3:e augusti.

Från parkeringen strax bortanför Suorvadammen är det 500 meter att gå innan man kommer till ingången till det avspärrade dammområdet. De första 4 kilometrarna förbi Suorvadammen är väl inte så inspirerande, men det är asfaltväg som man passerar snabbt.

Jag har startat och slutat vandringar här ett antal gånger, men det var 30 år sedan jag senast var här.

Efter att ha passerat de två dammarna och några rengärden letar jag förgäves efter början av den stig som finns på karta. Det visade sig att kartan inte stämmer med verkligheten. Eftersom det fanns mobiltäckning kunde jag se exakt var jag befann mig och följde en otydlig stig från den plats där stigen skulle ha börjat (violett spår i kartan). Jag hamnade i ett stort komplex av nya rengärden som inte finns markerade på kartan. Det syntes att några hade gått före mig då det fanns ett nedtrampat spår genom den höga växtligheten, men de hade till slut tagit sig ut ur gärdena. Med hjälp av appen "Min karta" i mobilen lyckades jag till slut navigera mig fram till stigen genom skogen.
 
På tillbakavägen några dagar senare följde jag rätt stig (rött spår) ända ner till vägen. De två rengärden som stigen passerar var öppna och stigen hade markerats med röda halsband avsedda för renar. Vet man bara var stigen börjar är det hur lätt som helst att hitta den.

På flygfotot kan man se att rengärdena expanderat. På kartan ser man att den markerade stigen inte stämmer med den riktiga stigen. Ett halvdussin vandrare jag haft kontakt med har haft samma problem som mig, vilket fått mig att ta upp problematiken.

Observera: I efterhand har jag fått veta att det hänger "röda ringar" på träden från dammen och frammåt. Jag såg nog bara en av dessa och tänkte att det hade med rengärdena att göra eftersom de används som halsband för renar. Men de används även som markeringar för början av stigen mot Sarek.

4:e augusti.

Tältplatsen dag 1 ligger intill en jokk som kommer från norra sidan av Vuosskelvágge. Det hade regnat lite under natten men det började klarna upp redan tidigt på morgonen.

Enligt planeringen ska jag idag gå fram till Alep Niendojågåsj svämkägla nedanför Skanátjåhkkå. Där borde det gå att hitta en tältplats som utgångspunkt för morgondagens topptur.

Två jokkar måste vadas - Njavvejågåsj och Lulep Niendojågåsj. Ingen av jokkarna ska vålla några problem, även om den förra kan kräva att man letar upp ett lämpligt vadställe.

Ganska snabbt blir stigen otydlig men eftersom sikten är god är det inga problem med att välja väg. 

Vid Njavvejågåsj väljer jag att leta upp ett bredare vadställe då vattnet är ganska strömt där jokken är smalare. Vadstället syns i bilden - ett lätt vad som inte var mer än knädjupt.

Efter vadet får jag klara mig utan stig då jag inte hittar igen den, men det spelar ingen roll då man går över lättvandrad och trevlig fjällhed.

Närmare Njirávjågåsj kommer stigen tillbaka, men den går för högt upp när man kommer till jokken som ligger djupt nedskuren i en ravin. Jag tar mig ner till ravinens slut där jag enkelt tar mig över Njirávjågåsj på stenar.

Här gör jag ett misstag och går för högt upp när jag inte hittar stigen. Jag hamnar i ett blött område med besvärligt vide och får kämpa mig fram några hundratal meter innan det åter blir lättframkomlig mark.

Vid Lulep Niendojågåsj inser jag snabbt att dagens andra vad är ett ofrånkomligt faktum. Jag ser några vandrare som tar sig långt nedströms för att hitta ett vadställe och de hamnar i besvärligt vide innan de slutligen tar sig över jokken. Sådana övningar intresserar inte mig och jag väljer att vada en kortare sträcka i starkt strömmande vatten. Ofta ser det värre ut än vad det är, även om det omvända ibland kan vara sant.

Utsikten mot Ähpar med sina gnistrande glaciärer och Liehtjitjávrre i förgrunden tar nästan andan ur mig.

Vid Alep Niendojågåsj hittar jag en fin tältplats nära en av dess fåror och tar genast itu med lägersysslorna. Stigen går närmare 100 meter nedströms och ännu sent på kvällen passerar en ström av vandrare på väg mot bron över Guhkesvákkjåhkå. Det är tydligt att Sarek lockar. Jag kommer dock att hålla mig utanför nationalparksgränsen ännu en dag.

5:e augusti - Skanátjåhkkå.

Jag vaknar till en strålande morgon och den planerade dagsutflykten till toppen av Skanátjåhkkå ser ut att kunna förverkligas under de bästa av förutsättningar. Med ett brett leende gjorde jag mig snabbt i ordning då det gäller att "smida medan järnet är varmt", med tanke på Sarekvädrets ombytlighet.

Jag förväntade mig inga anmärkningsvärda svårigheter frånsett stigningen på 940 meter.

