Vaknade till en rätt så blåsig morgon. Blåst kan vara skönt då det rensar eventuell kondens i tältet, men det gör det också lite kyligare. Med kaffe i kroppen kunde jag samla ihop mig själv och mina grejer för att kunna fortsätta vandringen.
Normalt är detta det moment jag gillar minst, att plocka ihop tältet. Denna gång hade jag sett till att ta med vintervantarna för att kunna värma upp vantarna efter att allt var klart. Detta hjälpte mig mycket de första 20 minuterna efter att jag börjat vandrat.
Planen hade således ändrats. Mitt slutmål för dagen var fortfarande att komma en bit på vägen mot Vålådalen. Men först ville jag ta mig upp och förbi Östra Bunnerstöten.
Jag började vandra uppåt ganska direkt mot Östra Bunnerstöten. Det fanns en bra rutt som inte var alltför brant. Det var rätt så lättvandrat med något litet stenfält. När jag kom upp över kanten och det blev fritt söderut så tilltog vinden rätt så rejält.
Jag vandrade längs med en höjdkurva nedanför toppen så att jag kom precis på kammen som går mot norr. Mina funderingar på att gå upp på toppen la jag åt sidan då jag kände att det var lite för brant och lite för blåsigt. Det får vänta tills jag går tillsammans med någon.
Härifrån kunde jag se Östra Bunnertjärnen, den låg vackert mot Västra Bunnerstötens bergsida. För att ta sig dit visste jag att jag först behövde ta mig ner till Östra Bunnerskalet. Höjdkurvorna vittnade här om en rätt så brant nedgång. Främst hoppades jag nog mest på att undvika de sluttande stenfälten igen.
Det började rätt så bra och framförallt var det en fantastiskt utsikt ned mot dalen och i början även mot Ånnsjön. Branten nedåt bestod av två delar och den första var mest utmanade för mig. Jag kom till slut till en del där jag behövde hasa mig sittandes nedför. Jag blev kanske aldrig riktigt orolig men när jag väl var nere och blickade uppför fattade jag inte riktigt hur jag lyckats ta mig ner.
Den andra branten ned var längre men jag hittade hela tiden zickzackande vägar nedåt i närheten av en bäck. Till slut kunde jag pusta ut och ta mig mot bäcken som till slut blir Stensån.
Här kunde jag hitta en riktigt bra lunchplats. I närheten växte en massa blåbär som jag samlade ihop i en kåsa. Solen värmde mig medan jag åt lunch m blåbär och jag klurade på hur jag skulle fortsätta.
Min initiala tanke att gå upp till Östra Bunnertjärnen övergav jag och bestämde mig för en mer direkt rutt mot Stäntja och Tobbegge som var dagens slutmål. Hade jag haft mer tid hade jag kanske inte dragit mig för att bestiga branten upp mot Östra Bunnertjärnen men jag kände lite (onödig?) tidsnöd.
Jag hittade en grusig ås att vandra uppför. Det kändes lite synd att lämna den vackra dalen men det var rätt så sankt där nere.
Tidigare vandringar har jag kört på terränglöparskor där idén har varit att låta det bli vått i skorna men köra på med ullsockor. Tanken är att ullsockorna trots vätan värmer fötterna. Vid stopp och när tältet är uppsatt får man bums av sig skor och sockor och byter till varm torr fotbeklädnad. Efter en tidigare tur sent i september kände jag att jag ville testa ordentliga kängor. Detta eftersom jag hade fryst och lidit om fötterna senaste turen.
Inför denna tur hade jag köpt ett par gore-tex baserade halvhöga kängor. Jag har ägt ett liknande par för länge sen som funkade bra och även om jag ville gilla ett par skalkängor jag testade hade jag svårt att acceptera dem. Troligen behöver man ha gått in skalkängor ordentligt för att känna av fördelarna.
Mina nya halvt ingångna kängor klarade av de blöta delarna på denna tur bra och jag var överlag nöjd med mitt beslut att byta skostrategi. Dock ska det sägas att jag lyckades undvika vad denna gång.
Efter att ha kämpat mig uppför branten belönades jag med en fin utsikt mot Tjallingklumpen och Gåsen. Profilen på Tjallingklumpen är riktigt häftig och Gåsen påminner om en vulkan med sin jämna stigning. Jag skulle definitivt vilja utforska Tjallingdalen mer nån gång.
Här uppe kunde jag nu också se i princip resten av hela min tur för dagen över Stäntja och sen Tobbege. Planen var att vandra över topparna och ansluta till leden mot Stensdalen efter Stäntja.
Som vanligt överskattade jag hur ”enkelt” det skulle bli då det trots allt blev några stigningar upp till de små topparna. Efter två dagars vandring kändes det nu i kroppen.
Uppe på Stäntja kunde jag nu se Stäntjas rastskydd där nere på vägen mellan Stäntja och Gåsen. Om man tittade noggrant kunde man också se leden slingra sig ner från Gåsens rygg.
Lill-Stensdalens fjällbjörkskog var mycket fin på håll och jag funderade på om jag skulle vandra ner och sätta upp tältet där. Dock blåste det en del söderifrån och jag begav mig istället mot toppen av Tobbege och spanade ner mot Stor-Stensdalen som låg mer i lä skyddad av Tobbege.
Jag gillar att nörda ner mig i historiska kartor och försöka följa hur namn har ändrats över tiden. Just Tobbege är intressant. På generalstabskartan 1907 så kallas Tobbege för Allaksklumpen, senare 1933 så har man ändrat till Tubbake. Man kan se liknande namnresor på många andra mindre toppar, se t.ex. Kleavtje i samma område.
Tyvärr hittar jag inte många liknande äldre detaljerade kartor på området. De äldre är oftast rätt så selektiva i vad de visar, de fokuserar mer på de berg där gruvdrift bedrivs vilket kanske inte är så konstigt för den tiden.
Från Tobbege kunde jag blicka ner mot Stor-Stensdalen och det var på håll många idylliska tältplatser. Efter att ha letat mig ner märkte jag snabbt att det även var rätt så sankt. Jag fick leta ett tag men hittade en bra torr plats med närhet till Stensån. Här var det även betydligt mindre blåsigt.
Jag hade slagit läger rätt så tidigt och kunde bege mig ut och plocka blåbär för att äta som efterrätt. Till middag blev det en överraskande god kebabgryta med det sista av tortillabrödet. Även denna kväll började det regna med mer och mindre intensitet men jag kunde ligga och mysa i sovsäcken.
