Den 5 september vaknade jag tidigt. Det är smidigt att ha med sig frukost, som man äter på tåget, så även i år. Jag hade köpt ciabatta dagen innan, och hade en juice. Det räckte gott, och var gott.
Tåget susade på och jag såg att det regnade en del. Det betydde inte så mycket, då vädret är så omväxlande. Jag hoppades naturligtvis att det skulle vara uppehåll när jag skulle börja vandra.
Till slut var vi framme vid Undersåker och vi var ett helt gäng som skulle åka vidare med buss och taxi. Nu var det lite väntetid innan bussen skulle komma.
Medans vi väntade på bussen pratade jag med några personer. Kul att prata om Sarek och annat.
Bussen kom till slut och tog oss mot närmare härliga Vålådalen. Den åkte via Ottsjö, där några klev på.
Ottsjö hade tidigare ett bryggeri som var till salu, heter nu Ottsjö brygghus och har finfin öl. Hoppas att deras satsning håller, och det tror jag.
Från bussen var det fint att se söderut. Några droppar regn, låga moln eller morgondis där ute.
Till slut var vi framme vid Vålådalen västra, som det heter. Alltså Vålådalens fjällstation.
Ryggsäcken hade jag packat om på tåget och den var både full och tung. Jag tänkte gå i kortbyxor och kortärmat. Det var perfekt vandringsväder, inte för varmt.
Det visade sig att de jag pratat med tidigare också bor i Tyresö, precis som jag. Inte nog med det...de är liksom jag med i Facebookgruppen Tyresöjoggarna. Hur liten är världen egentligen?
Vi skulle båda till Vålåstugorna, så vi startade tillsammans och höll ihop i ca 6 km, där de stannade för att luncha. Bra plats för det, då det var en fin plats vid bron över Stensån. Jag tyckte att det var lite för tidigt för lunch, så jag fortsatte.
Min lunchplats blev på en platå, med utsikt mot Smällhögarna och höjden 1132 och 1188.
Jag nämnde att min ryggsäck var tung. Nu skulle den bli lite lättare. Latmasken i mig värmde på en tetra med någon tomatgrej och så blev det den andra ciabattan. Vips så var ryggsäcken minst 450 gram lättare.
Jag återkommer under berättelsen om min ryggsäck...
Som alltid när jag tar en lunchpaus så åker kängorna av. Allt ska luftas: kängorna, sulorna, pelottsulorna, strumporna och fötterna såklart. Jag brukar kliva i mina foppatofflor, som alltså är både rasttofflor och tofflor när jag ska vada över ett vattendrag. Smidigt och enkelt tycker jag. Det finns egentligen bara en nackdel med foppatofflorna, och det är att de inte är så varma. Förra året i Muddus nationalpark så blev fötterna kalla i den kyliga vinden, men det får man ta.
Nåja, hur som helst så var vandringen i gång, Jag hade knatat en bit, och stannat för att luncha. Nu skulle jag fortsätta till Vålåstugorna där jag skulle träffa min kompis Johan. Han hade åkt upp en vecka tidigare och gått runt i Lunndörrsfjällen, ungefär som jag gjorde året innan.
Jag började vandra från fjällstationen runt kl 10 och trodde att jag skulle vara vid Vålåstugorna runt kl 17-18.
När jag vandrade 2017 var jag uppe mellan Smällhögarna och Lill-Stendalsfjället. Jag gick lite fel och kom ned till den plats där leden från Vålåstugorna delar sig mot Stendalsstugorna resp. Vålådalens fjällstation.
Det var ett kärt återseende av platsen där jag tältade 2017. Men nu var målet för dagen att först träffa Johan vid Vålåstugorna och sedan gå upp mellan topparna 1188 och 1247, Gruvsmällen, för att tälta vid Smällhögarna.
Jag är glad att jag hade gjort om mina byxor till shorts och hade t-shirt på mig. Det var varmt och jag drack vatten som en kamel.
Jag närmade mig Vålåstugorna sakta men säkert. Tittade jag österut, mot Anarisfjällen, så kunde jag se att det regnade. Mäktigt och häftigt med varierande väder.
Framåt då, och jag hade Smällhögarna till höger om mig. Jag närmade mig stugan, inte med stormsteg, men helt klart närmare hela tiden.
Vandringen nu var på en led, och jag såg fram mot den obanade vandringen. Att gå på led är egentligen ingenting jag föredrar om jag ska vara ute och vandra, men ibland blir det så.
Blicken dras österut, hela tiden. Både det omväxlande vädret, men även härliga sjöar. Här ser man Kroktjärnarna, och jag har bara ett par km kvar till Vålåstugorna.
Jag hade nästa bestämt mig för att inte jag inte ville gå uppför branten mot Smällhögarna. Min ryggsäck var tung.
Där framme...jag ser plötsligt Vålåstugorna, som bara dök upp där. Äntligen. Äntligen dags för en paus, och så skulle det bli kul att träffa Johan.
Jag kom fram till slut, ganska slut.
Klockan var runt 17. Det var kul att träffa Johan. Jag förklarade att jag inte skulle orka att gå upp till Smällhögarna, och vi bestämde att vi går vidare en bit, mot Gåsen. Bara en liten bit för att sätta upp tälten.
Jag gav Johan det han hade beställt. Knäckebröd och mjukost. Nu skulle ryggsäcken bli lättare. Han fick dessutom två öl också...hade tydligen burit med det också.
Javisst var ryggsäcken lättare!
Nu gick vi vidare. Jag hade inte så bråttom nu...
Vi slog upp tälten någon km från Vålåstugorna där det fanns rinnande vatten.
Nu var det dags för mat, och linschips och öl.
Till middag blev det falaffel, hummus, babaganousch och tortillabröd. Jag vet varför ryggsäcken var så tung...haha, har man med sig goa grejer så.
Mer om min mat kommer i nästa blogginlägg.
Vi snackade igenom planen för morgondagen och att vi skulle upp till Härjångsfjällen för att tälta nedanför Stora Härjångsstöten, enligt plan.
Gonatt!
