Helgen bjöd på en tur till Östersund för att hälsa på en alldeles sprillans ny kusin till barnen. På farfars inrådan hann vi även med en tur till Moose Garden i Orrviken . Det är ett ställe där man får följa med på guidade visningar in i ett hägn där ägaren håller ett gäng tama älgar.
Det blev en spännande promenad in i skogen, där vi ganska snart fann älgarna, som inte var ett dugg brydda över vår närvaro. Vår turistgrupp var ett ganska blandad gäng, med folk både från Frankrike och Island. En göteborgare var också med, och han tyckte att det var minst lika exotiskt att se att marken var alldeles full av blåsippor - en blomma han dittills inte stött på i verkligheten. Tänk så det kan vara. Jag fick nog samma känsla i maj 1997, när jag såg mitt livs första vitsippor i blom. Det kändes som om jag var mitt inne i Ronja-filmen, och väntade mig bara att få se en rumpnisse med vintermössa.
Älgarna höll på att tappa vinterpälsen, och hårade nåt alldeles hemskt. Pälsen var sträv som på en....älgfäll.
Vi hade fyra småtjejer med oss, som var nästan lika oförskräckta inför älgarna, som de var inför barnen. Visst är det väl ändå ganska fantastiskt när man tänker efter? Jag tycker att den här bilden visar det så tydligt. Bara älgens huvud är lika stort som Ida, men det bekommer henne inte det minsta. Älgen är ju snäll! Och fin.
Besöket - hur turisttillrättalagt det nu ändå var, väckte stora tankar om hur vi människor egentligen interagerar med djur. Vad är det som gör att jag spänner hela kroppen i panik och börjar kallsvettas om jag hör en 1,5 cm stor geting i sovrummet, men bara tycker att det är mysigt med stora djur som utan vidare skulle kunna sparka ihjäl mig om de blev irriterade? Reptilhjärnan är med oss alla dagar...
Tyvärr blev det inte så många bra bilder på grund av dåliga ljusförhållanden (starkt solsken i skog - allt blir randigt) och halvtaskig kamera, men bara den här utsikten mot Oviksfjällen på vägen dit och därifrån gjorde ju besöket värt varenda krona.
En älgko med kalv skulle jag hålla mig en bit ifrån, annars är älgarna mer rädda för oss.
Första tanken var att åka runt dem,dumt nog.Min lilla hund gick bara närmare,så tillslut la älgmor öronen bakåt,sänkte sitt stora huvud och lyfte sin stora framklöv.Hunden backade inte,säkert pga att jag kröp närmare för att ta fast den i st f att vända om.
Så stora djur och man har alldeles för lite respekt för dem,hon hade ju utan vidare skickat vovven till hundhimlen och (med maximal otur) även mej.
Är det för att de påminner om hästar man inte räds så mycket?De är trots allt stora starka vilda djur,om än med mjuka mular.
Jag har stött på älgar vid flera tillfällen i naturen men de har alltid sprungit iväg när de upptäckt mig.
Den största faran med getingar skulle jag säga är risken för att köra av vägen eller krocka om man får in en av dem i bilen.
1) Rubriken!? Klart man är!
2) Hur kan det komma sig att du inte sett en vitsippa i blom förrän maj-97? Växer det inte vitsippor i Sundsbruk?
Otäck Älg bortagen.
me
Jag nöjer mig med att säga att man verkligen BÖR vara rädd för älgar som inte är tama.
Har den största respekt för älgar, och även för hästar som jag jobabr med dagligen. Inte rädd, men respekt...
Och håller fullkomligt med om att det inte finns någon rim och reson i att bli stel av fasa när man hör getingsurr men utan vidare ge sig på att tämja ohanterade 350-kilos unghästar...... var är logiken???