Efter att ha spenderat tid med familjen och bl.a. gått upp på Getryggen och Åreskutan tillsammans så bestämde jag mig för att ge mig ut på en helt självisk vandring runt Åreskutan med tält. Jag har varit i Åre sommar och vinter under ett par år nu men jag har inte utforskat själva skutan så mycket mer än de vanliga lederna upp.

Nu var dock målet att börja i Ullådalen och följa leden runt skutan och någonstans mellan skutkanterna bege mig uppåt och slå läger. Där var planen lite mer otydlig, ett alternativ var att leta upp leden mot Åreskutan som börjar i Huså (led 217), ett annat att leta sig upp mot Västerskutan.

Vandringen började i Ullådalen runt kl 19. I ullådalen pågick arbeten med att bl.a. flytta liftstationen så den första sträckan fick jag följa en nybyggd grusväg som slingrade sig upp genom Ullådalsbackarna bredvid de pågående byggena tills man anslöt till den lilla stigen rakt upp för backen.

Efter några minuter av tungt uppförslut ansluter man till en stig som leder bort till led 211, Åreskutan runt. När jag passerar Tvärån ser jag ett större sällskap som försöker sätta upp två tält alldeles intill Tvärån. Efter detta kommer jag inte se nån mer människa förrän nästa dag på Åreskutans topp.

Vandringen norrut är lugn, det är en del knott och mygg ute och det är skönt när man kommer in i brisen. Utsikterna är vackra och jag känner mig lite priviligierad som får ha allt detta för mig själv denna kväll. Vyn mot Kallsjön och de vackra Skäckerfjällen är fantastisk och jag noterar mentalt in Skäckerfjällen på min bucket list av framtida fjällvandringar.

När leden tydligt började kränga sig runt berget började jag leta efter ett ställe att börja knata uppför. Mellan två små bäckar hittade jag vad som såg ut som en bra rished utan några större vide fläckar och gick äntligen utanför leden. Stigningen var inte alltför farlig och det gick relativt lätt. Jag började leta mig fram mot ett plattare område som jag spanat in på kartan i närheten av Storskutkanten. Här var det rätt så lätt att hitta en tältplats för mitt enorma 3-personstält.

När tältet var rest gick jag runt och spanade och njöt av utsikten mot Kallsjön. Mot berget trodde jag att jag såg mot Åreskutan men jag insåg i efterhand att det bara var en liten förhöjning men man luras lätt av perspektiven.

Nästa dag började kl 5.00. Jag plockade ihop tältet och hoppades att kaffet jag gjort i ordning dagen innan skulle vara drickbart. Det var det inte. Trots detta kom jag ändå iväg runt tjugo minuter senare. Jag bestämde mig för att gå vidare upp mot Västerskutan. Jag tänkte nog att jag alltid kunde gå mot leden till Åreskutan om jag kände för det.

Det är kanske på sin plats här att förklara att jag alltid har kämpat med vad jag kallar höjdfobi. Jag kallar det en fobi för att särskilja det mot vad folk ofta kallar höjdskräck. Höjdskräck som ord är ibland lätt att blanda ihop med den rationella rädslan som man kan känna när man står på t.ex. en klippavsats eller ett hustak eller liknande. Detta känner de allra flesta igen. Det jag talar om är en irrationell rädsla av höjden som sådan, vetskapen att man står högt upp i jämförelse med något annat. Det är en irrationell känsla då den kan inträffa på platser där det inte finns någon som helst risk för att ramla eller göra illa sig på något sätt. Jag har t.ex. blivit förlamande rädd på platta platser på väg upp till en topp t.ex. Det är en känsla av att marken skulle kunna öppna upp sig och att man skulle kunna falla ned ungefär. Nuförtiden är det inte så farligt och jag jobbar hårt på att min höjdfobi inte ska hindra mig.

