Återigen en skön natt, uppehåll, och vi vaknar upp till en fin morgon. Vi hade pratat om att vi inte vill missa båten i Saltoluokta den 17 september, och därför funderat på vår vandringshastighet. Det vore dumt att missa båten, och sedan bussen på grund av dålig planering.

Det vi hade diskuterat var om vi skulle gå ned till vägen igen, samma väg som vi redan traskat en bit på, när vi lämnade Porjus. Tanken var i så fall att följa vägen mot Ålloluokta, och i höjd med Gárddevárre ta stigen mot Máksjonjálmme, och gå till renstängslet där. Från renstängslet skulle det vara enkelt att gå västerut till Ulldevisduottar. En helt ok plan.

Visserligen skulle det bli en del asfalt, men alternativet och den ursprungliga planen var att vi skulle gå direkt upp i Ultevis fjällurskogs naturreservat mot Ulldevisduottar från där vi var nu. Det skulle kanske funka, om vi hade bra fart på benen i skogen. Vi ansåg i alla fall att det var ganska bra att kunna revidera planen, när känslan var att vi var lite väl långsamma i den utmanande terräng vi upplevt. Skog är en sak, och myrmark är en sak. Olika vandringshastigheter.

Efter frukost och efter att vi packat ihop allt gick vi vidare. Vi hade bestämt oss att gå ned till vägen. Vi kom på en stig, återigen en stig med markeringar.

Stigen gick lite åt mer åt höger än vi tänkt oss, i alla fall nedåt mot älven. Vi hade tagit en kompasskurs när vi började dagens vandring, och nu verkade stigen gå lite väl mycket tillbaka mot Porjus.

Vi tänkte inte gå det hållet som vi nu var på väg, och stigen svängde vänster som tur var och förde oss ned till vägen. Det var ändå lättare att följa stigen än att gå obanat i skogen, så den lilla ”omvägen” kunde vi leva med.

Jag bytte från mina enkla skor till kängorna. Nu skulle det vara torrt, och fötterna skulle få bra stöd. Sedan traskade vi vidare.

Det var en så härlig dag. Solen sken och vi skulle nu gå på asfalt, vilket vi egentligen inte hade planerat. Obanat är bäst, leder är näst bäst, asfalt i sista hand. Nu var det asfalt som gällde.

Det var enkelt att gå på vägen och på höger sida fanns hus, och platserna hade namn. Kanske familjenamn. Det var inte så många hus vi såg tillsammans.

Det hände inte så mycket nu, mer än att vi gick på vägen.

När vi gått en stund såg vi ett perfekt ställe att stanna till på. Dags för en paus.

Vi stannade till och hade en längre paus vid Stora Lulevatten. Så härligt när man kan njuta av solvärmen.

Det finns olika typer av pauser och jag uppskattar dem alla. Om man går i ansträngande terräng, såsom uppför ett berg, på en sugande myr eller i riktigt stökig skog brukar jag stanna till och bara stå ett tag. Ståpaus. Det ger fin återhämtning, på ganska kort tid.

Sedan finns varianterna där man tar av sig ryggsäcken, med allt ifrån att bara stå och sträcka på sig lite, till att sätta sig ned, kanske till och med lägga sig ned. Om pausen är så pass lång att det är värt att ta av sig det man har på fötterna ska man naturligtvis göra det.

Det fina med att ta av sig på fötterna är att man kan damma av strumporna och lufta dem. Damma av? Ja, det finns alltid hudavlagringar, salt efter svett och kanske annat i strumpan. Det är rätt bra att damma av dem och även vända dem även ut och in när man gör det. Det är också ett bra tillfälle att kolla hur fötterna mår. Behöver de smörjas in, kanske en tejpbit eller skavsårsplåster? Mina fötter brukar oftast bara behöva lite luftning. Kanske en tejpbit ibland, dock ganska sällan.

Jag brukar ta ur sulorna och jag har även pelottsulor. Skor och sulor får lufttorka. Är det soligt får solen göra sitt.

När det är dags att vandra vidare mår fötterna bra och skorna har fått sig en genomgång också.

En ganska viktig sak när det gäller pauser är att inte börja frysa under pausen. Jag brukar sätta på mig min tunna dunjacka om pausen är längre än ”en kort paus”, speciellt om det är lite kyligt i luften.

Denna dag var det inte kyligt, i alla fall inte nu.

Vi gick vidare på vägen efter pausen.

Vi började efter att tag närma oss den plats på vägen där stigen skulle ta oss vidare i skogen. Vi skulle följa en stig som troligen var välanvänd, med tanke på att den leder till ett samhälle.

Det första vi såg på stigen var en skylt som tydligt varnade och informerade om att det var älgjakt. Vi tänkte att vi syns och att vi går på stigen. Jägarna känner till stigen och skulle kunna tänka sig att någon går på den. Så borde det vara. Vi kände oss trygga i alla fall när vi gick in på stigen.

Vi gick på stigen som verkligen var välanvänd. Spår efter fyrhjulingar syntes tydligt.

På en högre punkt kunde vi se lite längre fram, och berg syntes en bit bort. Det var svårt att avgöra vad bergen och topparna hette, och vi stannade inte heller för att kolla in detta närmare på en karta.

Vi fortsatte på stigen och stannade efter ett tag för att fixa lunch, vid ett större vattendrag.

Efter lunch fortsatte vi på stigen. Där man inte kört med fyrhjuling var stigen inte så välanvänd. Det mest imponerande var att det var spänger att gå på, i princip längs hela stigen. Spängerna var i varierande skick skulle man kunna säga. Fyrhjulingsspåren vek av ibland och kom tillbaka.

Eftersom vi aldrig varit med om att det är spänger längs hela sträckan diskuterade vi hur detta hade finansierats. Vi kom fram till att det troligen var via bidrag, eller så var det någon med gott om pengar.

På ett ställe där det var lite tätare skog såg vi att det låg tre stockar parallellt bredvid varandra. Vi funderade lite på det och såg även en stock tvärs över två av de parallella. Min första tanke var att de hade dessa tre för att lägga det avverkade timret på dem, så att de inte hade direkt markkontakt. De som bodde i området för länge sedan. Det var tydligt att detta hade skett för länge sedan. Jag blir nyfiken och undrar när denna verksamhet var aktiv.

Åter till spängerna, dessa välbyggda spänger, var verkligen inte väl använda ”på senare tid”. Det var snårigt, de var överväxta och ibland väl gömda.

På ett par ställen var det mer byggda träbroar.

Om man inte går på spängerna så tar man väl sig fram på något annat sätt, och fyrhjulingar hade man använt. Det syntes tydligt. Vi pratade också om att man kanske åkte båt. Ja, inte för att ta sig fram längs stigen, även om vi såg en båttrailer som använts som ”fundament” vid en bäck. Denna trailer hade kanske gjort sitt som trailer…kanske. Det blev ingen bild på detta spektakel.

Vi kom fram till en mer öppen yta, där det fanns byggnader som verkade övergivna. Det var ängsmark, och det fanns ett hus som delvis var nedbrunnen.

Det var en bra plats att stanna till vid, och det fanns rinnande vatten i närheten. Vi slog upp tälten, då vi vandrat längre än vi trodde när vi startade på morgonen. Det var en bra dagsetapp.

Middag lagade vi till och åt.

Efter middagen gick vi ned till älven för att se hur det såg ut.

Det blev kväll och vi var nöjda med dagen.

Dagens sträcka blev 19,1 km enligt loggning, men pga soppatorsk i mätande enhet, en Gamin Edge 530, så saknades det någon kilometer.

Gonatt!