6 september

Utforska Stuor Tjudek

Vi vaknade tidigt, och hade ställt larmet för att inte spilla tid i onödan. Vi hade alltid sovit tillräckligt, så det var inte konstigt att vakna lite tidigare.. Vi bedömde att vi skulle vara tvungna att ha lite fart på benen om vi skulle lyckas med resten av vandringen. Målet var ju att ta oss till Saltoluokta…och där var vi ju inte ännu. Helt enligt plan såklart. Vi visste att det går långsamt i skogen, och nu testade vi att vakna lite tidigare, för vi trodde att vi skulle behöva komma iväg tidigt framöver. Kan tillägga att jag aldrig annars ställer larmet när jag fjällvandrar.

Stuor Tjudek har lockat mig sedan vi var till Muddus nationalpark första gången 2019. Jag har läst i boken ”Muddus : den gamla skogen” av Edvin Nilsson och Lennart Arvidsson samt ” Muttos : Muddus nationalpark - obändig mångfald, kulturarv och skogshistoria” av Ola Engelmark, om Stuor Tjudek. Här finns riktigt gamla träd. Det skulle nu bli kul att få uppleva denna del av nationalparken och skogen, även om vi nosade på den igår.

Som jag skrev i reseberättelsen från 2019 så hade jag längtat till Muddus nationalpark i över 30 år. Nu var vi här för andra gången, och skulle återigen göra roliga och spännande saker. Gårdagens provsimning av Muddusälven gick bra. Vem har sagt att simning med ryggsäck i släp inte hör till en vandring? Verkar det funka…så kör!

Efter en ganska lugn morgon där vi visste att vi bara skulle ha dagspackning med oss på utforskandet kom vi iväg. Vi hade faktiskt packat i våra stora ryggsäckar, för att få plats med allt på ett enkelt sätt. Liggunderlag, gaskök med lunch, snacks, något förstärkningsplagg. Ja, regnkläder också.

Jag började i foppatofflor, då jag visste att det skulle vara blött i början. När vi plaskat de första metrarna i myrmark var det dags att söka sig lite uppåt. Jag bytte till kängor när vi kommit upp lite höjdmässigt och det var torrt under fötterna. Vi hade bestämt oss för att vi skulle gå moturs runt Stuor Tjudek. Lunchen tänkte vi oss vid den förfallna stugan vid sjön Tjudekjávrre. Förfallen…gammal, övergiven. Stugan syns på kartan, och det skulle vara lagom att luncha där.

Jag kanske ska utveckla det där med foppatofflor och kängor. När vi vandrade i Muddus första gången så hade vi gummistövlar, vilket var superbra. Vi visste inte alls hur blött det skulle vara, mer än att det var mycket myrmark och jag hade läst om andra som varit där och att det då var blött.

Då gick vi obanat från Rallarstigen till Arvidssons stuga och fortsatta obanat ända tills vi kom till Muddusleden. Stövlar var helt klart ett bra alternativ för den obanade delen av den vandringen. Rallarstigen var en fin stig som man kan vandra i kängor, liksom Muddusleden.

Årets vandring skulle vara i Muddus nationalpark, i Ultevis fjällurskogs naturreservat och avslutas i Saltoluokta med att vi de sista dagarna skulle vandra över Ulldevisduottar.

Det är helt olika underlag och skovalet funderade vi på en del. För mig så var valet ganska enkelt. Mina kängor skulle jag använda på en sista vandring, sedan skulle de till de sälla jaktmarkerna. De har gjort sitt. GoreTex-membranet läcker och det är ett hål i högra kängan. Jag tänkte att det är ok ändå. Jag vet hur de funkar och skulle låta dem få uppleva Muddus igen.

Angående att vada och så, så har jag alltid foppatofflor med mig. Likaså denna gång. Det nya var att jag hade ett par enkla fritidsskor med mig, inköpta för denna vandring. De har en enkel gummisula och meshnät på ovansidan. Min tanke var att ha dem på fötterna om man ska traska över myrmark.

Kängorna ville jag inte blöta ned i onödan och foppatofflorna är inte så lämpliga om man ska gå en längre sträcka på myrmark.

