Tänk att det finns en beach i Padjelanta! En riktig strand.

Innan jag lägger upp en strandraggarbild så visar jag hur det ser ut i detta område. Det sägs att Sårjåsjaurestugan ligger på den vackraste platsen i fjällen. Det kan jag inte avgöra, men det är väldigt vackert här, och jag är glad att vi valde att starta vandringen i Sulitjelma.

Det var väldigt rogivande att vakna först och gå runt och njuta av den fantastiska miljön. Efter att jag njutit mig mätt, för tillfället i alla fall, så gick jag tillbaka till stranden.

Det var fortfarande tidigt, så jag satt bara och njöt.

Efter att Johan vaknat så fixade vi frukost och packade ihop tälten. Då det fanns ett torrdass så användes den.

Stugvärden tog en bild på oss när vi skulle fortsätta vandringen.

Målet för dagen var att fortsätta på Nordkalottleden. Kanske en lite topptur också.

Hej då fina platsen!

Blickade vi framåt så såg vi vatten, berg och ett vackert landskap. 

Rinnande vatten fanns överallt och vi drack det utan att tveka. Självklart finns det sunda förnuftet med...vattnet ska rinna tillräckligt mycket och komma från platser som man kan anta är ok.

Stugorna där framme heter Stáddájåhko, och vi var snart där.

På bilden nedan har vi gått över bron över Stáddájåhkå. Tanken var nu att vi skulle slå upp tälten och gå upp på Jiegnáffo.

Sagt och gjort. Upp med tälten och en liten lunch.

Vi packade det allra nödvändigaste för att kunna göra en toppbestigning av Jiegnáffo, och så började vi knata uppåt.

Efter en stund hände någonting tråkigt, som jag upplevt ibland. Jag orkade inte fortsätta. Det var helt omöjligt att ta ett steg till uppåt. Jag blev andfådd, hjärtat bankade som en tok. Jag var tvungen att stanna.

Jag sade till Johan att det inte funkar att fortsätta. Jag beskrev hur jag mådde och sade att jag klarar mig ned till tälten där jag bara skulle ta det lugnt. Jag sade också att det här har hänt tidigare, men att jag inte vet varför.

Jag "kände mig trygg i att ha känt så här tidigare" (hur man nu kan det), vilket kanske inte gjorde saken bättre, men nu skulle jag bara ned till tälten och ta det lugnt.

Jag sade till Johan att det var ok att han fortsatte uppåt. Han behövde inte oroa sig.

Vi skildes åt och jag började gå nedåt.

(I slutet av denna dagsberättelse beskriver jag mer om det jag råkat ut för, så att det inte tar plats här).

Nu var det nedåt som gällde och jag gick sakta ned. Det var betydligt lättare än att gå uppåt.

Efter en liten stund så hade vädret ändrat karaktär. Jag hoppades att Johan skulle klara sig från oväder.

Egentid i all ära, men så här ville jag inte ha det. Vädret var lite lurigt, och värre skulle det bli. Jag kunde inte göra någonting annat än att ta det lugnt. Jag ville inte heller utmana ödet och gå någonstans.

Det tog en stund att gå ned. Jag såg mitt orangea tält på långt håll. 

Skönt att vara nere igen. Stugorna som syns nedan är Stáddájåhko, en liten bit bort. 

I väntans tider...så säger man om någon som är gravid. Nu hoppades jag att Johan inte chansade där uppe, utan gjorde säkra val.

Man kan få hjärnspöken för mindre.

Vädret var inte ok. det var både regn och blixt å dunder. Jag undrade hur det var däruppe.

Jag hade span uppåt...hela tiden.

Det blev kväll, jag åt middag. Om någonting skulle hända Johan så skulle jag i alla fall kunna gå upp samma väg som han gått. Jag borde kunna lista ut hur han gått.

Till slut så kom det en filur nedför berget. Skönt!

Så skönt att allt hade gått bra.

Johan hade varit uppe på Jiegnaffo.

Han hade inte fått värsta busvädret på sig...tur det.

Nu var det mat som gällde för Johan. Han ville tvätta av sig, innan maten. Det hade varit en varm och svettig dag, men jag kände inte alls för ett dopp.

Nu var det inte varmt ute.

Det var ett speciellt ljus den här kvällen. Svårt att föreviga det med en mobilkamera.

Det här var en bra vandringsdag, lite kortare för att vi skulle bestiga Jiegnáffo. Tyvärr så blev det inte så som jag hade tänkt mig, men så kan det vara.

Efter middag, bad och prat så gick vi och lade oss. 

Det jag råkade ut för:
Det som hade hänt mig var att jag hade fått förmaksflimmer, någonting som jag har fått tidigare, men som aldrig konstaterats. Den här vandringen var 2018, och jag råkade exempelvis ut för förmaksflimmer på min solovandring 2017...fick då ta det lugnt. Flimret eskalerade med tiden och höll sig kvar under sommaren 2021 då jag åkte in akut till sjukhus. Behandlingen från den 1 juli 2021 har lett till olika behandlingar, där elkonverteringarna inte fungerade, och jag väntar nu på en ablation av hjärtat i december. Nu, sista november 2021, orkar/kan jag bara promenera. Jag kan inte vandra, springa, cykla mm. Jag längtar till detta ingrepp i hjärtat och att jag kan få tillbaka mitt liv.