”Mamma, varför heter berget Storvätteshågna?”
”Jaa du vännen, jag vet faktiskt inte...” 

Vi sitter och planerar sommarens fjälltur när dottern ställer frågan jag inte kan svara på. Jag sitter en stund och funderar över de få samiska ord jag kan men inget dyker upp.

”Asså, det var en stor vätte som hågna där.” säger sonen självsäkert. 
”Hågna...?” Han lär sig mycket i skolan, kanske han hört det där?
”Ja, du vet hågna...” Nu ser han mer generad ut.
”Nä, det vet jag faktiskt inte.”
”Ja men pussas med tungorna då!” väser han går går därifrån.

Först tittar vi bara efter honom, sen börjar vi tokskratta, jag och dottern. Efter det blev kartplanerandet mycket roligare - dottern hittade på allehanda betydelser på de andra topparna...

Sommaren hade varit riktigt varm när vi styrde kosan norrut; hemmavid hade det varit kring 30grader dagarna innan avfärd. Min förhoppning var att det skulle vara svalare på fjället. Och det var det - termometern i bilen visade på +26 grader när vi parkerade bilen på parkeringen en bit ifrån Grövelsjöns fjällstation. Vi kom ungefär 50meter innan sonen förklarade att ”så här varmt kan man inte ha det när man ska vandra, jag går tillbaka till bilen!”

Vi lyckas ta oss ett par hundra meter upp på fjället innan vi behövde ta paus och äta upp bullarna vi köpt på fjällbageriet. Jag höll med barnen om att de kan vara de godaste jag ätit, särskilt med utsikten till.

Efter ett antal småpauser kommer vi så fram till jokken väster om Fosksjökläpparna. Av med ryggsäckar, av med kängor, av med sockar och ner med fötterna i vattnet - underbart!

Här på forumet hade vi läst att det fanns en strand vid Övre Fosksjöns sydvästra ände. Vi tog sikte på den, det visade sig vara en fullträff! Helt okej tältplats, egen strand, varmt nog i vattnet för ett bad och i princip inga bitande flygfän!

Middagen passade bra i hungriga magar; färdiggrillad kyckling med paprika, gurka och sourcream-onion-sås i tortillabröd. Ibland är det enkla förvånande gott. 

Efter en god natts sömn bar det av på topptur! Nu skulle vi upp på berget där pinsamma saker skett... Utan ryggsäck och med godis fickorna får man spänstiga ben och snabba fötter.

Särskilt svårvandrat var det inte men man kan ändå behöva ha lite stöd ibland... (Ibland blir jag förvånad över hur väl barnen ändå håller sams, älskade ungar!)

Väl uppe på krönet friskar vinden i och jackorna sätts på. Någonstans där tar orken slut för dottern, dax för lunch! Till barnens glädje trollar mamma fram korv me’ brö’ medan de söker lä och försöker spela yatzy på lutande liggunderlag..

Från Santessonstjärnen och upp till toppen är det inte långt. Väl på toppen är vi helt ensamma och det blir en del springande fram och tillbaka för att få ett hyfsat kort med tidsutlösaren, ni känner igen det...

Norrut ligger sjöarna som på band...

Vandringen tillbaka ner brukar ta kortare tid än upp. Dottern hittade dock en drakunge som behövde tas om hand. Ett kort tag letade vi även efter mamma och pappa drake men de hade tydligen flugit till jobbet. Drakungen hade aldrig sett ett tält, klart den måste få följa med ner! Det är så härligt med fantasi...

Från toppen hade vi sett ett snöfält en liten bit bort från Övre Fosksjön, det blev nästa mål. Det känns fortfarande underligt att hitta snö mitt i sommaren när det är shortsväder.

Till middag bjöds det på taco gjord på torkad sojafärs. Tokgott enligt sonen, njae enligt dottern och okej enligt mig. 

Nästa morgon förde med sig låga moln med enstaka regnstänk. Dax att påbörja återvandringen mot Grövelsjön.

Vandringen började i shorts och slutade med underställströja + jacka + mössa. På något sätt är det ändå bekvämare så. Och inte blir det sämre av att ryggsäckarna är lättare av allt man ätit upp..

Totalt sett måste jag säga att vandringen blev riktigt lyckad. Olika väder, lite utmaning, en hel del mys och god mat. Barnen verkade nöjda de med...

Men en sak funderar vi fortfarande över; varför heter det Storvätteshågna?