Vi vaknade tidigt och kunde konstatera att det inte regnade, och att det var en grå dag.

Efter frukost och ihoppackning av tält så fortsatte vi vandringen. Vi hade förberett oss för lunchpausen genom att lossa innertälten från yttertälten och ha yttertälten lätt åtkomliga för att snabbt kunna sätta upp dem som skydd under lunchen.

Regnmoln och dimma var över oss. Regnskydd på ryggsäck och regnbyxor på. Jag hade ett par nya handskar med GoreTex, och de skulle få bekänna färg under dagen.

Det regnade när vi fortsatte vandringen. Vi visste att det skulle regna.

Riktningen var nordväst och vi traskade på. Det var småkuperat och härliga färger igen, eller rättare sagt så fortsatte de härliga höstfärgerna.

Färgerna kan jag prata mycket om. Ibland var det en enskild färg över ett större eller mindre område, vilket var härligt att se. På en del ställen hade de olika områdena grupperat ihop  sig, så det kunde vara klickar med bara rött, och en bit ifrån var det ett område som var orange, och precis bredvid kunde det vara grönt. De rosa områdena var lite sällsyntare…vete tusan vad de växterna heter.

Regnet rann längs jackan ärmar och tack vare att jag hade stavar så rann det in längs underarmarna. Det var bara att sträcka armarna nedåt och hälla ur vattnet. Mysigt…

Handskarna blev blöta av regnet och man kunde krama ur dem och se vattnet rinna. GoreTex-membranet gjorde i alla fall att vinden inte kylde så mycket. Regnet kom bakifrån oss som tur var. Hellre det än rakt framifrån.

Efter ett tag började det att gå uppåt. Det var inte för brant, utan helt ok att gå utan att bli alltför trött. Det var lite trist att inte se topparna runt omkring oss, och man kunde bara ana någonting en bit fram. Sikten var stundtals ganska dålig, men vi visste ju vart vi skulle och vi hade en karta och höll kursen med kompass.

På tal om kompass så funderade vi lite på varför våra kompasser visade olika ibland. Jag anade att det var pga stenarnas påverkan på kompassnålen. Flyttade man sig någon meter kunde den peka åt ett helt annat håll, vilket gjorde att vi stämde av med varandra ibland. Huvudsaken var att vi inte gick åt fel håll i alla fall.

Vi såg lite renar och de är fantastiskt snabba när de sätter fart.

Det blåste och regnade. Jag kan inte säga att det var varmt. Stannade man så blev man ganska snabbt nedkyld. Jag hade kängor på fötterna denna dag, för att få bättre stabilitet. Jag hade haft fritidsskorna på mig annars, men inte nu. Kängorna värmer mer också…kan man lugnt säga. Barfota i fritidsskorna ger inte så varma fötter. Fast jag har inte upplevt att fötterna varit för kalla.

Vi började planera för lunch. Var skulle vi stanna till någonstans? Det var i alla fall tvunget att vara lite platt, så mycket hade vi bestämt.

Vi traskade på och såg en plats där vi tänkte stanna till. Det såg helt ok ut. Vi stannade, tog av oss ryggsäckarna, tog fram yttertälten och satte upp dem. Sedan snabbt in under tältduken.

Om man sätter upp ett yttertält när det regnar och blåser, och inte är jättevarmt ute så blir man kall om händerna. Hela jag var kall. Jag huttrade och skakade. Jag bestämde mig för att ta av mig jackan och tröjan, och även t-shirten. Sedan satte jag på mig dunjackan.

Hela jag skakade av köld. När jag satte fram händerna framför mig var det som att se något surrealistiskt. Händerna skakade så att det var komiskt. Jag försökte slappna av i överkroppen, men det gick sådär.

Jag gjorde iordning lunchen och kunde konstatera att det var riktigt skönt att slippa undan vinden och regnet. Maten var varm och god, även om jag inte kunde känna att den värmde mig direkt. Jag visste att det skulle göra gott.

När vi hade ätit så kändes det lite bättre och jag frös inte riktigt lika mycket. Vi ropade till varandra genom tältdukarna och kollade hur vi låg till med maten.

Diskningen av kokkärlet blev sådär…jag torkade ur med den mossa som fanns inne i tältet. Det fick duga, och packade ihop köket.

Sedan bytte jag om till mina lätt fuktiga kläder igen och klev ut i regnet och vinden. Packade ihop yttertältet och frös igen. Vinden kyler ganska bra när det regnar. Det var inte så många plusgrader ute.

När vi hade packat ihop allt så började vi vandra igen. Det kändes rätt bra att röra på sig igen efter lunchen. Vi hade Tjade till höger om oss och Alep Suorgge till vänster om oss. Naturligtvis såg vi inte mycket av dem, då de var omringade av regntunga moln. Ja, allt över typ 850 m höjd var i moln.

Maten gjorde oss gott och det var riktigt bra att ha fyllt på med energi.

Vi traskade på och njöt av landskapet. Det gick uppåt och allt kändes bra. Kramade ur vantarna regelbundet. Det rann ur dem…

Jag hade kollat på kartan tidigare och sett att det fanns två mäktiga raviner, eller dalgångar, som vi skulle ha till höger om oss. Det var Lulep Gäjnogårsså och Alep Gäjnogårsså. Vissa saker ser man inte pga moln. Sikten framåt var dålig. Det var helt omöjligt att sikta på någon topp för att gå åt ett specifikt håll.

