Natten i tältet var kall. Stjärnklart ger kalla nätter.

På morgonen, efter att vi hade ätit frukost och packat ihop tälten. Vi skulle fortsatta rakt söderut.

Nere vid sjön var det kallt, och vi fyllde på vatten i flaskorna innan vi fortsatte vandringen.

Nu hade vi klarat av allt svårt. Vi var upprymda och glada. Det är svårt att beskriva hur nöjda vi var. Att kunna vandra utan större svårigheter, att kunna navigera rakt på, utan att gå fel.  Det vore fel att säga att det inte beror på väl övervägda val, men också beslutsamhet i valen vi gjorde. Vi övervägde hela tiden för- och nackdelar med alternativen, och baserat på hur vandringen utvecklats så hade vi lärt oss vilka egenskaper myrmarkerna hade. Vädret hade också varit på vår sida. Inte speciellt mycket regn. Mulet väder är bra väder. Mössa på ibland.

Nu fortsatte vi vandringen söderut, och siktade på de fornlämningar som skulle finnas i närheten. Vi hittade dem inte. Fastän vi letade en stund kunde vi inte hitta dem. Kan bero på att vi inte riktigt visste vad vi letade efter.

Innan vi skulle gå rakt österut skulle vi gå mer åt sydost. Vi bestämde oss för att räkna steg, var för sig. Vi gick på kompasskurs och räknade och räknade. Då vi tar olika långa kliv var det intressant att se att det skiljde flera hundra steg mellan oss när vi väl stannade och bestämde oss för att gå rakt österut.

Bränder har Muddus nationalpark regelbundet drabbats av. Bilden nedan visar hur det kunde se ut. Vi såg många rester av bränder, i alla fall om man tittade på träden. 

Vandringen vidare mot Muddusleden gick vidare. Jag nämnde tidigt i den här berättelsen att vi handlat ost. Både hårdost och halloumi. Hårdosten har vi ätit av vid de fikapauser vi haft på eftermiddagarna. Ganska najs att ha en hel hårdost att stycka upp och dagligen ta en bit av. Pga temperaturen håller den sig fräsch också. Inga svettiga ostar här inte!

Halloumin hade vi inte ätit upp än...det har inte varit läge ännu.

Vi har sett så många träd. Jag måste erkänna att jag har blivit mer och mer fascinerad av träd och skog. Jag kan stanna upp  vid ett träd som ligger ned, och fundera på varför den har fallit omkull, när det hände, och se om det finns någonting omkring som kan ge ledtrådar till svar på mina funderingar.

Ett skruvat träd som legat på marken ett tag syns på bilden nedan.

Vi såg flera skruvade träd och började prata om skorstenar som hade skruvade plåtar högst upp. Kul att kunna vrida och vända på argument varför det ser ut som det gör.

Nu började vi närma oss vattendraget Muttusädno, men var inte riktigt framme ännu. Det var väldigt lätt vandring nu. Vi hade medvetet valt att gå mot Muddusleden så att vi skulle ansluta till den strax söder om bron.

Nu kom vi fram till leden.

Jag kände en lättnad och var samtidigt förväntansfull, för nu skulle vi få uppleva någonting helt nytt: Muddusleden.

Det var på något sätt ett accepterande av att vi var tvungna att vara i civilisationen igen. Vi skulle möta människor igen. Jag har ingenting emot andra som vandrar, men den stillhet och lugn vi haft...det har varit magiskt.

En sak vi funderat på innan vi påbörjade vandringen var om det skulle vara fullt vid de stugor som vi skulle komma till. Det  anordnades i Göteborg en internationell konferens om turism, och en av upplevelserna som deltagarna skulle kunna välja, som extragrej, var att gå på Muddusleden och uppleva nationalparken.

Vi hade inte grottat ned oss i detta, men visste inte om det skulle vara andra människor vid Muttosluoppal, som vi var på väg till. 

Hur som helst så var stigen en stig, och mina fötter gillar skog mer än stig. Jag hoppades på att de inte skulle slå bakut nu. Vi knatade vidare på stigen och kom till Muttosädno. Det är det vattendrag som leder vattnet från Muttosjávrre till Stora Luleälven, med andra ord ett stort vattendrag.

