Alla har vi våra egenheter. När jag i vintras slängde ur mig ett "Självklart kan vi väl göra en toppbestigning när vi ändå ska upp till fjällen!" hade jag väl på känn att det inte riktigt var min grej. Jag blir ju lätt gnällig både av uppförsbackar och nedförsbackar, vilket lätt ruinerar turen för hela sällskapet, men i år hade jag liksom på känn att det skulle funka.

Toppen som hägrade var Norra Sytertoppen. Med sina modiga 1768 meter över havet är det Västerbottens läns högsta topp.

Mitt hemliga vapen för att hålla både humöret och farten uppe var mobiltelefonen, som jag laddat med filmmusiken ur Sagan om Ringen, första delen. Och simsalabim, med musiken i öronen så hade Syterskalet som genom ett trollslag förvandlats till Midgård. Och jag hade ett uppdrag! Min gamle far behövde en magisk sten , och den fanns längst uppe på berget.

Streama musiken här, och häng med!

Jag lämnade de böljande gröna kullarna i Fylke för att ge mig ut på detta farliga uppdrag. Med mig hade jag min trogne färdkamrat. En sann äventyrare behöver ju någon som bär packningen när hon ger sig ut på farliga vägar in i det okända.

Här kommer det sammansvetsade sällskapet upp genom det första passet, till pampiga toner.

Innan dagen var slut, var vi tvungna att nå Mount Doom (eller verklighetens Norra Sytertopp). Ibland jagades vi av hemska orcher, förklädda till oskyldiga fjällvandrare. Det gällde att hålla farten uppe så att de inte hann ikapp! Som tur var lyckades vi skaka av oss dem.

Vi kom så småningom upp till passet över Caradras, där ett hemskt oväder mullrade in - helt säkert frammanat av någon elak vit trollkarl på toppen av ett högt torn strax utanför bilden till vänster.

Modigt trotsade vi ovädret. Sakta men säkert kämpade vi oss fram i snö och kyla (en del med händerna i byxfickorna) medan orken tröt. Vissa klev lättare fram på snön än andra.

Lite längre fram kom vi till en lång vindlande stig bland stenarna. Vägen uppför det branta steniga berget tycktes aldrig ta slut. Ibland fick vi nästan klättra på alla fyra. Och det var här vi mötte en man med stav och hatt (uppenbarligen en god trollkarl), som gav oss goda råd om den väg vi var tvungna att ta för att nå vårt mål.

Han berättade att den sista biten bestod av rakbladsvassa stenar så långt ögat kunde nå, men att berget sedan inte var långt borta.

Efter många farliga strapatser (eller åtminstone lite lätt skoskav och frusna händer) nådde vi så äntligen vårt mål! Molnen låg lågt över den livsfarliga toppen, med stup hundratals meter ner i det okända. Ett enda felsteg, och vi hade störtat ner i avgrunden!

Min färdkamrat blickar ner i avgrunden, samtidigt som han drar en lättnadens suck över att uppdraget är slutfört.

Färden tillbaka ner från berget kändes betydligt lättare. Vid middagstid var det skönt att åter skåda Rohans slätter.

...för att inte tala om vår lägerplats vid Edoras, där Simbelmynen alltid blommar.