Nu är jag nyligen hemkommen från en långhelg i Björnrike med arbetskollegor från när och fjärran. Det har varit en intressant resa på många sätt och vis, kanske framförallt när det gäller studier av mänskligt beteende i grupp under inflytande av alkoholhaltiga drycker. Dessa studier kan sammanfattas med att alla inte riktigt har samma begrepp om hur man uppför sig bland folk. Faktiskt är olikheterna riktigt stora.

På lördagsmorgonen packade jag in mig i en bil tillsammans med de fyra snabbåkande säljarna och arbetsledarna från Gävle och Sundsvall, för att åka bort och testa backarna i Vemdalsskalet, medan manchestern var fräsch. De som inte hade haft sportlov veckan innan så att de var tränade i benen, var väldigt ivriga att få åka stollift en dag också. Eftersom jag är van vid att det bara finns ankarlift så kändes just det inte så viktigt för mig, men visst är det trevligt att få vila benen åtminstone när man åker uppför.

Det trevliga med att åka med dessa herrar är att de åker i lite brantare backar och att det är snabba beslut om vilken nedfart man ska åka i och vilken lift man ska åka upp med. När man är i större sällskap blir det annars lätt väldigt mycket velande och tyckande och kompromissande. Det tyckte jag att jag hade gjort bort under fredagens åkande. Nu var jag redo att åka mer och vänta mindre.

Nackdelen med att åka med dessa herrar är att de åker i lite brantare backar, och att de åker fort, och att jag är lite tävlingsinriktad och inte vill hamna på efterkälken.

Andra åket gick nedför en fin, röd backe. Sven-Erik åkte först, och hade stannat till en bit ner för att att vänta in övriga. Jag hade liiite hög fart, så jag hann inte stanna framför, utan tänkte ställa mig strax nedanför honom och vila benen lite.

Vad jag inte hann se, var krönet.

Innan jag ens hann tänka på att stanna, befann jag mig i luften! Gällt skrikande flög jag en fem-sex meter innan jag landade i vad som måste ha varit en svart nedfart.

Tvekan dödar. Det lärde jag mig under min tid som gymnast. Jag insåg att här gällde det att låtsas som om man var duktig, annars skulle det gå illa. För mitt inre såg jag bilder av Pernilla Wiberg i backen (det är länge sedan jag brukade titta på alpint på TV), och hur hon håller kroppen. Om jag bara gjorde likadant skulle det säkert gå bra! Så jag kurade ihop mig, fokuserade blicken, läste backen, parerade, lekte Pillan och höll mig på benen tills det blev så pass flackt att jag vågade ge mig på att stanna. Jag hade en himla tur att jag var ensam i backen.

Hur nöjd var inte jag när det gick upp för mig att jag inte bara överlevt - jag hade varken brutit några ben, fått hjärnskakning eller ens snö på rumpan!

Kvar uppe vid krönet stod Kjell, tidigare alpin tränare, och bevittnade det hela. Han såg något komma flygande genom luften och tänkte "Jävla vettlösa ungdomar!...Men vad fan! Det var ju Ulrika!!!" Jag tror att han blev lite orolig faktiskt. Jag trodde ju att jag verkade jätteproffsig i backen sedan jag väl landat. Enligt Kjell, som ju ändå verkar vara lite av en auktoritet på området, såg jag mer ut som den snåla pappan i Snowroller när han blir omkörd av skidligisterna från Hökarängen, med stavarna flaxande åt alla håll.

Knäna och händerna skakade ett bra tag. Det fick bli en liten mini-jäger i liften för att lugna nerverna. Och nästa nedfart blev en blå...