Det enda lite branta partiet var ett 40-tal höjdmeter just i början av uppstigningen vilket kändes i lårmusklerna. 

Därefter blev det angenämare lutning upp till 1300 meter varefter terrängen blev flackare men stenigare.

Nästa bild visar deltat i Liehtjitjávrre som Guhkesvákkjåhkå bildar av allt slam (silt och mjäla) som följer med glaciärvattnet. Det påminner om en mindre version av Lájtávrredeltat. Längst upp i bild rinner vattnet från Vuojnesluobbala in i Liehtjitjávrre och bilden visar de två största av Sijddoädnos tillflöden.

Det var fuktigt i sänkan som Alep Niendojågåsj rinner igenom vilket fick polarullen att trivas. 

Glaciärresterna (möjligen har det varit en permanent snölega) norr om toppen 1505 är nu mindre än en meter tjocka. De kan vara borta redan efter nästa sommar och då försvinner vattnet i Alep Niendojågåsj.

Jag gick inte rakt mot toppen av Skanátjåhkkå utan höll mig parallellt med Guhkesvágge för att få utsikt mot dalgången. Härifrån fick man bra överblick mot en av de formationer som inlandsisarna lämnade efter sig - en skvalränna.

Skvalrännor ser ut som breda diken som går nästan parallellt med höjdkurvorna. De bildades genom erosion där smältvatten strömmade längs kanten av den svagt lutande glaciären (det som var kvar av inlandsisen) som i slutet av istiden fyllde hela Guhkesvágge upp till skvalrännan. En skvalränna finns markerad i nästa bild.

Axel Hamberg tog en bild av samma vy år 1896 och skvalrännan syns även där. Med hjälp av Lantmäteriets flygfoton har jag uppskattat att Oarjep Sarekjiegŋa dragit sig tillbaka 1000 meter på 128 år.

Namngivningen av områdets glaciärer och jokkar är lite förvirrande. Översatt till rikssvenska så rinner "Östra Sarekjokken" från "Södra Sarekglaciären", och "Västra Sarekjokken" från "Mellersta Sarekglaciären".

Sarektjåhkkå Stortopp är snart Sveriges näst högsta topp med sina 2089 m ö.h. eftersom toppglaciären på Kebnekajse sydtopp smälter bort några decimetrar för varje år.

Nästa bild visar ett panorama över norra sidan av Sarektjåhkkåmassivet. Jag stod nära toppen av Skanátjåhkkå. Det var en del motljus som påverkade bildens kontrast negativt. Lista över de i fotot numrerade topparna:

1  Vuojnestjåhkkå    1968    
2  Spijkka                     1982
3  Svarta Spetsen     1843
4  Áhkátjåhkkå         1983 (ej i Sarektjåhkkå)
5  Bucht-toppen       2030
6  Sydtoppen             2025
7  Stortoppen            2089
8  Nordtoppen          2054
9                                     1853
10 Várdastjåhkkå    1879
11 Gávabákte             1910
12 Gássatjåhkkå       1914
13 Såltatjåhkkå         1924
14 Kantberget           1860
15                                    1819
16 Suottastjåhkkå    1861
17 Niják                        1920
18 Sarekvárásj           1114
19 Várdasdievvá       1357

Fotot finns i en större - 8000 pixlar bred - version här:

Panorama över Sarektjåhkkå.

Någon gång mellan 1895 och 1907 tog Axel Hamberg ett liknande panorama av Sarektjåhkkåmassivet från toppen av Tjievratjåhkkå (1420) som ligger 3½ km NV om Skanátjåhkkå.

Bilden nedan är taget med ett 200 mm teleobjektiv och visar Oarjep Sarekjiegŋa med Spijkka t.v. I mitten Svarta spetsen 1843 och Áhkátjåhkkå 1983 i Oalgásjmassivet.

Nästa bild visar toppröset på Skanátjåhkkå. Toppen befinner sig 1771 m ö.h. Det hade byggts ett till röse som syns längre bort mitt i bilden, men enligt min GPS låg det tre meter lägre.

Kortare regnskurar kommer och går längre bort, vilket får mig att påbörja återfärden innan jag var helt klar med att undersöka omgivningarna. Jag vill undvika att gå på blöta lavbevuxna stenar för att minska olycksrisken.

Regnmolnen drar så småningom bort men då är jag redan halvvägs nere. Nedanför 1300 meter blir det mindre med sten och mer fjällhed och därmed lättare att ta sig fram.

Nedstigningen gick utan missöden. Efter att tidigare år några gånger ha varit nära otrevliga fall skärper jag till mig när marken blir besvärlig. 

Efter middagen testar jag för första gången "Vitargo Carboloader" som påstås ge en effektivare kolhydratladdning än andra typer av kolhydrater. Glykogendepåerna i benmusklerna är sannolikt på upphällningen, och om det går att åtgärda så kanske jag kan orka med en topptur även i morgon om vädret fortsätter vara bra. I så fall blir det en dagsutflykt till  toppen av Vuojnestjåhkkå på andra sidan Guhkesvágge.