Efter förra årets pappavandring så hade jag och barnen planer på att göra en mer friluftsmässig fjällvandring, frågan var bara var och hur. Tältat i fjällen hade vi gjort ett par gånger, bland annat vid Storvätteshågna, Silverfallet och Städjan. Sovit på fjällstation lika så (Storulvån 2017 och 2020). Men sovit i fjällstuga hade vi inte gjort! Eller vandrat från stuga till stuga. Kanske skulle vi ta en tur på Kungsleden? Men så påminde dottern mig om att hon tidigare framfört en önskan om att få klappa på en glaciär (vi fick en massa tips här). Efter en del krångel med tågbokningar och boendeplaneringar så bestämde vi oss för Tarfala! När jag räknade efter kunde jag konstatera att det faktiskt var 16år sedan jag var där senast. Det som hänt sedan dess var att stugorna fått el och att man byggt en bastu! Så hur gick det nu, kunde vi klappa på en glaciär? Ja då!

Men vi backar lite… När vi väl bestämt oss för att temat för årets fjällvandring kom barnen med en massa frågor. ”Har glaciärer årsringar? Är en glaciär bara gammal snö? Började inlandsisen i Tarfala och är glaciärerna där det sista av den? Finns det djur infrysta i glaciärerna som i bärnsten? Rör sig glaciärer, typ som lava? Och vad betyder att glaciären kalvar?” och säkert tjugo frågor till. Första impulsen var att börja googla men så tänkte jag att det måste finnas ett bättre sätt; det finns ju glaciärforskare i Tarfala! Ett par mail senare var vi välkomna till forskningsstationen med alla våra frågor. Väl uppe i Tarfala togs vi emot av två energiska professorer som förutom sin kunskap även bjöd på banansockerkaka. De berättade om dalens olika glaciärer och hur de ”lever”. Många av barnens frågor fick svar…

För att bli klassad som glaciär så måste det vara kvarliggande snö som utsätts för så stort tryck att is bildas som är flytande, dvs rör sig långsamt ner längs med bergssluttningar. (Visst kan man nästan se det på Isfallsglaciären till vänster och Kebnepakteglaciären till höger på bilden?!) Glaciärerna i Tarfala är bara ca 4000år gamla och alltså inte vare sig inlandsisens början eller slut. Sverige var i princip isfritt för ca 6000år sedan. Sista frågan blev ”vilken glaciär är lämplig att ta sig till om man vill klappa på den, alltså bara ta inte gå på?” Det hade de svårt att svara på eftersom det låg, för årstiden, mycket snö kvar och inte all is hade släppt från Tarfalasjön…

…men vi kom fram till att Isfallsglaciären kunde vara mest lämplig.

Glada i hågen vandrade vi tillbaka till Tarfalastugan längs med Tarfalajokken. Lite lömskt pekade jag på jokken och sa att ”den här måste vi ta oss över för att komma till glaciären där uppe.” Att det fanns en bro över en bit nedströms forskningsstationen behövde de inte veta. (Ett annat mål med vandringen var att barnen skulle få lära sig vada.) Vid frukosten dagen efter kunde vi konstatera att vädret var åt det blöta hållet, ett stilla duggregn föll över dalen och gjorde allt grått. Men vad gjorde det, planen var ju ändå att bli blöta! Jag förklarade principerna kring vad, om höga vattenflöden, hur man gör med skor, kläder och ryggsäck samt att man ibland behöver gå en bit för att hitta ett lämpligt vadställe eller till och med vänta någon dag. Lite nervösa var de nog när de gick längsmed jokkens strand, letandes efter den bästa platsen.

En bit nedströms, kanske 250-300m, hittade vi så ett lämpligt ställe. Någon hade vid tidigare tillfälle byggt ett röse på motsatta stranden men efter några meter på den platsen tyckte dottern att det varför långt mellan stenarna. Så vi backade och pratade om att bara för att någon har byggt ett röse så är det kanske inte bästa stället, inte just vid tillfället när vi var där. Några meter längre nedströms, vid en pinne på vår strandkant, gick det bättre. En vuxen med vattentäta kängor hade relativt enkelt kunna ta sig över där men vi (jag) hade valt lätta sandaler för att de skulle få känna på iskallt vatten. Efter en del lock och pock och raka uppmaningar så kom de över. Styrkta av framgången gick vi uppströms där jokkfåran var smalare och därmed något djupare. Här kändes det att vattnet hade både rörselseenergi och -riktning. Vattnet blev som djupast strax nedom knäna på dottern och de kände vilket stöd en stav ger vid vad. Lyckliga, men kalla, över att ha lyckats ta oss över gick vi in i stugan och åt lunch medan vi planerade hur vi skulle ta oss upp till glaciären. En titt ut genom fönstret och en koll på kartan gav att vi inte bara behövde ta oss över en jokk utan även över snöfält. Det visade sig att två klättrare i stugan övat glaciärräddning av kamrat på sydöstra Kaskasatjåkkaglaciären och de kunde berätta att de södra snöfälten där de gått var säkra att öva på. 

Glaciären med snöfälten syns till höger i bild.

Eftersom vädret blivit så pass mycket bättre så bestämde vi oss för en eftermiddagstur upp till snöfälten. Ryggsäckens packades med regnkläder (”varför det mamma, det har ju slutat regna”), extratröjor och mellanmål och så gav vi oss av. Vart efter vi kom högre upp på bergssidan kunde vi se mer och mer av Kebnepakteglaciären. En fantastisk utsikt, dottern njöt!

När vi kom upp till snöfälten kunde vi se spåren efter klättrarna…

Vi pratade om snöbryggor och generella risker med snöfält medan vi fikade. Sen fick barnen lätt ifrågasättande sätta på sig regnställen. ”Det var ju ganska jobbigt att gå uppför eller hur…vad sägs om att åka ner?” Då trillade poletten ner hos barnen!

”Värsta bästa pulkabacken!” skrek dottern medan sonen funderade på om han skulle orka bära med sig en snowracer nästa fjällvandring… Nu hade de fått lära sig om glaciärer, om vad och om snölegor - dax att klappa på en glaciär! Planen var som sagt att ta sig till Isfallsglaciären, barnen tittade på kartan och jämförde med verkligheten - imorgon skulle det ske!

Vädret var på vår sida, glada i hågen packade vi ryggsäcken med lunch (korv med bröd) och mellanmål. Vadet som häromdagen känts så läskigt tog vi oss snabbt över och så började vi vandringen mot glaciären!

En bild säger mer än tusen ord. Så kartan ovan med dess färgglada pilar visar var följande bilder är tagna och i vilken riktning.

(Röd pil, broövergång)

(Blå pil, vandring längsmed Isfallssjön)

(Ljusgrön pil, på väg uppför med Frontsjön i bakgrunden)

(Gul pil, snart framme vid Isfallsglaciären)

(Lila pil, klappa på en kalv)

(Orange pil, klättring nedför på klippblocken vid vattenfallet)

(Ljusblå pil, vid vattenfallet)

(Mörkgrön pil, tillbakablick mot vandringsvägen och glaciären)

(Brun pil, barnen skickar ett tack till glaciären och en hälsning till medvandrare)

Uppdraget utfört!

Jag måste säga att årets fjällvandring, trots vädret, blev mycket lyckad. Både jag och barnen njöt av en fantastisk fjällvärld, lagom utmanande och mycket lärorik. Ett stort tack vill jag ge till Tarfala forskningsstations personal och vår underbara stugvärd Anna! Jag hoppas det inte tar 16år innan jag kommer till Tarfala igen!