Den som läst förra berättelsen, från när vi var i Muddus första gången, vet vad som hände med mina foppatofflor. Jag ville inte att samma sak skulle hända igen.

Den som undrar varför jag inte hade kängor, som Johan har, ställer en bra fråga. Mitt svar är att jag inte testat läderkängor. Jag tror att jag vill prova Lundhags Forest II, då de är bredare och troligen passar mina fötter. Jag har alltid pelottsula för mina problem med Mortons neurom. Pelottsula och breda skor tycker mina fötter om. Om de är glada är jag glad. Stövlarna gick bort på denna vandring för att vi tänkte oss att det är ”ganska torrt en stor del av vandringen”. Låt mig få återkomma om den saken kan jag säga…

När vi denna dag skulle utforska Stuor Tjudek lite mer var jag återigen spänd av förväntan på vad vi skulle se och uppleva.

Det var rätt skönt att vandra i den lite glesare skogen. Vi gick åt SO och såg en del spår av avverkning, stubbar. Eftersom träden sågats av på någon meters höjd, eller strax högre, var vår gissning att det skett under vintern. Detta för att kunna transportera virket, eller stammen, på snön.

Det finns en sak jag uppskattar väldigt mycket under våra vandringar. Det är samtalet som äger rum. Det enkla samtalet. Vi ger varandra utrymme att prata. Ska man samtala så behöver man lyssna. Det handlar inte alltid om att ge ett svar. Vandringen handlar lika mycket om att uppleva saker själv och tillsammans som att ha ett gott samtal och dialog.

Vi pratar mycket om själva vandringen, vad vi ser och upplever…och försöker resonera oss fram till olika saker. Kommer vi fram till en öppen yta så letar vi till exempel efter spår efter mänsklig aktivitet, kanske spår efter en eldstad, eller spår i träd som markerar att vi är på en tidigare använd stig.

Det var som sagt lätt att vandra i Stuor Tjudek, och vi drog oss lite för långt söderut och såg att vi skulle bli tvungna att gå runt en blötare myr. En närmare titt på kartan visade att det fanns en smal landremsa, en ås, att gå på för att komma till Unna Tjudek, istället för att gå runt blötmyren.

Sagt och gjort, vi gjorde så, och siktade mot åsen.

Åsen dök upp och den var härlig att gå på. Vi hade myrmark på bägge sidor om oss. Det fanns en stig högst uppe på åsen. Jag antar att både människor och djur har gått här under ganska lång tid. Det är ganska häftigt att se vad tiden kan göra när det inte finns alternativ. Kan man ta sig fram enklare på ett ställe så gör man det. Tidens tand nöter på marken. Stigar bildas och utvecklas.

På ett ställe var vi tvungna att gå ned från åsen, och över en passage med vatten för att komma upp på åsen igen. Det var inga problem att balansera på en stock, med tungan rätt i munnen och stavarna som stöd. Lite god vilja och en ambition att klara av det behövs ibland. Nu gick det återigen bra.

Åsen var som sagt fin. När man vandrar så stöter man ibland på områden där det ser väldigt speciellt ut. Jag brukar med förundran ta in det jag ser och försöker förstå. Vad är det jag ser och varför ser det ut så här? När hände allt det här?

Vi började närma oss slutet på åsen och gick över en torrare myr. Nu var vi på Unna Tjudek. Här var det ett landskap som var väldigt olikt annat vi sett. Det var stenar, stora stenar, och området  påminde lite om den brandskadade marken vi såg 2019 nära Skaite, som vätte ned mot Stora Luleälven.

Unna Tjudek, dvs lilla Tjudek, var väldigt lik Stuor Tjudek, med mindre spår av avverkning. Vår killgissning var att det var svårare att transportera timmer härifrån, eller bara så enkelt att det varit mindre avverkning här. Muddus nationalpark bildades 1942, och efter det lär det inte ha varit någon avverkning av skogen.

Vi höll oss på den norra sidan av Unna Tjudek när vi gick på kompasskurs mot vårt mål, den förfallna stugan vid sjön Tjudekjávrre, där vi skulle luncha.

Det var pang på rödebetan, och enkelt att navigera. Skogen var gles och vi behövde inte använda kompassen direkt. Vi såg sjön på vår vänstra sida och gick mot den plats där stugan skulle vara. Vi såg rester av ett staket och letade efter stugan.