Bron var stabil, och det var tydligt att det var byggt för att hålla. Kul att se sådant hantverk, för det är det ju.

Vi såg på kartan att vattnet en bit norrut delade på sig, så vi tog av oss ryggsäckarna och gick en liten bit norrut för att se hur det såg ut. Bilden nedan visar platsen där de två delningarna går ihop igen. Rakt fram på bilden kommer det ena vattnet, och från höger kommer det andra.

Det är rätt skönt att kunna göra sådana här små avstickare och gå och titta på någonting. Så kravlöst. Ytterst stimulerande. Så snackar vi lite om varför det ser ut som det gör...snillen spekulerar...

Väl tillbaka till bron satte vi på oss ryggsäckarna igen och såg ganska många dunkar. Vi tänkte att det var vattendunkar som kanske samerna använde, eller några som paddlar. Vi gick till dunkarna. Väl framme vid dem såg vi att det var impregneringsmedel/färg till bron. Så de hade legat där ett tag, okänt hur länge. 

Vandringen mot Muttosluoppal fortsatte. Vi visste att vi skulle gå på kanten av den stora myren Luobbalaáhpe, med sjön Oarjep Muttosluopal till vänster om oss.

Det var mycket myrmark, många spänger, en del var imponerande långa.

När vi började närma oss stugan gick vi på spänger som var riktigt risiga. Men nu var det inte långt kvar. Vi var lite lunchsugna också...

Nu var det nära. Vi hade gått längs med sjön en bra bit. Till slut dök stiggreningen upp och vi gick åt vänster och kom fram till stugan.

Vi hade kommit till Muttosluoppal. Bird paradise.

Stugan, eller området vi kom till, var tomt. Vi hade skojat om att det var fullt med tält här. Men det var tomt. På vägen hit, strax efter bron hade vi sett en kvinna, som vi senare fick reda på var arkeolog, men vi pratade inte med henne då hon gick obanat, en bit från stigen.

Stugan var med våra mått mätt gigantisk, många bäddar. Då kan man bre ut sig, eller hur?

Köket hade gasspis och det fanns en kamin. Vi åt lunch.

Efter lunchen var vi nyfikna på fågelskådartornet vi läst om. Vi klädde på oss och gick den korta biten till tornet.

Det blåste en del och var inte alltför varmt. Någonting som vi båda tycker är jobbigt är höjder, men vi gick upp. Väl uppe i tornet blåste det en del.

Bilden nedan visar sjön Nuortap Muttosluoppal. Det vattendrag man ser i den vänstra delen av bilden är ett vattendrag från sjön Muttosjávrre.

Vi stannade ganska länge där uppe, tog bilder, läste i den liggare som fanns inne i det rum som fanns högst upp. I rummet var det lugnt, och man kan stå och spana efter fåglar och andra djur i lugn och ro. Vi läste om folk som hade övernattat där uppe.

Vi såg inga djur alls, men hörde plaskljud i vattnet, trots att det blåste en del.

Vi gick till slut ned. Ned till vattnet i närheten. Där var det delvis lä, och vi kunde se att fiskarna plaskade i vattnet. Det var det vi hade hört uppe i tornet.

Så lugnt och skönt nere vid vattnet. Att bara vara...underbart.

Till slut gick vi tillbaka till stugan och gjorde i ordning våra saker, tog det lugnt.

Kvällen kom. Vi åt middag, pratade om fortsättningen. Vi skulle fortsätta leden medurs. Någonting som lockade var ravinerna Måskogårsså och självklart Muddusfallet. Men det var ett tag dit...en dag i taget.

Även i denna stuga fanns det belysning.Nyttigt os som man drar i sig.

Nöjda med dagens vandring somnade vi i den varma stugan som kaminen värmt upp. Allt var torrt, vi var mätta.

Morgondagen skulle erbjuda storslagen fågelupplevelse, men det visste vi inte då.

Gonatt!