Det känns nästan lite fel att skriva här på Utsidan igen. När man har varit ute så ynkligt lite som jag har det senaste halvåret så känner man sig som en...ja, jag vet inte vad. Fuskare, kanske? Som om man fuskat och blivit dragen vid näsan på en och samma gång.

Det närmaste fjällvandring jag kom i år var en halvtimmes promenad på den första froststelnade marken en kylig septemberdag.Det var ju inte direkt så man hade trott att sommaren skulle bli. Nån ynka tältnatt utanför en camping hade jag nog inte bara hoppats på, utan även räknat med. Men dagarna var på något underligt vis alltid fyllda med andra saker att göra.

Och mer äventyrliga promenader än den årliga mörkervandringen till kyrkogården på allhelgona har det inte heller blivit. Suck.

Nåja, det kommer nya tider med nya möjligheter. Nu har jag börjat se fram emot slalomsäsongen, som förhoppningsvis börjar kring nyår för vår del. Tills dess, sysselsätter jag mig hemma i värmen med att förse familjen med nya varma stickade vantar och annat smått och gott. Jag har ett gäng yllebyxor i barnstorlek över som jag kommer att lägga ut på annons här på Utsidan. Kanske det kan bli en lämplig julklapp åt något frilufsande barn som behöver hålla sig varmt om rumpan i pulkabacken?

Hur som haver så hänger jag kvar, även om jag har varit väldigt frånvarande den sista tiden.