Vi kom till slut fram till att det inte fanns någon stuga. Den var borta…rejält förfallen skulle man kunna säga. När den försvann var svårt att säga och det var svårt att gissa när det senast var någon aktivitet här. Vi hittade inte ens den exakta platsen där stugan skulle kunna ha varit.

Staketet var i alla fall idåligt skick. Vi såg en gammal kaffeburk, som det stod Cirkelkaffe på, så det var nog inte så länge sedan som de placerades där. Nåja…det var nog ett tag sedan men inte 100 år sedan. En snabb sökning på nätet ger följande svar om Cirkelkaffe: Cirkelkaffe var ett kaffemärke som introducerades 1932 av Kooperativa Förbundet (KF).

Nog om det. Vi var lunchsugna och det småregnade lite. Jag var glad att jag tog med jackan. Väderprognosen var annars att det skulle vara bra väder.

Lunchen blev vid en plats där det fanns en eldstad.

Vi funderade lite på varför man hade ett staket runt stugan. Kanske det var för att hålla djur inom området? Vi vet inte. Hur tar man reda på sådant? Jag skulle vilja ta reda på mer om denna plats. Vilka som varit här, och varför man lämnade det.

Under lunchen pratade vi om hur vi skulle fortsätta utforskandet av Stuor Tjudek. Vi kom fram till att vi inte skulle runda hela Stuor Tjudek, utan att gå rakaste vägen tillbaka, fast inte samma väg som vi redan vandrat såklart.

Vi ville inte ägna hela dagen åt att ta oss tillbaka, vilket var ett skäl till att vi valde att gå tillbaka söder om de högsta områdena på Stuor Tjudek. Ett annat, som i alla fall jag tänkte på, var att vi dagen innan hade varit på norra delen av Stuor Tjudek. Vi hade upplevt, i alla fall en del, av den delen av Stuor Tjudek.

Vi började tillbakafärden och hade bra fart efter lunchen. Mätta och betåtna, med lätt pckning, gick det fort att gå. Inte för att vi hade bråttom eller så, utan mer för att det var enkelt att gå. Vi traskade på och hade en kompasskurs i början som vi följde.

Jag såg en stor rackarns örn, måste ha varit en kungsörn…imponerande och magnifik. Typiskt nog så hann jag inte få fram kameran, men det är så det är. Det är som alla fåglar vi skrämt upp. Man hinner inte fotografera tjädrarna, orrarna eller järparna. De bara flaxar iväg framför en, eller en bit ifrån en. Jag är inte heller någon expert på att skilja dem från varandra. Tjäder eller orre var det oftast i alla fall.

Vi traskade på och det började luta ännu mer åt NV nu. Snart skulle vi komma ned tälten igen. Men vi hade gått alldeles för långt norrut mot vad vi hade tänkt oss, vilket vi märkte när vi var nere och såg myren. I och för sig spelar ett par hundra meter fel ingen roll, men navigeringen var inte bra. Vi hade följt kompasskursen.

Angående kompasskurs så kunde vi konstatera att våra kompasser visade olika beroende på var vi stod. Någon eller några meter längre fram så kunde kompassnålen visar 20-30 grader åt ett annat håll, så man var tvungen att ha lite fantasi när man navigerade.

Angående kompasserna så stämde vi av med varandra lite oftare när vi kom på att det var så.

Vi fixade kaffe när vi kom tillbaka till tälten. Det var ganska skönt att ha en lugnare dag, en vilodag tycker jag.

Vi pratade lite om att gå och spana efter djur efter middagen. Så fick det bli.

Tiden gick, det var middagsdags och efter det så tog vi och gick iväg en liten bit för att spana efter djur. Jag antar att det är en hel del som måste klaffa för att man ska kunna se djur där man tänkt sig.

Solen gick ned, och vi hade inte sett några djur under tiden vi suttit på liggunderlaget. Vi gick tillbaka, ganska nöjda med dagen.

Vi bestämde att vi vaknar tidigt igen och packar ihop allt för att morgonen därpå gå den smala landremsan till Muddusälven. Den skulle vi korsa.

Gonatt!

Det blev 11,3 km denna dag