist kom jag till en vikt då mina föräldrar blev så oroliga att vi fick kontakta BUP (Barn och ungdomsmottagningen) som i sin tur skickade oss till ett ätstörningsteam där jag har träffat en kurator som fortfarande hjälper mig med att återkomma till mitt föregående jag. Och jag är på god väg!

När detta började i årskurs 9 skedde det under en väldigt oläglig tid. Det var stress i skolan och eftersom jag gick i en väldigt högpresterande klass, fick jag stor prestationsångest. Detta i samband med mina tvångstankar kring mat. Jag var tvungen att behålla mina betyg uppe för att kunna komma in på den gymnasieskolan jag ville gå på, och det var inte lätt! Trots uppgångar och nedgångar, är livet idag hanterbart. Min familj har hjälpt mig otroligt. Speciellt min mamma som stått ut med ångestattacker, långa bilturer och djupa samtal. När det var som jobbigast brukade jag och mamma ta en tur ut till ett grönområde för att njuta av stillheten och för att slippa alla kroppsideal. Det har lyft mitt intresse för naturen. Jag har alltid varit en tjej som gillat att vara aktiv, men mitt intresse för naturen växte i samband med min ätstörning. Jag tyckte det blev roligare att se på naturprogram på TV. Speciellt de med David Attenborough. Jag försökte uppmuntra mina föräldrar till att vi skulle resa till Island och jag blev även sugen på att lära mig mer om friluftsliv.

Vännerna var en befriande nyckel till att jag klarade mig igenom vardagen. Trots att mitt humör var dystert så fanns de där för mig, även när solen inte lyste. Jag är så otroligt tacksam att jag har dem i mitt liv! 
Idag har jag mycket drömmar inför framtiden. Något som jag inte hade kunnat föreställa mig för ett år sedan. Jag älskar människor och jag drömmar om att göra världen till en bättre plats! I framtiden vill jag jobba med bistånd. Kanske med organisationer så som PMU, Barnmissionen, Unicef, med flera. Och självklart vill jag göra det i samband med ett friluftsliv. Inte sitta framför ett kontor och jobba, utan få vara fysiskt aktiv med att hjälpa människor. Jag har börjat smått redan nu… Under vårterminen har jag tagit del i en cykelskola som anordnats av röda korset. Men jag kommer troligen påbörja min resa på riktigt när jag avslutat mina gymnasiestudier! Då blir kanske en resa till Island och ett år på bibelskola, men det återstår att se…

Jag genomgår en svår vandring men snart så når jag toppen. Och när jag gör det, kommer jag aldrig gå tillbaka. // Johanna

Åtgärder vid anorexia:
När man är djupt inne i sjukdomen mår man inte bra. Det är okej att inte må bra för man kan inte stänga av sina känslor. De sitter inte bara i tankarna utan också i kroppen. Det som däremot kan hålla en tillbaka är att man förlorar hoppet. ''Jag kommer aldrig att bli frisk'', ''Jag är undantaget'', ''Jag kommer aldrig bli glad igen'', ''Det finns ingen mening att leva''. Självmordstankar och andra hopplösa tankar kan komma, men när de gör det är det viktigt att inte lyssna – (och det är otroligt svårt!) men det är viktigt att försöka. Du KOMMER att bli frisk. För vissa tar det längre tid än andra, men alla bli friska till sist!
Jag ville inte ta kontakt med läkare eller kurator när jag blev sjuk. Jag var övertygad om att jag skulle klara det själv. Det gick dock inte så bra. Ensam är inte stark och det behöver vi inte vara heller. Sök hjälp. Det är inte skamligt – Det är modigt. BUP (barnochungdomsmottagning) hanterar många som också gått igenom det du går igenom. De hjälper mig just nu och de har kuratorer som är specialiserade på ätstörningar. Vill man inte gå till just BUP så är det okej… Men gå till någon professionell. Det är livsviktigt!
Sist av allt så vill jag säga att det inte finns fula kroppar eller fula personer. Alla människor är vackra. Det kommer komma stunder då du glömmer det. Jag gör det ofta, men jag intalar mig själv varje gång att det är lögn. Gör det du också. Försök att ignorera det. Gör vad som helst. Se på din favoritserie eller favoritfilm (gärna någon tecknad film där kroppsideal inte tar lika stor plats). Gör något som du trivs med för att skingra tankarna. Låt de inte vinna. Du är herre över ditt eget liv och din egen kropp!
// Johanna
Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar är en ideell förening som startade redan 1983 i Stockholm och blev riksförening 2003 med stöd av Allmänna Arvsfonden. Idag finns vi runtom i hela landet och syftar till att finnas överallt där det finns behov av stöd och hjälp för de som lider av ätstörningar och deras närstående. Vårt syfte och verksamhet bygger på att sprida information och genomföra aktiviteter för att stödja personer med ätstörningar och deras närstående och arbeta förebyggande inom området samt påverka för bättre vård. De flesta som arbetar eller engagerar sig i föreningen har själva haft eller känt någon med ätstörningar. Vi har inget kommersiellt syfte, vi vill bara fylla det behov som vi själva hade och som vi i vissa fall saknade när vi behövde det som mest.
Stockholms barn- och ungdomspsykiatri (BUP) är en specialistverksamhet inom sjukvården för barn och ungdomar som mår dåligt psykiskt. BUP erbjuder stöd och behandling till barn och ungdomar från 0 till och med 17 år. En förutsättning för att skapa möjlighet till förändring är att arbeta tillsammans med barn, unga, föräldrar och ibland även den övriga familjen.