Abiskoalperna för sista gången?

I samband med en lunchrast i detta område började molnen sänka sig och sikten blev allt sämre. Detta gjorde att vi kände oss nödsakade att strunta i de eventuella lämningarna uppe på Satnjarascorru, så istället för att svänga ytterligare österut styrde vi våra steg mot nordväst och slank ner i Hoiganvaggi öster om Jorba Gearbil.

Nere i vaggen kom vi under molnen ett tag. Vi vadade jokken precis vid utloppet i Hoiganjavri. Förra året var det omöjligt. Då var vi tvungna att söka oss ett par hundra meter längre västerut. Dessutom drabbades vi av ett fruktansvärt åskväder den gången -http://www.utsidan.se/blogs/majjens/19073.htm. Det slapp vi denna gång.

Efter kort rast vid renvaktarstugan i Hoiganvaggi rundade vi Alip Duvrras på nordvästsidan och fortsatte upp till den namnlösa sjön som ligger mellan  glaciärsjön 1115 och sjön 1057. 

Här hittade vi en acceptabel tältplats vid sjöns östra del. Tanken var att jag dagen därpå - äntligen - skulle få komma upp på Gorsacohkka och titta ner på glaciären.

En förväntansfull vandrare.

Men vädret lovade inte gott. Efter att först ha visat tecken på att klarna upp tätnade molnen igen och under natten regnade det tidvis mycket intensivt. Klockan halv fyra på efternatten tittade jag ut. Då slog små små droppar mot mitt ansikte. Jag började så sakteliga tänka ut en alternativ plan. Men när klockan blivit 6 hade taket höjts en hel del.

Morgonen var kall men vädret fortsatte att stadigt förbättras. Tältet var emellertid rejält blött. Vi beslutade därför att vi helt enkelt skulle flytta tältet uppför den första branten åt nordost. Då skulle vi ju samtidigt slippa göra denna stigning ytterligare en gång.

Vi vandrade alltså uppför branten nordost om sjön 1057 och slog upp tältet i stenskravlet nära den jokk som rinner åt NO ner i Gorsavaggi. Nu hade den mesta molnigheten försvunnit. Vi packade ner vad vi ansåg oss behöva i en gemensam ryggsäck som vi sedan turades om att bära. Och så bar det upp mot Gorsacohkkas topp 1554.

Vi hade tänkt oss att fortsätta från topp 1554 fram till 1542 - det ser mycket lätt ut på kartan - men det visade sig vara för svårt. Vi möttes av en hel del branta stup.

Vi var - glädjande nog - inte helt ensamma där uppe. Ett par fjällpipare förberedde sig för färden söderut genom att njuta av utsikten. Eller...?

Efter att ha njutit - länge - uppe på Gorsacohkkas topp vände vi sakta neråt, tillbaka mot tältet. Det hade hunnit torka, så vi packade ihop och fortsatte vandringen österut. Via topparna 1311 och 1223 lät vi oss sedan fångas in av den långa raden småsjöar som vi sedan följde norrut.

Här har Vem ätit Vad? Räv och ripa kanske?

Genom att följa dessa små sjöar mellan topparna 1223 och 1300, kommer man fram till det ultimata området för nedstigning i Gorsavagge. Jag menar inte att detta är den lättaste platsen att ta sig ner, för den hittar man längre österut, där den föreslagna färdvägen från Abiskojaure till Gorsavagge är utritad på kartan. Nej, det jag pratar om är den vackraste nedfarten.

Detta är den vackraste plats jag känner till. Att stå uppe på Darfalcorru och blicka ut över Kebnekaisemassivet är kanske mer dramatiskt och utsikten från Skierfe är... ovanlig och mäktig, men ingen plats jag känner till är mer inbjudande än just denna.

Detta blir än tydligare när man sänkt sig ner halvvägs. Då öppnar sig nämligen de inre delarna av dalgången...

Man siktar ner mot stugan, men får vara beredd på att man tvingas svänga längre västerut då och då.

Här skymtar man Gorsavaggestugan.

Vi hade en smått magisk observation av rovfågel under vår nerfart i Gorsavagge. Det började med en jaktfalk som flög över oss. När vi stannade till och följde den med blicken såg vi först en fjällvråk och sedan en tornfalk. Alla dessa flyttade sig när en enorm havsörn plöjde sin väg fram längs dalgången. Ungefär samtidigt hörde vi ett antal korpar, så vi misstänkte att det fanns något dött djur i sluttningen. Vi upptäckte dock inget sådant och när vi kom längre ner fanns inga rovfåglar i synfältet. 

