Natten var lugn och jag sov bra som vanligt. I min packning hade jag en rejäl mössa och en buff. Jag säger buff även om det är ett företagsnamn. Min buff hade jag vikt några gånger och dragit ned över ögonen, så att det blev som en sovmask. När det är klart väder ute så brukar det bli ljust i tältet, och jag brukar vakna tidigare än jag tänkt mig. Detta rådde buffen bot på. Det blev kolsvart med buffen som sovmask. Det har hänt att jag stigit upp mitt i natten, och tagit fina bilder, så jag vet att natten är fin ur fotograferingssynpunkt.

Det regnade på morgonen och jag förberedde mig för en dag i regn. När jag var klar med frukosten och skulle packa tältet så hade det slutat att regna. Det var långbyxor och jacka som gällde nu.

Det kändes ganska bra att fortsätta vandringen. Huvudet hade kanske börjat förstå att det var semester nu. Kroppen var inte i fantomskick, och jag hade tränat inför vandringen. Jag funderade på om åldern nu börjat ta ut sin rätt. Det hade varit ganska jobbigt i början på vandringen. Det är kanske inte så bra att jobba så in i norden mycket för att sedan plötsligt kliva in i en ledighet. Klockan sade semester, kroppen fattade inte i början och inte skallen heller. Nu kanske någonting var på väg att hända. Jag hade nog sovit bra för att jag varit trött. 

Blicken i marken, eller på stigen. För att inte trampa snett eller snubbla så tittade jag ned väldigt mycket mer än jag ville. Mina fötter tycker om mjukt underlag och jag hade till årets vandring nya kängor. Det var ett par Keen Pyrenees, inköpta på Kängspecialisten i Stockholm. Jag hade besökt butiken i somras och jag ville då ha ett par kängor som kunde hantera mina problem med Mortons neurom. Jag fick bra service och kängorna fungerade perfekt från första början. Jag köpte dem såklart i butiken.

På bilden nedan ser man spänger och de fanns där det var blött.

Blicken i marken som sagt, och det var ganska enkel vandring ändå. Jag traskade på i lugn och behaglig takt. Det var lite småkuperat, ibland en del myrmark runt omkring mig, och ibland lite mer träd omkring en.

Jag började närma mig vadstället och bestämde mig för att luncha efter det. Jag hade tagit av mig jackan då det blev lite varmt.

Jag och var lite spänd inför vadet, rent av nyfiken. Hur skulle det vara?

Jag hade läst om vadet och sett bilder. Jag hade redan från början bestämt mig att ha foppatofflorna på mig vid vadet. Det skulle vara förargligt om man vadade en bit och sedan så kom en sträcka där det var lite djupare. Hellre vara förberedd för det från början.

Jag kom upp på en liten höjd, tog en kort paus, och tittade mot det imponerade bergsmassivet framför mig, och jag såg sjön Boarekjávrré. Jag spanade efter vadet men såg det inte.

Innan jag kom till vadet så träffade jag ett par från Nederländerna. De hade startat från Kvikkjokk och hade bestämt sig för att gå tillbaka dit, för att lämna en del av utrustningen de hade med sig. Ryggsäckarna de hade var tunga, för tunga för att det skulle fungera att vandra vidare. Det hade med sig drönare, kamerastativ och kamera med rejält objektiv. Vi pratade en del om vandring i Sarek och kom in på nedskräpning som de tog upp som ett problem. Jag höll med om att alla kanske inte tänkte på sin egen påverkan på naturen. Det var ett trevligt samtal där jag berättade om samerna och hur utbyggnad av vattenkraften hade tvingat samerna att flytta. Jag berättade även om avtalet mellan STF och de olika samebyarna i Jämtland.

Det var en trevlig paus, och jag fortsatte sedan den korta biten till vadet.

Vadet var enkelt, och det var ganska skönt att få blaska av fötterna en stund.

På andra sidan satte jag på mig kängorna igen och fortsatte uppåt…för nu var det uppåt som gällde. Först lite skog, men sedan uppåt.

Det dröjde inte länge förrän jag kom till en skylt som berättade att 100 m bort var Hambergs stuga, Boarek. Jag hade på karta sett att det var en stuga där, och jag blev så glad att jag äntligen skulle få se en av stugorna som Axel Hamberg uppförde för 100 år sedan.

Jag var förväntansfull och gick med lätta steg till de rödmålade stugorna.

Forskarstugorna var fint placerade bland björkarna och jag försökte föreställa mig hur det kunde vara på den här platsen för så länge sedan. Det var ju inte så att det var en massa hurtiga fjällvandrare som sprang omkring i området.

Jag gick så nöjd tillbaka till stigen.

Jag tittade åt höger från stigen sett, men såg inga stugor. Samevistet var nog lite längre bort, och jag skulle inte heller vilja bo nära en publik stig.

Lunchen blev något sen på en fin plats, men det gjorde ingenting. Jag hade haft en bra dag.

Jag började gå upp och det blev mer kalfjäll ju högre upp jag kom. Min idé var att tälta vid Gasskagårsågåsj, på någon sida av ravinen. Jag vek av från stigen och gick äntligen obanat mot vattendraget.

Det var så härligt att gå obanat. Eftermiddagen var inte långt gången och jag kände att jag ville slå upp tältet på någon fin plats. Jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle gå runt Stuor Jierttá eller om jag skulle gå upp över passet mellan Stuor Jierttá och Boarektjåhkkå, men skulle jag gå upp på passet nu så var jag nog tvungen att gå över det, och så länge ville jag inte traska på denna fina dag.

Det fick bli vid ravinen, nära vatten.

Jag såg att en annan person hade slagit upp sitt tält en bit högre upp nära vattendraget. Av respekt för den personen så stannade jag till där jag var och slog upp tältet så att det inte syntes från där det andra tältet var. Syntes det så var det inte mycket.

Tältet var nere i ravinen, så det var ganska vindskyddat. Trevligt tyckte jag.

Det blev en tidig eftermiddag så efter tältuppsättning så blev det en kopp kaffe och bara njutning.

Jag tittade på landskapet, och vädret skiftade hela tiden. Solen sken ibland, och så var det mulet ett tag. Någon droppe regn kom och upphörde plötsligt.

Jag spanade mot Tarrekaise och topparna där. Det vore kul att se dem.

Det var riktigt trevligt att se Prinskullen, Vállevárre och Vallespiken.

Avslutningsbilden är en regnbåge vid Stuor Jierttá.

Dagens vandring var inte heller så lång, men så skönt att gå obanat.

Det blev väl 6 km kanske.