...och sen tänkte jag fortsätta med "...en utmaning" eller kanske "...oj, så det kan bli" eller varför inte "...jag trodde jag var redo". Men det känns liksom inte rätt för det gick ju så bra.

Förra året tog jag och dottern bilen till Storulvån. En modig resa på drygt nio timmar. Små stopp längs med vägen, leksaker och framför allt sagor på CD gjorde att vi tog oss fram utan allt för många missöden. (Att åka bil med barn kan vara ett äventyr i sig!)  Solen sken och alla bitande flygfän höll sig undan, dottern kunde leka i närheten medan jag slog upp tältet.

Att det blev just Storulvån (och inte Grövelsjön som jag funderat mycket på och frågat om här på Utsidan) beror på att man tänkt till just kring barnen. Bara det att det finns ett lekrum för de där regniga timmarna är underbart! Hästarna utanför blev snabbt hennes favorit (de heter förresten Markus och Malte om någon funderar), liksom Plupps sagostig.

Första dagen kom att handla om broar; höga och låga, av trä och metall, långa och korta. Ohyggligt spännande och ibland lite skrämmande. Om någon undrar hur många gånger man kan gå över samma bro så kan jag berätta att man kan göra det åtminstone en sjuttioelva gånger.

Stranden vid bron över Handödlan är härligt stenig och inspirerar till lek. Det blev torn och hus där allehanda fantasidjur fick bo. Vi hittade till och med en monstersten men den var för läskig och fick inte följa med hem. Det fick däremot säkert ett kilo andra stenar...

Nästa dag handlade istället om toppar. Första toppen, toppen ovanför den och så den högsta toppen. Jag trodde väl inte riktigt på att vi skulle kunna komma hela vägen upp på Getryggen, men så imponerad jag blev! Fem timmar upp och två timmar ner tog det men det gick! 

Från "första toppen" gick det fortfarande att se fjällstationen. Har man en egen vattenflaska och choklad-russin-nötter i ryggsäcken så klarar man mycket!

Snart uppe! Tänk vad trötta ben kan få ny energi när målet är i sikte...

Sen tog däremot orken slut och det fick bli en kort tupplur på vägen ner... Belöningen väntade på fjällstationen; ett gosedjur i form av en varg som av någon underlig anledning blev döpt till Mini. Redan i bilen på väg hem så bad dottern att få åka tillbaka varje år - bådar gott för framtiden!