När jag fann denna växt - under vår nedstigning i Gorsavagge. - var jag innerst inne helt på det klara med att det antingen var en kantljung som det var något fel på, eller också var det en riktig raritet som jag aldrig sett tidigare. Efter att ha tagit kontakt med fanerogambotanikern Thomas Karlsson på Naturhistoriska Riksmuseet, fick jag följande mejl:

Ingenstans i den svenska fjällvärlden finns ett halare vad än det vid Gorsavaggestugan. Det är varken djupt eller strömt, men fyllt av stenar med såphalt glaciärslam.

Efter en välbehövlig rast vid Gorsavaggestugan fortsatte vi längre in i dalgången medan vi letade lämplig tältplats. Efter endast något hundratal meter hittade vi vad vi sökte.

 

Vi vaknade i solgass. Inte bra. Vi tänkte vandra längst in i Gorsavaggi och sedan höja oss 600 meter precis väster om Guoblacorru. Under den stigningen har man oftast inte tillgång till vare sig vatten eller skugga. Jokken ligger svåråtkomlig nere i en ravin och solen skulle komma att steka från en i det närmaste molnfri himmel.

Vi fortsätter in i dalgången...

...och påbörjar uppstigningen.

De allra sista höjdmetrarna är besvärligast, men när man väl kommer upp blir man rikligt belönad. Den namnlösa sjön - ofta delvis istäckt - och den vackra jokken som rinner över och runt härliga stenhällar, inbjuder till lunchpaus och kanske ett bad. Man är VARM när man kommer upp.

Vy bakåt mot Gorsajökeln.

Efter lunch var det dags att söka sig mot Gearggevaggi (i fortsättningen Kärkevagge). På min första vandring i dessa trakter slumpade det sig så att jag gjorde ett vägval som ledde mig fram till vad som måste vara en av de häftigaste platserna för att titta ner i Kärkevagge. Om man lyckas välja "den rätta vägen" så kommer man fram till en fyrkantig sten - cirka en kubikmeter stor. Precis bakom den börjar sydbranten ner i vaggen. Utsikten kommer mycket plötsligt och man blir helt förstummad av allt det vackra och storslagna.

Flera gånger sedan dess har jag letat efter samma väg utan att finna den... förrän nu! Nyckeln ligger i att hålla höjd.

Sikta till vänster om denna driva.

Det är lockande att ta närmaste vägen till vaggen, men då kommer utsikten sakta krypande närmare och man hinner vänja sig. Om man istället tar en liten omväg och försöker hålla 1320-metersnivån mot VSV så väntar en fantastisk överraskning.

På min första vandring i dessa fjäll hade jag bestämt mig för att ta mig ner i Kärkevagge. Det lyckades, men blev den mest dramatiska upplevelsen jag haft i de svenska fjällen. Ni kan läsa om den nedstigningen här.

Ända sedan dess har jag varit fast besluten att göra nedstigningen igen - men på ett säkert sätt. Vid tre tillfällen har jag stått på kanten och funderat över om jag skulle ta mig ner, men samtliga gånger har vädret satt käppar i hjulet. Detta är inget man ger sig på i dimma eller regnväder.

Men i år fanns inga hinder - och vi lyckades.

Det är dit ner vi ska - ner till tältlägret i bild.

Nyckeln till framgång är att man gör nedstigningen i två långa etapper. Den första delen handlar om att gå på skrå på sjöns östra sida, från vaggens sydöstra spets ner mot den bergsknalle som finns rakt norr om sjöns nordöstra spets. Här börjar del två i och med att man gör "helt om" och sänker sig vidare söderut. När man sänker sig ner mot knallen ska man inte sikta på dess topp utan på basen.

Bergsknallen syns tydligt på kartan. På bilderna nedan syns den i bildens högerkant respektive mitt..

När man har tagit på sig ryggsäcken och är i färd med att starta nedstigningen så ser det ut som om man får svårigheter på en gång. Till höger syns nämligen en mycket stenig ravin. Den innebär dock inga stora problem om man bara håller ordentlig höjd. Man ska vara så långt från kanten att man inte ser sjön.

Här har "del 2" av nedstigningen börjat.

MÅNGA människor vandrar in i Kärkevagge på någon av de båda stigarna norrifrån. Relativt få står nog och tittar ner i vaggen från sydost. Ännu färre är givetvis de som dessutom få njuta av att befinna sig "in beteween". Att det var väl värt de trötta knäna var såväl Skribenten som Ornitologen överens om. Utsikten och nedstigningen ner i Kärkevagge var denna vandrings höjdpunkt.

Nere i dalgången valde vi snart att lämna stigen för att söka oss ner till jokken. Denna följde vi sedan till strax norr om forskningsstationen, där vi slog upp vårt tält. Vädrets makter hade varit med oss - igen.