Jag kan numer köra utförsåkning och göra toppbestigningar eller vandra på hustak. Det är en enorm skillnad mot för när jag var barn men ibland slår fobin fortfarande till. Jag har insett att det sämsta jag kan göra är att ge efter för känslan och undvika den om jag kan identifiera den som irrationell, om jag backar och inte gör vad jag hade tänkt från början så vet jag att rädslan bara blir värre. Tyvärr kommer jag nog aldrig bli av med detta helt men mitt mål är inte bli hindrad av det.

På vägen upp mot Västerskutan så drabbas jag en olustig känsla när jag inser att vad jag trodde skulle bli ett lätt och mjukt uppförslut istället ser rätt så utmanande ut. Perspektiven lurar mig konstant och jag inser att det jag trott var Åreskutan är Västerskutan och den bestigning jag precis gjort var ganska liten i sammanhanget. Det ska tilläggas att för en normal person så är nog inte lutningen något speciellt men för min del kändes den rätt så rejäl. När jag kommit till ca 1125 meter och korsat några raviner så blir det en klart mer lutande väg uppåt. Det jag gör i såna här lägen är att bara köra på och tänka efteråt. Terrängen är stenig men det går rätt så lätt att ta sig fram. Till slut börjar det plana ut och jag kan andas ut lite. Väl uppe så är det bara att leta upp stenröset för toppen. Dock fanns det två så jag stannade för säkerhets skull vid båda, klockan noterade 6.53 vid vad jag tror är den "riktiga" toppen. När jag väl är här uppe så känner jag en lättnad och stolthet av att ha gjort det och fobikänslan försvinner i princip helt. Jag kan till och med njuta av den vackra morgonen.

Nästa mål var att ta sig till Åreskutans topp och jag tänkte för mig själv att det borde väl vara möjligt att få till innan kl 8? Jag knatade på med riktning mot Husåleden (217). Jag träffade på några renar som jag tydligen råkade skrämma framåt i samma riktning som jag skulle. Leden med sina pinnar började närma sig och jag kände att det hade varit riktigt kul att gå oledat även om det var en ganska kort bit. Nu var vägen ganska rak och den riktiga Åreskuttoppen med sin mast var tydlig.

Det gick rätt så lätt framåt även om det för min del kändes som om jag klättrade på en vertikal vägg vissa delar av den sista kilometern. Till slut började jag känna igen mig då jag såg led 214 från kabinbanestationen ch det var bara en kort bit kvar. Jag kom upp till plattformen som jag tror agerar toppröse på skuttoppen och konstaterade att klockan faktiskt var 8.00.

Jag var helt själv uppe på toppen, iaf i fem minuter innan två personer gjorde en blixtvisit efter att ha sprungit upp för att sen bege sig ner igen. Efter detta såg jag inga mer människor förrän jag var på väg ned för skutan igen. Jag njöt i solskenet på plattformen och av att får vara själv här, något jag inte upplevt på alla mina tidigare besök på toppen. Jag satte mig mot toppstugans vägg och bara njöt. Jag åt upp en flapjack och drack en läsk som jag tagit med för detta syfte.

Efter att ha njutit ett bra tag var det dags att avsluta denna egotripp och bege sig ner till Åre by igen via led 215, östra leden. Jag passade på att gå upp på Lillskutan och insåg att jag  borde ha tagit Blåstenen också för att ha samlat alla toppar på Åreskutan. Rödkullen hade jag tagit en tidigare gång. Blåstenen får vänta till en annan gång.

Bara för att så gick jag även till de två stenrösen som man kan se sticka upp om man kollar från byn. Jag har sett de flera gånger tidigare och undrat vad det är för något. På nedvägen såg jag dem och ville kolla in dem närmare. Det är som sagt två större stenrösen.

Jag kan helt klart rekommendera denna tur för de som gör besök i Åre lite då och då men som känner att de gjort de vanliga lederna och vill testa något nytt vid skutan. Det finns säkert en massa andra turer att göra. Skutan är rätt så stor och om inte annat så finns ju Mullfjället runt hörnet.