Efter en "god natts sömn" (kan diskuteras) på tåget närmade vi oss Gällivare. Vi försökte orientera oss genom att titta ut genom fönstret. Det är inte helt lätt att se var man är när det är så mycket skog. Tur att det finns andra sätt, bara ett klick bort, att se var man är.

Vi åt vår frukost som vi köpt dagen innan, kompletterade med kaffe från restaurangvagnen. Tåget anlände enligt tidtabell och vi hade pratat om att komplettera vår packning med saker vi kommit på, såsom värmeljus och kanelbullar.

Vi gick till COOP i centrum och handlade det. En rejäl bit hårdost och en halloumi blev det också, vilket vi kom att uppskatta senare.

Tillbaka till tågstationen för att packa ned sakerna i ryggsäckarna och ett sista toabesök. Sedan över bron till andra sidan, som leder till Andra Sidan. Fyndigt namn må jag säga. Nu var vandringen igång.

Ska man säga någonting om Rallarstigen, som var vårt första mål, så är den 44 km lång, och går mellan Gällivare och Porjus. Den har en lång historia och användes bland annat som transportväg när man byggde järnvägen. Jag tänker på människorna som bar allting, med sina kroppar. Det måste ha varit grymt jobbigt.

Rallarstigen slutade användas som led när vägen mellan Gällivare och Porjus byggdes i mitten på 40-talet. Den återupprättades som vandringsstig och rustades upp 1994.

Hur som helst så var det några kilometers traskade på E45 innan vi såg skylten "Rallarstigen", och kunde vika av åt höger.

Efter någon kilometer kom vi till starten av Rallarstigen. Det finns en fin informationstavla där som berättar historien om Rallarstigen. Intressant läsning.

På bilden ser man att jag har stövlar, liksom Johan. Det var ett bra drag kom det att visa sig.

Det finns smarta kilometermarkeringar längs stigen, som visar hur långt det är till Porjus resp. Gällivare, eller i alla fall starten på stigen. Det kom att visa sig att vi blev förvånade av hur snabbt vi passerade dem. Inte för att vi hade bråttom, nejdå. Vi stannade och rastade där det kändes som att en rast var på sin plats. Självklart stannade vi och läste på alla skyltarna, som den ovan. Det berikar att få information om området man vandrar i. Det fanns forminnen både här och där, och rester av människans bruk av mark och natur.

Rallarstigen, som den såg ut.  Det var väldigt mjuk och behaglig för fötterna. Då jag har en hemmadiagnosticerad Mortons neurom tyckte jag det var rena lyxen att få gå på så mjukt underlag.

Vi stannade och åt lunch i ett vindskydd vid en ravin, fick gå ned och hämta vatten. 

Vi fortsatte att vandra efter lunchen. Det bästa med hela vandringen var att vi inte bestämt hur långt vi skulle gå varje dag. Vi stannade och pausade ofta upplevde jag det som, hade inte bråttom alls. För min egen del, då jag är nyfiken i en strut, kunde jag vika av och gå och titta på någonting. Vandringen blir någonting helt annat om man har den approachen, att kunna stanna när man vill, att titta på någonting en bit bort. Målet var inte att komma fram. Målet var att vara här och nu, uppleva det vackra och unika där man är.

Jag måste säga att det lyckades vi bra med. Tror inte det hände någon gång att vi var "tvungna att gå för att nå målet".

På bilden ovan ser man en svamp. Jag tog bilden rakt uppifrån, då jag tyckte att hatten i princip var helt rund. Det fanns gott om svamp, de flesta såg ut att vara av ätbar sort. Nu provade vi inte det, men hade man haft lite mer matlagningstillbehör hade man kunnat göra en svamprätt.

Lingon. Man kan prata mycket om lingon. Jag älskar att plocka det som naturen ger. Lingon, blåbär, svamp.

Det fanns gott om lingon som växte på myrstackar, ofta höga stackar. Jag plockade lingon och åt...viktigt att få de dagliga dosen när möjlighet ges.

På eftermiddagen stannade vi till för att koka kaffe, och det blev kokkaffe och en riktig eld. Bra paus...och så gott kaffe...och bulle med för den delen.

På Utsidan.se hade jag skrivit om att vi skulle vandra, och jag fick ett tips om att man kunde sova i stuga vid Aborrträsket. Det blev dagens mål och vi gick dit. Det var ett fint område som Gellivare Sockens Hembygdsförening hade, med en stuga man kunde övernatta i. Perfekt slutmål för den första vandringsdagen. Kostade ingenting att sova där, det dubbelkollade vi med föreningen.

Två sängar, en kamin, två bänkar och ett bord. Det behövs inte mer för att dagen skulle vara fulländad.

Vädret hade under dagen varit grått, med regnstänk i luften, men inte mer än så.

Att doseringen av ved i kaminen är någonting man kanske aldrig lär sig får den effekten att det blir "lätt varmt" inne. Hellre det än att frysa.

En fördel med kamin är att man sparar gas, då kokkärlet kan vara på kaminen. Stormkokning...nja, kanske lite då.

Varma, mätta och belåtna gick vi och lade oss. Mörkret lade sig över området och det blev kolsvart. Vilken bra dag det var!

Gonatt!