Alla har vi nog haft den känslan, den som kommer när man äntligen lyckas med något. Min son nästan studsade fram - han hade till slut klarat av att komma upp på toppen!

För tre år sedan försökte vi ta oss upp på Getryggen vid Storulvån men lyckades inte med det. Då var det rent ut sagt skitväder, sådant där väder som man även som förälder har svårt att hålla skenet uppe i. Sonen var arg, ledsen, besviken... Storulvån 2017

I mitten av september fyller dottern år och i år önskade hon sig en fjällvandring i födelsedagspresent! Det är nog den  present som jag gjort mitt allra bästa för att få till. När jag försiktigt frågade sonen om han ville följa med till Storulvån svarade han ”varför skulle jag inte vilja det?!”  

Vädret tycktes vara emot oss även denna gång; det utlovades nollgradigt och snöblandat regn... Istället för att tälta i närheten av stationen bokade jag in oss i ”familjestugan” och frukost i restaurangen.

Detta borde ge de bästa förutsättningarna för att sonen äntligen skulle få stå på toppen. Att lillasyster lyckats ta sig upp på toppen när hon var ”inte ens fyra år” (Storulvån 2016) medan han inte lyckats som åttaåring gnagde lite hos honom. (Ibland spelar det liksom ingen roll att man försöker förklara att det inte är någon tävling...)

Dagen innan toppförsöket var det riktigt ruskväder, regnet slog mot fönsterrutorna men prognosen lovade bättre väder. Morgonen grydde med en del vind men utan nederbörd. När vi gick för att äta frukost kunde vi dock konstatera en sak; det hade snöat på toppen under natten!

Tillsammans funderade vi på vad vi kunde behöva för att nå toppen. Barnen kom fram till att vinterjackorna skulle vara sköna att ha, liksom tältet vid rast. Korv med bröd valdes till lunch. Marshmallows, chokladöverdragna nötter, kakor och bullar packades ner - här skulle blodsockret hållas konstant högt... När vandringen väl startade hade till och med solen kommit fram!

Till en början var det tämligen platt...sen blev det brantare...och snön började dyka upp...

När det nästan var mer snö än barmark och vi bedömde att vi hittat sista jokken innan toppen tog vi paus för lunch. Utsikten var fantastisk!

Så var det dax för sista biten upp till toppen. Barnen konstaterade snabbt att det nog skulle bli svårare än de andra berg de tagit sig upp på - snö och is gjorde stenarna mycket hala!

Men så äntligen var vi uppe. Jaaa!

Mannen som hjälpte oss ta kortet log över sonens sprudlande glädje...men sa sen ”du vet att det här inte är den riktiga toppen va? Den ligger där borta.” Jag tänkte ”jaha, nu är det klippt igen...” men sonen sa ”då går vi dit då!” och sen bara drog han...

Här fanns inte den minsta skymt av att vilja ge upp! Den här gången skulle han absolut stå på högsta toppen av Getryggen!

Så där ja, nu hade vi varit på Getryggens alla toppar! Det var ordentligt blåsigt och tämligen kallt uppe på toppen så vi bestämde oss för att ta segerfikat en bit längre ner på fjällsidan. Snön som var så trög att ta sig upp i visade sig vara betydligt roligare att ta sig ner på...

Det blåste ändå ganska så friskt en bit längre ner - då kom tältet väl till pass! Jag hade packat ner mitt första tält; ett Niak från Hilleberg, inköpt -99 och fortfarande i fjällvandringsdugligt skick. Det blev lite skevt på den ojämna fjällsluttningen men efter den ständiga blåsten njöt ändå vi av lä, varm choklad och mjuk pepparkaka inne i tältet.

Mätta och belåtna vandrade vi ner från berget. Vi hade klarat det! Och som sonen sa: ”man kan ge upp första gången men man får inte ge upp för alltid!”