Efter ett tags vandring sade Johan att vinden hade vridit sig. Jag hade också noterat att det blåste mer norrifrån nu. Vi hade haft regn och vind i ryggen fram till nu. Egentligen hade vinden sakta vridit sig och nu hade vi den i ansiktet, lite från sidan.

Vi stannade till och konstaterade att vi hade en ravin framför oss. Vi gick fram till den och jag seda till Johan att jag trodde att det var en av de två som vi skulle ha till höger om oss. Det var bra att jag hade studerat kartan innan. Jag var helt övertygad om att det var Lulep Gäjnogårsså vi hade framför oss.

Det var inte vinden som hade vridit sig, utan vi själva som hade dragit oss mer och mer till höger, och till slut börjat gå norrut, ja till och lite åt nordost.

Man känner sig lite osmart om man tror att vinden vrider sig så fort. Vi hade ändå traskat på ett tag med vinden och regnet i ansiktet. Allt kändes ju bra…så vi traskade på.

Nåja, nu var vi vid Lulep Gäjnogårsså och kände oss lite snopna. Vi skyllde på kompasserna…det måste vara deras fel. Nä, så var det inte. Ingen skada skedd och nu visste vi var vi var. Det hade varit svårt att navigera i regnet när sikten var dålig. Det spelade egentligen ingen roll. Vi hade inte haft koll på riktningen helt enkelt.

Nu skulle vi ta oss nedåt och vi gick ned där vi tänkte att det var enkelt att ta sig ner. Det var ganska brant ner. Vi siktade in oss på andra sidan och letade efter att bra ställe att ta oss över vattendraget.

Vi hittade att bra ställe och trippade över på de stenar som fanns. Sedan upp i en av de mindre branta partier där vattnet rann ner.

Väl uppe, rejält varma igen så fortsatte vi enligt den nya kompasskursen. Nu skulle vi ha koll på det här.

Vi hade på kartan sett att det fanns en renflyttningsled och vi tänkte att den kanske man kan följa om det är enkelt att göra det. Renarna brukar ju göra ganska rejäla stigar. Så tänkte vi.

Renflyttningsleden skulle gå i riktning mot Saltoluokta. Perfekt tänkte vi. Det var en nödplan, som vi inte funderat på så mycket. Helst skulle vi vilja se alla topparna, alla höjderna…alla vidderna.

Nu såg vi moln, och upplevde regn. Vi sade till oss själva att det vore fint att komma tillbaka hit och uppleva allting när det är fint väder. Dessutom kanske göra en vandring till Aktse och knata upp på Skierffe. Allt det låg inte så långt borta. Ulldevisduottar kommer att f en chans till.

Vi gick enligt kompasskursen och kom fram till en metallstolpe med en reflex på. Det borde vara renflyttningsleden. Vi såg andra stolpar och såg att de var i rätt riktning. Det borde vara renflyttningsleden. Nästan så man kunde stoppa undan kompassen nu. Nästan i alla fall.

Renflyttningsleden gick över vattendrag och sjöar. Vi antog att det antagligen var vinter när renarna flyttades, i alla fall när de skulle över en sjö.

Vi traskade på ett tag och kände att det var dags att hitta en bra plats att slå upp tälten på för natten. Vi kom till en bra plats mellan Báldoajvve och Nuortap Báldoajvve. Där fick det bli.

Det är märkligt hur snabbt det blir mörkt när det är grått ute. Vi slog upp tälten och det hade börjat att skymma. Klockan var inte så mycket.

Återigen var det skönt att krypa in i tältet. Minns jag rätt så var det Johan som gick ned till vattendraget och fyllde på vatten till middag och lunch.

Väl inne i tältet med allting så klädde jag av mig precis allting, allt det blöta. Jag var lite kall kan man säga.

Jag hade lyxat till det på den här vandringen och hade tre omgångar underkläder, dvs strumpor, kalsonger och t-shirts. Den tredje omgången var egentligen till för resan hem, och lite extra om det skulle behövas. Nu var det dags att ta på sig det, merinounderstället och dunjackan. Jag brukade ha raggsockor på fötterna, oftast utan strumpor, i sovsäcken. Så även denna gång.

Jag hade bestämt mig för att sätta på mig allt det blöta dagen därpå, även om jag inte såg fram mot det Jag visste att jag inte skulle frysa när jag väl vandrade, även om det regnade.

Får man av det blöta och kan sätta på lite torrt blir man varm och då slappnar man av och jag kände värmen komma tillbaka. Ljuvligt skönt. Bara sitta och ta det lite lugnt är ganska skönt.

Middag fixades inne i tältet. Kaffe på maten smakade riktigt bra, som vanligt.

Värme driver bort fukt…det är en gammal regel. Alltså provade jag att ha värmeljus i kängorna.

Det fungerade inte. Jag hade bestämt mig för att inte torka kläder på kroppen under kvällen och natten. Om det skulle regna dagen därpå så skulle jag troligen ändå bli blöt på något sätt.

Kvällen gick och vi hade under dagen pratat om att inte ha en andra regnnatt på kalfjället, vilket skulle betyda att vi skulle komma fram till Saltoluokta under morgondagen. Eller, kanske skulle komma fram. Det beror ju på hur långt vi skulle komma att vandra.

Det var rätt så skönt att krypa ned i sovsäcken. Jag var torr och blev varm. Jag tror jag somnade rätt så fort.

Det var en bra dag och mycket skratt trots vädret. Vi kunde skratta lite åt oss själva också angående att vi fick regnet i ansiktet tidigare under dagen.

Dagens sträcka blev 15,6 km

Sist men inte minst:, temperaturen.


Gonatt!