Bunnerfjällen, ensliga men ändå mitt i smeten. Ofta har jag sett dem när jag varit vid Storulvån eller på andra sidan i Vålådalen. Hur är det där inne egentligen? Det hade lockat länge innan jag bestämde mig för att åka dit.

Jag visste att jag skulle ha totalt tre vandringsdagar med två tältnätter. Här funderade jag kanske om Storulvån och närheten till kalfjället skulle vara mer strategiskt, men samtidigt hade jag gått en hel del i området redan. Men var tre dagar tillräckligt för Bunnerfjällen?

Enligt min naiva förplanering skulle jag nog hinna in till Östra Bunnertjärnen från Vålådalen på en dag. Därifrån skulle jag kunna ha en bra bas för en dagstur innan jag skulle behöva ta mig en liten bit på vägen tillbaka till Vålådalen för att lägga upp det för en lagom tur tillbaka på den tredje dagen.

Att det var naivt kan jag ju konstatera i efterhand. Oftast har jag gått på led även om några sträckor har varit oledade. På en led skulle jag nog kunnat gå som jag tänkt tror jag, men det oledade är oftast lite tyngre.

Vålådalen fick bli min utgångspunkt även om Storulvån rent geografiskt ligger närmre till Bunnerfjällen än Våldådalen. Men för att kunna ta sig dit snabbt skulle man behöva vada över Handölan, något som inte rekommenderas och jag var inte sugen på detta. Det finns en bro borta vid Tjallingen men vägen dit är sank vad jag förstår och det ä ren bit att gå. Att gå ner ända till Storforsen via Sylarna var inget alternativ.

Från Vålådalen kunde man istället svänga upp och gå via Nulltjärnarna upp mot Kyrkstenen. Från Kyrkstenen kunde man sen gå vidare upp mot Södra Kyrkstensskaftet. För att sen gå till Östra Bunnertjärnen hade man då behövt gå vidare över Kyrkstensfjället och Östra Bunnerstöten.

Dagen i sig började med att stiga av i Undersåker tillsammans med några fler tappra vandrare. Givetvis så hade något strulat i någras beställning med Länstrafiken och transporten var något underdimensionerad. Dock kom alla fram till fjällstationen och alla kunde påbörja sina vandringar även om det hade varit lite nervöst där ett tag.

Ivrig att komma igång så började jag med raska steg min vandring. Det var varmt och skönt och första sträckan fram tills delningen bestod av att skala av sig plagg. Ryggsäcken som vägde in på 17.2 kilo kändes lätt till en början.

Vid Nulltjärnarna så stod det en del tält, här kunde jag också spana ut mot mitt mål Södra Kyrkstensskaftet. Det var lättvandrat. Jag kunde konstatera att trots att det var varmt och vindstilla så var det inte ett enda knott eller mygga. Detta hade oroat mig ganska mycket då jag innan var övertygad att de inte skulle ha försvunnit ännu.

En anmärkningsvärd syn på vägen till Kyrksten var det hus inbyggt i en kulle, likt ett hobbithus, som låg längs stigen. Det var rätt så charmigt och jag skulle gärna lagt upp en bild här men det stod tydliga skyltar om att det var privat och när jag stått och beundrat lite väl länge så fanns det även en hund som påminde mig om att det var dags att röra på mig.

Efter en liten stigning mot sista delen av stigen var man så framme vid Kyrkstenen. Det är en fin sten som står lite vackert pekande ut från resten av berget.

Enligt en skylt så har namnet Kyrksten kommit efter att eventuellt Karoliner passerat området och då även passat på att döpa ett samebarn på föräldrarnas begäran. Jag vet inte om jag ger mycket för den skrönan, även om det säkert finns nån sanning bakom. Det är lätt för folk att tänka på Karoliner när krigsfolk och fjällen nämns då den katastrofala dödsmarchen över fjället skett i närheten efter Karl XII:s död. Det vore intressant att se när det först omnämns som Kyrkstensfjället, jag misstänker att det är tidigare än 1700-talet.

Efter en kort lunch fortsatte min vandring bort från leden och jag gick upp norr om Kyrkstenen mot Södra Kyrkstensskaftet. Detta var en rätt så brant bit och det fick mig att tydligt känna pulsen. Det fick bli många stopp där jag beundrade utsikten medan hjärtat lugnade ner sig. Plötsligt kändes inte de där 17.2 kilona så värst lätta längre.

När jag väl är uppe så inser jag den tankevurpan jag utsatt mig för då jag på något sätt intalat mig själv att jag nu var nära och nästan uppe på Kyrkstensfjället. Dock kommer jag snabbt underfund med hur långt bort jag faktiskt är från Kyrkstensfjället. 

Det går en kam mellan Södra Kyrkstensskaftet fram till Kyrkstensfjället och sen vidare upp på Stor-Stensdalsfjället och sist upp på Östra Bunnerstöten. När man kollar på en karta ser det lättvandrat ut och man kan lätt inbilla sig att det är gjort i ett nafs. Eller åtminstone hade jag det.

Desillusionerad fortsatte jag så mot Kyrkstensfjället. Det var stundom lättvandrat men det som inte riktigt framgått på fjällkartan var alla småraviner på vägen. Jag menar alltså de urgröpningar som skapats av smältvatten under åren. Många av dessa var rätt så utmanande för mig att ta mig ner och upp för. 

När jag äntligen kommit strax under Kyrkstenfjällets topp fick jag erkänna för mig själv att jag behövde ändra min plan. Klockan var betydligt mer än jag hade räknat med och jag ville ha upp tältet inom någon timme. Jag var också väldigt trött.

Mitt mål blev således att hitta en lägerplats mellan Kyrkstensfjället och Östra Bunnerstöten. Min vandring fortsatte längs med Kyrkstensfjället sluttning för att sen fortsätta västerut nedför. Det kan vara lite utmanade att gå nedför för man ser inte alltid vart man kommer att komma. Det kan börja med sluttande lätt terräng där man får bra grepp på mossa. Men längre fram kan man komma fram till ett starkt sluttande stenfält. Detta var precis vad som hände mig. Jag såg inget riktigt bra sätt att komma runt stenfältet annat än att gå tillbaka en mycket bra bit. Det såg inte ut att vara en jättelång bit att gå så jag började att försiktigt vandra nedåt.

Man ska inte underskatta ett sluttande stenfält. Men då det inte blåste eller var halt och jag var väldigt försiktig så gick det sakta men säkert nedför. Det är inte optimalt att göra med packning men man får till en viss teknik efter ett tag.

Väl nedanför stenfältet kunde jag pusta ut och leta efter en tältplats i närheten av bäcken som rann i dalen. Motiverad av trötthet och begynnande regn valde jag en hyfsad plats som dock var rätt så gropig. Medans tältet sattes upp så tilltog regnet och det var väldigt skönt att kunna komma in med grejerna i tältet. Trots att det var ett gropigt underlag kunde jag konstatera att det ändå blev en hyfsat bra sovplats när liggunderlaget var uppblåst.

Denna vandring hade jag som mål att inte behöva diska så det blev frystorkat för hela slanten. Dock tog jag med tortillabröd att äta till, något som passade utmärkt till den Tikka Masala som jag åt. Jag hade inte testat detta märke av frystorkad mat förut men det smakade mycket bättre än vad jag använt tidigare. 

Det regnade rätt så kraftigt flera gånger efter att tältet satts upp. Jag kunde nöjt konstatera att jag gjort rätt val som ändrat planen.