Det var en god natts sömn efter den första riktiga vandringsdagen, och det blev stuga av en slump, eller efter ett tips. På morgonen tog vi oss tid att äta frukost i lugn och ro och jag är nog den som har mest oreda i ryggsäcken måste jag erkänna. Nåja, efter frukost, packning av ryggsäckar och städning av hus var vi redo för nästa dags vandring.

Vi såg att det hade kommit några personer till området, och vi pratade lite med dem innan vi gick. Det var ett ur-och-skurdagis som skulle plocka upp Ärkeknölarna, dvs den potatis de tidigare planterat. Tyvärr hade någon redan grävt upp deras rad, så de hade fullt upp med att reda ut detta. Trist.

Tillbaka till stigen och vidare söderut. Vi hade en del mål med vår vandring. Två mål var ganska tydliga: att gå upp på Sör-Stubba om det var möjligt (dvs bra väder), och att gå obanat till Arvidssons stuga i Muddus nationalpark (med karta och kompass). Vi trodde att båda målen var rimliga, och att det fick ta den tid det tar.

Längs med Rallarstigen fanns det märken i träden, som markerade stigen. Märkena fanns på båda sidor om trädet. Det finns olika typer av märken, både sådana som visar vägen och andra som är gränsmarkering.

Till slut hade vi kommit till gränsen. Inte vilken gräns som helst, utan gränsen till Muddus nationalpark. Jag kände stor ödmjukhet och blev rörd och berörd över att äntligen få vara här. Vid nationalparken. Det kändes som en högtidsstund, ja, det var nog det. Som jag längtat.

Med nästan staplande steg gick jag in i nationalparken. Vi gick fortfarande på spänger ibland, men vi var i parken.

Vi hade tittat på kartan och trodde att vi skulle hinna upp på Sör-Stubba innan det blev mörkt. Vi traskade på, utan att ha bråttom. Vi stannade där det kändes bra. En så härlig känsla att kunna göra det.

Eftersom det här var en gammal stig och vandringsled, fanns det spår och rester av gamla spänger. Vi såg rester av många stockar som man hade gått på tidigare. Det kunde tidigare vara så pass många stockar som fem i bredd på vissa ställen visade det sig.

Skyltar. Det fanns skyltar på flera ställen längs med stigen, som informerade om platser man passerade. Vi stannade och läste.

Vi passerade en stigförgrening på eftermiddagen när vi planerade hur vi skulle gå för att gå upp på Sör-Stubba. Den här förgreningen var perfekt att utgå i från, då den ledde till E45. Nu skulle vi inte till E45, men det var nära den stig som går upp på toppen av Sör-Stubba.

Snabbt bestämde vi oss för att gå upp på Sör-Stubba medan det var bra väder. Vi tog av oss ryggsäckarna, placerade dem en liten bit från stigen och packade vatten, någonting att tugga på och en varmare tröja. Sedan gick vi till den stigen mot E45.

Planen var att gå upp på Sör-Stubba, och tillbaka, innan det blev mörkt. Det vore ju trevligt att slå upp tälten medans det var ljust, så vi traskade på utan att stressa. För säkerhets skull tog jag och loggade stigen med appen ViewRanger om det skulle vara så att det var mörkt när vi kom tillbaka.

Stigen var ganska kort och vi kom upp på den gamla bilvägen, och jag trodde att den tog ur drift när man byggde den nuvarande sträckningen av E45. Det syntes att det var gammal asfalt, där det ibland bara var grus kvar.

Det var en bit att gå på vägen, och till slut kom vi till den stig åt vänster som ledde oss upp på toppen av Sör-Stubba.

Uppe på toppen var det blåsigt. Molnen låg lågt och vi trodde att det troligen skulle komma regn.

Sör-Stubba är den högsta punkten i Muddus nationalpark, med sina 658 möh. Vi såg på kartan att det fanns högre områden inte alltför långt bort.

Regn, javisst, men inte på oss. Än så länge klarade vi oss.

Då det var blåsigt och vi hade tagit bilder, njutit av utsikten trots att det var mulet, så kände vi att vi borde gå tillbaka innan det blev mörkt. Vi hade marginal, men alltid bra att vara på den säkra sidan.

Vi gick tillbaka och det var inga problem att hitta rätt. Det var ännu inte mörkt.

På kartan var det en liten tjärn markerad, som var helt uttorkad. Vi trodde att vi kunde fylla på vatten där, och som tur var så fanns det rinnande vatten ändå, men att det var så torrt på så många ställen var förvånande.

Väl framme vid ryggsäckarna var det uppsättning av tält som gällde. Jag har en hemmagjord variant på footprint, dvs det jag har under innertältet. Har tagit en vägg från ett partytält, klipp den i lagom storlek, som jag har under tältet. Den placerar jag först, provligger och känner efter om jag ligger plant. Ibland blir det tokigt ändå, och då får jag bulla upp med någonting under liggunderlaget för att inte åka av den.

När tälten var uppsatta började det bli skumt ute och snabbt blev det mörkt.

Middagen blev sen och så blir det ibland.

En brasa vid den anlagda eldplatsen blev mysig. Vi åt, släckte brasan och gick och lade oss.

Återigen en helt fantastisk dag. Vi kom in i nationalparken, kunde gå upp på Sör-Stubba, och var supernöjda. Ibland har man det såå bra!

Morgondagen skulle bjuda på mer äventyr. Hur skulle det bli att gå obanat mot Arvidssons stuga? Spännande...

Gonatt!