Del två av sommarens fjällvandring i Grövelsjöområdet delade vi med dotterns kompis med familj. Om den första delen bjöd på ”för varmt!” så började den andra delen med ”för blött”... Vi hälsade dem välkomna till fjälls vid Sjöstugan iförda regnställ och ryggsäcksöverdrag.  Efter en kort genomläsning av ”fjällvett och etikett” bar det av mot Silverfallet!

Första bron var både spännande och lite läskig. Barnen diskuterade om man skulle bli jätteblöt eller jättekall om man bara råkade ramla i. Tråkiga mammor förklarade att man hur som helst skulle bli jätteledsen, särskilt mamman som skulle behöva hoppa i efter barnet...

En bit upp på fjället hittade vi snö igen! Lika kul den här gången. Nu hade regnet upphört så det passade bra med lite fika för att fylla på energin i korta ben.

Vid leddelningen valde vi att gå den södra vägen mot Silverfallet, genom det som var markerat med mer grönt på kartan. Jag håller med sonen: ”den här vägen behöver vi aldrig mer gå igen!” Upp och ner för en mängd små kullar, oftast med stenar som fällde små fötter. Och när regnet av och till slutade så dök det upp flygfän som bet. Det var tur att barnen hade packat vandringsgodis lättillgängligt - det behövdes...

Området kring raststugan en bit längre fram inbjöd till lek. Vackert och grönskande.

Så var det äntligen dax att få se vattenfallet! Om det bara hade varit synligt under all snö...

Här blev det tillfälle att prata om att man ska vara försiktig med snöbryggor, att de kan kollapsa och att det då kan bli riktigt farligt. Snölegor kan däremot vara roliga lekplatser, för stora som för små, särskilt om de är lodräta.

Efter att ha gått ytterligare uppströms kunde vi konstatera att vattenfallet inte alls gömde sig under snön. Med ca åtta plusgrader i luften och isbitar i vattnet så var det dock inget som inbjöd till någon fjälldusch.

På eftermiddagen började det blåsa något, framemot kvällen friskade det i. Vi letade reda på några stenar att lägga på tältlinorna till vännernas tält, kändes säkrare så... Vinden slet och drog i tältduken men mina barn somnade som vanligt utan problem. Blev därför lite förvånad när dotterns vän gråtande krafsade på tältduken och bad om att få komma in. Deras kupoltält hade vikt ner sig på vindsidan och lagt sig över honom. ”Finns det tornados på fjället? Kommer vi att blåsa bort nu?!” Efter att ha försäkrat honom att ”det här kommer att gå bra!” och stuvat ner honom mellan mina barn så var det bara att få på sig kläderna och ge sig ut och försöka få stadga i deras tält på något sätt. Fler stenar, spänna linor...så! Regnet, blåsten och den sena timmen gjorde att det inte blev någon bild tagen. Den nedan är tagen på morgonkvisten och visar inte riktigt natten dramatik. Man kan dock ana vinden i björkens grenar. 

Vädret hade nu ändrat på sig rejält från första vandringsdagarna. Då shortsväder, nu snöade det på dottern vid morgontandborstningen! Nu kom underställ, vantar och mössa väl till pass. Den här vandringen kom verkligen alla de där ”bra att ha om vädret vänder”-kläderna till användning.

Vi valde den norra leden tillbaka ner till bilarna, klart mycket mer lättvandrad än den södra.

Att någon sedan lekt plockepinn med nya spänger gjorde vandringen klart mer fantasieggande för barnen. Vem orkade bära upp plankorna hela vägen? Ska man gå hit och dit? Och kolla vad många ”blåsblommor” det finns!

Sista delen av fjällvandringen var fylld av väderdramatik; blåst och kyla. Men gav också många lärdomar för barnen - underskatta inte fjällvädret men med rätt utrustning går det faktiskt bra! (Till och med så bra att mamma kan slappa i fjälljungen)

Hur gick det då med kompisens vindrädsla? Joo då, han somnade till slut och funderar redan på var nästa fjällvandring ska genomföras.