På kvällen poserade denna fjällvråk strax intill vår tältplats.

Både år 2004 och 2005 passerade jag Harpasset (övergången från Guoblavagge till Latnjavagge) utan att uppfatta det som något annat än en stenig och besvärlig brant. Två år senare var jag i trakterna för tredje gången. Jag och vandringskamrat T var på väg från Låktatjåkkastugan till branterna ovanför Kärkevagge för att njuta av den fantastiska utsikten ner till Trollsjön och dalgångens stenlabyrinter. När vi närmade oss de högsta delarna av Guoblacorrus norra utlöpare (1391) sätter vi oss ner för att ta en paus. Vi låter blickarna vandra österut, över Guoblavagge och vidare in bland bergen på andra sidan...

- Titta! Där är ett tält, säger T. Det tar ett tag innan jag hittar det, för jag letar helt enkelt på fel ställe. Jag VET ju nämligen att det inte kan finnas någon tältplats där.

Nästa dag ska vi vandra vidare till Latnjavagge, så vi försöker memorera tältplatsens läge. Den verkar ju ligga precis där vi tänkt gå - vid Harpasset. Och det gjorde den! Mot alla odds har där bildats en liten men helt fantastisk tältplats, lite undangömd, så man ser den inte från leden. Det passade inte tidsmässigt att övernatta där den gången, men jag  visste att någon gång... Sedan dess har jag passerat Harpasset på alla mina vandringar i området, men inte någon gång har det passat... förrän nu...

Det var onekligen med ett visst vemod vi lämnade Kärkevagge. Gårdagens upplevelse satt fortfarande i magen när vi letade upp den östra stigen och följde den norrut.

När vi stötte på stigen som leder upp till Låktatjåkka följde vi den upp till stugan. Vädret var fantastiskt, men precis när vi kom upp till fjällstationen drev dimman in.

Vi kostade vi på oss två våfflor var med västerbottenost kompletterat med en god IPA. Eftersom vi bara hade 2-3 km kvar till Harpasset, stannade vi ganska länge och njöt av miljön i stugan.

Vandringen söderut mot Harpasset blev mycket behaglig. Molnen kom och gick. Efter en knapp timme stod vi högst uppe på Harpasset och mina båda medvandrare stirrade sig storögt omkring. Var skulle vi tälta? Svaret var: Cirka 50 meter härifrån. Inom synhåll men ändå osynligt.

Var skulle vi tälta?

Här!

Efter att med stor häpnad ha upptäckt vilket litet paradis i miniatyr som dolde sig helt nära, utbrast Ornitologen: - Det här har du planerat bra, farsan.

Jag tror att den kommentaren innefattade allt från utsikterna från Gorsacohkka via Gorsavaggi, Kärkevagge och god mat i Låktatjåkka till denna underbara lilla tältplats ovanför Guoblavaggi.

Forskningsstationen i Latnjavaggi

Nästa dag följde vi stigen ner genom Latnjavaggi, men strax innan kanten till Gorsavaggi - precis där stigen gör en plötslig sväng västerut, över vattendraget - svängde vi istället österut och följde till en början kanten ner mot Gorsavaggi. Vädret var behagligt att vandra i - ganska svalt och med moln som kom och gick.

Utsikt ner mot Kårsavaggestugan

Det var ju ett fantastiskt lämmelår...

Frippes fall

Nästa mål var givetvis Frippes fall. Det ligger mellan de två små sjöarna 1 km SV Latnjacorrus östliga utlöpare 1297. Vädret var dock sådant att någon dusch inte var aktuell. Det blev med andra ord enbart B-diplom till mina båda medvandrare.

Efter lunch vid fallet vandrade vi vidare österut och rundade Slåttatjåkka. Av någon anledning kom vi alldeles för lågt och var tvungna att klättra en hel del för att komma fram till Linbanan.

Nedfärden började i moln och dimma, men ganska snart hamnade vi under molnen och kunde njuta av nedfärden.

Trots att vi nu var nere i civilisationen väntade fortfarande en av vandringens riktigt stora överraskningar på oss. Precis när vi svänger in på gårdsplanen framför fjällstationen reser sig minst 150 personer och applåderar oss. Flera fotoblixtar ljungar! Vilket mottagande! Det tog en kort stund att förstå vad som hände... Fjällräven Classic! 

De trodde vi var deltagare. En gentleman försökte ganska envist och kraftfullt leda in oss i någon sorts sekretariat, och det blev en liten dragkamp innan vi lyckats övertala honom att vi inte ville dit.

Avslutningsvis några av Ornitologens fågelbilder.