Vid det här laget börjar jag känna mig varm i kläderna när det gäller kortare fjällturer, men så har det inte alltid varit. Det börjar gå upp för mig hur psykiskt påfrestande det måste ha varit för min nuvarande make att verkligen tvingas övertala mig att följa med upp i fjällen, när jag var så lat och motvillig. Jag satt ju hellre kvar inne i fjällstugan och läste bok och skvallertidningar. Men hur det nu var så följde jag med, och det blev som det blev. Det hjälpte ju till att man var nykär, men då och då sken väl tröttheten igenom, särskilt om det var uppför. Uppför är jobbigt, och då det blev jobbigt växte hornen ut i pannan, och jag ville helst smälla till min slavdrivare för att få honom att stanna - om jag hade haft ork kvar i kroppen.

Så här inför sommaren misstänker jag att det finns flera nykära killar som vill inviga sin käresta i  nöjet att fjällvandra. Här är några välmenta tips och råd till er. Vissa är väl väldigt basic, men ändå... En bra förstatur är en fin investering om man vill ha sällskap fler gånger.

• Se till att  hon har bra utrustning. Får hon ont i fötterna efter en halvtimme är det inte så kul. Inte heller om hon ligger och småhuttrar i en för kall sovsäck frampå småtimmarna.
• Spring inte ifrån henne. Om du är mer vältränad och har bättre kondition - låt henne gå först och bestämma tempot. Få saker kan få en andfådd tjej på sämre humör än att äntligen komma fram till en inväntande kille som varit hundra meter före henne - och så börjar han genast att gå igen när hon kommit fram. I det läget hade hon sett fram emot att också få vila - och det helst med sällskap! Går man för fort och blir för trött orkar man heller inte se den vackra omgivningen, utan man fokuserar mer på stenarna på stigen 1 meter framför fötterna.
• Lägg inte upp en för lång tur. Visst - det är kanske inga problem för dig att klafsa fram 25 kilometer per dag med full packning i oledad terräng, men det är inget nöje för en otränad nybörjare.
• Se till att pausa ofta och ha god mat med er. Och godis!
• Glöm inte bort att påpeka hur vacker hon är ute i naturen. Lite smicker gör att man orkar lite till, och till och med diskar med sand i iskallt vatten med ett leende på läpparna.

Märk väl att detta mest är menat för totala nybörjare och soffpotatisar (vilket jag var mycket länge). Men är man tillräckligt kär så håller det ju ändå, hur misslyckade turer man än är med om. (Fru Friberg?) Dels för att man får testa vad man går för, och dels för att man med en viss beslutsamhet känner att det minsann inte ska bli lika illa nästa gång. Och har man väl tänkt tanken "nästa gång" istället för "aldrig mer" - ja, då är man väl fast, eller hur?