Jag tittar på min snart åtta årige son som ligger mitt på leden och vääägrar röra sig. Inte en meter till skriker kroppsspråket. Han uttrycker det även muntligen;

"Jag går inte ett j*la steg till, j*la sk*t väder! J*la j*la uppförsbacke! Och vilken j*la idiot döpte det här j*la berget till Getryggen?! Var är den j*la geten?!"

Jag kan inte göra annat än att stirra på honom. Han svär! Det gör han ju aldrig annars. Bara för en liten stund sedan hade det ju varit så spännande med att hitta snö mitt i sommaren, "va tokigt!"

Först blir jag arg, sen förvånad och sen gör det lite ont i mammahjärtat. Han vill inte mer. Han kanske sa det för någon kvart sedan men vi andra svarade bara käckt att "vi går en bit till, det är snart dax för lunch!" Vädret är faktiskt dåligt; +5 grader, regn och vind snett från vänster som får regndropparna att nå kind och hals och göra dem röda och kalla. 

Jag tittar uppför sluttningen och ropar på maken och dottern. De hör inte. Kanske är det vinden eller så pratar de glatt med varandra. Hur som helst vandrar de vidare. "Kom igen grabben, en liten bit till. Vi måste komma ikapp de andra." "Men de går ju uppför! Kan du inte se att det är mer regn där uppe!" 

Jag bokstavligen lyfter upp honom från leden och med lock och pock lyckas vi ta oss så pass mycket närmare de andra att de hör oss. Efter en snabb diskussion bestämmer vi oss för att ta en tidig lunch och därefter gå ner, tillbaka till fjällstationen. Sonen tar argt emot en korv men vägrar sitta och äta med oss andra...

Barnen hade tidigare på morgonen glatt tillverkat flaggor som de skulle placera på toppen. Detta kommer sonen på nu. Stora tårar rullar nedför kinderna, han kommer inte kunna sätta flaggan på toppen, orkar inte fortsätta. Ett ohyggligt misslyckande... Vi pratar om alla andra som inte kommit upp, alla som försökt och gjort sitt bästa men inte nått hela vägen upp. Sen kommer vi fram till att det ju faktiskt är vädrets fel, att man inte kan bestämma över det. Vi letar därför reda på största stenen på bergssidan och har en improviserad toppceremoni. Grabben ler...

Vi börjar ta oss nedför bergssidan. Efter några minuter säger grabben "förut var det så jobbigt och nu går det så lätt!" Tänk vilken skillnad medvind, medlut och väntande belöning på fjällstationen kan göra. Nu kan han till och med tänka sig att stanna för att ta en slurk jokkvatten.

När vi kommit ner, fått på oss varma torra kläder och sitter på loftet och myser med en kopp varm choklad, tittar jag på sonen. Han tittar genom fönstret upp på berget. 

"Mamma, vet du vad som är bra med berg man inte kommer upp på? Det är att de är berg och finns kvar till nästa år då man kan försöka igen! Och går det inte då så finns de kvar nästa år igen! Och igen..." Inombords suckar jag lättat...han kan tänka sig åka tillbaka!