Natten vid Boargaljávrre var inte lika kall som de tidigare i tält, som den innan vi kom till Arviddsons stuga eller den innan vi kom till Muddusleden. Jag skulle hitta på om jag sade att jag inte frös under natten. Alla kläderna, de som var förstärkningsplagg, hade jag på mig. Då pannlampan var vid stugan hade jag kvällen innan haft värmeljusen tända. De värmde gott.

Vi sov ändå gott, och jag har för mig att jag hörde något djur på natten...inget att bry sig om.

Efter frukosten packade vi ihop allt och började gå mot stigdelningen. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle gå tillbaka till Nammavárre och hämta pannlampan som hängde så fint på en krok på väggen bredvid sängen i stugan.

Det var jackväder, men inte direkt kallt. Hejdå sjön!

Eld. Träd. Så fascinerande hur det ena påverkar det andra. skadorna läker sakta. Vi hade kollat upp lite olika sidor på nätet, och blivit upplysta om att det brinner i Muddus ungefär vart åttionde år. På bilderna nedan ser man i alla fall tallens ganska långsamma läkningsprocess.

Den här kådan...fascinerande...

Nyfiken i en stut som man är så provade jag att smaka på kådan. Torrt och dammigt...inte färskt här inte. Det var ingen smaksensation direkt.

Många trädstopp blev det, under alla dagarna vi vandrade.

Höstens färger kan man inte få nog av 

Plockepinn var det på sina ställen och det var både stora och små träd som låg ner. Den härliga variationen i höjd orsakas av de rullstensåsar som finns i nationalparken. Ibland går man uppe på dem, ibland bredvid dem.

Vid stiggreningen stannade vi en kort stund, och jag bestämde att någon annan har större nytta av lampan än jag. Alltså kunde vi fortsätta mot Muddusagahtjaldak.

På bilden nedan såg vi att någon fågel troligen hade hackat. På tal om fåglar så så vi lavskrika flera gånger. Inte alls rädd, utan var väldigt nära oss. Andra fåglar var såklart de vi skrämde upp. Om det var tjäder, orre eller järpe är oklart. Vi är inga ornitologer.

Muddusleden betyder att det finns spänger, vilket gör det tillgängligt för alla som kan sätta ena foten framför den andra. Spänger över såväl vattendrag som myrmark. Ganska skönt ibland.

Det har definitivt blivit gulare under den tid vi vandrat. Svårt att se på bilderna, men många fler blad föll ned de tidigare dagarna än nu.

Hur många årsringar har ett träd?

Tillräckligt många. 180 hade det här om jag minns rätt.

Vi pratade ganska mycket om skillnaden mellan träd i södra delen av landet och här i nationalparken. Ett träd i söder växer upp och avverkas, nåja, medans den här uppe i norr knappt vuxit ur kotten på samma tid. Det tar längre tid här uppe menar jag.

På träd i vissa områden växte det olika former av skägglav. Ganska kul att se de olika varianterna.

Rullstensåsar kan man prata mycket om, och vi gick uppe på en sådan en bra bit när vi närmade oss Muddusagahtaldak.

Markering på träd: fornminne

En stund innan vi kom fram till vattendraget Muttosädno hade fötterna gett upp. Mortons neurom är inte att leka med. Då det bara var en liten bit kvar till stugorna så bet jag ihop och längtade till att få ta av mig stövlarna.

En stabil bro ledde oss över vattendraget. Vattnet som rinner här kommer från sjön Muttisjávrre, där även Arvidssons stuga finns, uppe i nordvästra delen av sjön.

Åh...framme...stövlar av! Ja, ryggsäck också.

Äntligen framme...det måste jag säga. Jag var inte trött, annat än på mina fötter.

Vi installerade oss i stugan, tog det lilla rummet, och tänkte att lunch blir bra innan vi går till Muddusfallet. Det skulle bli skönt att gå dit utan ryggsäckar.

Efter lunch, på gasspis såklart (tack Laponia), så gick vi Muddusleden söderut mot nationalparksentrén. Det var väldigt mycket lingon längs stigen, så även om jag var lunchmätt så finns det alltid plats för lingon.

Muddusfallet. Vad kan man säga om den? 42 m fallhöjd, som man inte ser på bilden nedan.

Efter den lugna promenaden dit och många bilder på fallet gick vi vidare söderut. Det fanns ett fall till, men det visste vi inte, utan skulle bara gå till utsiktspunkten.

Höstfärger...klart man tar en bild...eller tio.

Under vandringen såg vi många träd som vilade sig mot andra. Fast det här ser ut som sista vilan.

Mitt emellan Muddusfallet och utsiktspunkten finns en tältplats. Det finns en grillplats, ett utedass, en stor skräplåda. Bra tycker jag.

Utsiktspunkten. Skulle vilja säga att det fanns flera ställen där det var utsikt. Vad menar man med utsikt egentligen? 

På bilden nedan...något skumt är det i trädet.

Någon som vet varför det ser ut såhär? 

Utsikt som sagt. Detta är norrut, där vi kom ifrån.

Ett mindre vattenfall, med vatten från myrmarkerna ovanför,  faller dramatiskt ned. En härlig syn.

På bilden nedan ser man inte riktigt hur vackert det är där, men det var fantastiskt. Allt var mäktigt.