Jag vaknade tidigt och bestämde mig genast att gå ut och se om jag kunde få några fina frostiga bilder. Det var friskt ute, men jag var varm efter en härlig natt i stugan.

Frostigt, javisst!

Mobilen ger inte naturen rättvisa, men så är det nu i alla fall. Fantastiskt att se att solen, trots den tidiga morgonen, orkar smälta bort frosten på de växter som nåddes av solen direkt. Jag gillar de här kontrasterna. Sol-skugga, frost-bortsmält.

Jag bestämde mig för att gå upp i fågeltornet igen och gick dit.

Morgonsolen är speciell. Mest för att den värmer gott, ger ett härligt ljus och att det oftast är lugnt och skönt då. Dagen vaknar.

Väl uppe tog jag lite bilder, spanade lite efter djur. Helst av allt skulle jag vilja se björn eller älg, men än så länge ingenting på den här vandringen. Jag gick ned efter ett bra tag. Frukosten skulle smaka bra nu.

Tornet är högt, men det är bara att ta ett steg i taget. Det är det värt, belöningen är stor.

Tillbaka till stugan var det frukost, och sedan packade vi ihop våra saker. Har man en hel stuga för sig själv kan man sprida ut sina prylar.

Återigen imponeras jag över standarden i stugorna. Laponia gör ett fint arbete som underhåller dem. 

Självklart städar vi så det är fint och rent efter oss.

Nu var det buff och långärmad som gällde. Skönt vandringsväder. Vi knatade på mot Mansonstugan.

Det var en hel del myrmark på bägge sidor om Muddusleden, men vi hade det torrt och bra. Det finns en del rullstensåsar i nationalparken, vilket är tydligt om man går igenom parken.

Bilden ovan visar hur stora myrmarkerna är, och många områden är otänkbara att gå på då det är blött, riktigt blött.

På bilden nedan ser man Sör-Stubba, som vi var uppe på tidigare under vandringen, när vi gick Rallarstigen. Efter det har vi gått obanat, via Arviddson stuga och hamnat på Muddusleden. Vi har haft det toppenbra, på alla sätt. Nu får man se sånt här, på så långt håll. Känns som om det är långt borta.

På tal om rullstensås, så ser man en sådan här nedan. Det är brant ned åt bägge sidorna, och Muddusleden går uppe på den.  Det är myrmark på bägge sidorna.
Snart kommer vi in i skogen, och närmar oss Mansonstugan.

Nedan det sista två bilderna av myren Luobbalaáhpne, som vi haft till höger om oss redan innan vi kom till Muttosluoppal.

Skogen. Tallar, granar, björkar. Gamla och unga. En del ligger ned, många står lutade mot andra. Lingon finns det, liksom tidigare, och jag äter dem. Det hör till, och jag undrar hur mycket jag ätit hittills.

Det är skönt att gå på leden, men lite hårdare är att gå obanat och just nu är det ok för fötterna.

Här nedan det sista blöta innan vi kom till stugan. Tänk att de spångat så mycket. Många meter är det totalt sett, som verkligen underlättar vandringen.

Odlingsgränsen? Ok...då är det så.

Mansonstugan välkomnade oss, och även här var vi ensamma. Vi tog en paus och tittade in i stugan.

Lite för tidigt för lunch, så vi gick vidare mot Nammavárre.

Det var en ganska härlig skog att gå i, småkuperat, upp och ned, lite charmigt om man gillar det. Våra ryggsäckar hade också blivit lättare vartefter vi åt av maten, så det var ingenting som direkt kändes tungt.

Det fanns ett par charmiga små tjärn, som ofta hade fin färgsättning på det omgivande gräset. Att det var höst var tydligt. Tänk att färger kan påverka ens känslor så mycket. Jag blir glad och fascinerad över alla variationer naturen bjuder på.

Jag har tagit en del svartvita bilder, och provar med den här nu.

Tack vädret...det var en toppenfin dag igen! Vi är bortskämda med bra väder på den här vandringen!

Det började närma sig lunchdags och vi bestämde oss för att stanna vid den utsiktspunkt som är längs med leden, nära toppen av Tjuorrevárre. Jag tyckte att bänkarna och bordet hade ett visst renoveringsbehov. Kanske bortom räddning till och med...

Liggunderlaget fungerar bra att sitta på. Lunchen smakade riktigt bra. Allt det hemmatorkade var riktigt bra och kompletterade någonting annat jag hade med mig. Hade jag en potatis- och purjolökssoppa med mig, så hade jag i den hemmatorkade potatisen och purjolöken. Sedan spetsade jag med snabbmakaroner eller linser, samt rapsolja. Ofta var jag mer än mätt, i alla fall till middagarna. Luncherna var lite enklare, men följde i princip samma koncept, med lite mindre måltider.

När vi i princip var klara med lunchen hörde vi ljud i luften. Vi tittade upp och spanade. Till slut kunde vi se att det var örnar högt ovanför oss. Vi såg två stycken.

Vi visste att det skulle finnas kungsörn i nationalparken, men att se dem så här var fantastiskt. De flög högt över oss, gled många kilometer och kom tillbaka.

Så hörde vi deras läte igen och såg att det var en tredje örn, mycket lägre ned. Vi trodde att det var ett par som flög högt där uppe och en annan helt fristående örn, och inte en unge som flög på en lägre höjd.

Det är inte så lätt att ta bilder på örnar med en mobil, men jag filmade en del och det blev skapligt.

Till slut, efter fler minuters uppvisning flög de iväg. Nöjda med det packade vi ihop och fortsatte vandringen. Vilket skådespel!

Träden, återigen träden, kan man prata mycket om. Vi funderade varför en del ser ut som de gör, som den nedan. Nästan som om den gett upp. 

Eller den nedan?

Det blir ganska intressanta diskussioner och självklart kommer vi fram till någonting som är rimligt. Men om det är rätt...bra fråga.

Spängerna vi gått på har haft lite olika kvalité, och ibland var det lutning på dem.

Vi passerade under hela vandringen många små vattendrag och en del var slingriga och tilltalande för både öga och själ. Att bara stanna upp, lyssna på vattnet som rinner, är riktigt rogivande.  

Svartvitt igen. Tre träd som jag ville föreviga, men kanske inte kan ge rättvisa. "De bara står där"...var min tanke när jag såg dem. 

Färger, myrens färger. Jag vet inte hur många gånger jag stannande och bara tittade, hänförd av det vackra.

Vi kom till slut fram till Nammavárre. Stugan ligger väldigt vackert vid sjön Ramsojávrre. Det var skönt att komma fram.

Muddusleden är på höger sida om sjön, så det var att gå runt sjön för att komma till stugan.

Det var en liten stuga, mycket charmig. Endast två bäddar.

Jag tycker om solnedgångar.  Ljuset som smeker trädtopparna, så varmt ljus. Vi hade ätit middag och jag gick ut och såg ljuset.

Vi gick på soljakt...kunde vi fånga det sista ljuset? Vi fick inte fri sikt, men en skön stund ute.

Nål och tråd, så bra att ha med sig. När blixtlåset gick sönder fick de gamla metoderna användas.

Återigen blev det riktigt mörkt, kvällen var inte så sen, men före kl 22 brukade vi ge upp om dagarna.

Dagens vandring hade flera höjdpunkter: Först och främst kungsörnarna som flög över oss. Så stora de var!
Sedan alla härliga färger överallt. Galet vackert.

Vi somnade nöjda och trötta även denna dag.

Gonatt!