Man ska välja sina tillfällen för att sätta sig i bilen och dra till fjälls. Det är inte alltid helt lyckat att göra det tidigt på morgonen efter att man varit på ett mycket trevligt bröllop kvällen innan. Min förståndige man var i körbart skick. Det var inte jag. Han tog mig lugnt och tryggt de 18 milen från Gunnarn till Hemavan. Där var jag äntligen i stånd att få i mig lite mat - dagens lunch på Wärdshuset - och så var man fit for fight igen.

Så skulle man ge sig ut på Kungsleden. Vänliga, turistinriktade människor höll en lift öppen på sommaren, så att vi kunde åka stollift hela vägen upp på kalfjället, och slapp alltså den första tråkiga biten. Det gick inte fort, men bra mycket fortare än om vi hade traskat. Ytterligare ett plus var att det kändes som om vi lämnade myggen bakom oss, där vi dinglade högt ovanför videsnåren. (Det gjorde vi ju naturligtvis INTE, men man ska väl inte underskatta den psykologiska effekten.)

Det kändes lite speciellt att vara ute i en sådan vildmark, samtidigt som man gick på en bred stig och mötte människor titt som tätt. Kanske samma känsla som man skulle kunna få om man gick Västerlånggatan i Gamla Stan en lördagseftermiddag och inte mötte en käft?

Så här nöjd och glad blir man när man kommit sig ut på fjället och inte längre mår pyton.

Det var en lätt och trivsam vandring bort mot Viterskalet. Kan helt klart rekommenderas för njutningsvandraren. Om man bara rundar snuten till höger så kommer man snart fram till Viterskalsstugan.

Man ska bara över ett litet vatten först. Se så perfekt vädret är! Stövlar, shorts och kortärmat. Lite lätt bris som blåser bort insekterna, och man mår som en prinsessa. Skönt att slippa tokvärmen!

Det var en skön känsla att komma fram till Viterskalsstugan, även om vi bara tittade in på en liten artighetsvisit och för att tejpa fötterna. Stövlarna är ju sköna, men jag får ju ändå ont av allt. Och stövlarna skulle jag aldrig våga ha på mig på en ensamvandring (hejda mig om jag börjar prata i de banorna nästa år!), för de är nästintill omöjliga att få av sig utan hjälp.

Vi fick ett litet snack med en trevlig stugvärd (göteborgare?) som gav oss lite tips om den fortsatta turen. Han berättade också att han ville ha lite koll på vilka som passerade, eftersom det hände att det dök upp stollar i tokiga kläder (jeans och gympadojor) som hade gett sig den på att bestiga Sytertoppen och sedan hinna tillbaka samma kväll - helt omedvetna om förutsättningarna. Och då är det ju bra om det finns någon på plats som upplyser dem om läget...

Äntligen är vi framme så att vi ser in i den berömda dalgången. Ett sista litet vad innan vi når vår tältplats. Jag hade ju ringat in på kartan efter tips från Oscar Sundholm (tack!), var det skulle finnas fina tältplatser. Längst till vänster väntar en kvinna på att få vada över. Problemet var att hennes man var någon kilometer bakom henne, och de hade bara en vadarstav. Vi hjälpte henne givetvis att få över staven på norra sidan vadet igen så att hennes man skulle hitta den när han kom.

Det vackra vädret är på upphällningen. Molnen närmar sig fjällfort, och det är verkligen hög tid att slå upp tältet. Denna gång blev det vårt Hilleberg-château med plats för fyra. Lite lyx är ju aldrig fel.

Vi hade redan tidigare fått syn på den största renhjord vi någon sin sett. Medan maken låg och sträckte ut sig på luftmadrassen, tog jag kameran med mig och försökte smyga närmare. Det framgår kanske inte riktigt av bilden, men de tre renarna längst nere till vänster stirrade ut mig så pass att jag inte tordes närma mig mer.

Natten innan hade jag inte sovit mycket på grund av bröllopsfestandet. Den här natten låg jag och förbannade yr.no som hade lurat mig till att ta med en svalare sovsäck än vad som var lämpligt. Jag sov alltså inte många minuter, men kände mig ändå utvilad. Frukosten intogs i bäckravinens lä.

Den här dagen var det lätt packning som gällde, eftersom vi lämnade kvar tältet över dagen.Nedan har vi utsikt mot Syterskalets delta.

Och den lodräta väggen på Södra Sytertoppen. Tänk om man vågade vara där och klättra...

Själva toppturen var lite speciell, så den ska få ett eget inlägg. Jag vill bara kort nämna att vissa gånger är man mer glad än andra, när molnen plötsligt viker åt sidan och öppnar ett fönster mot omvärlden. Det här var ett sådant tillfälle.

Den andra natten överlät min make chevalereskt den varmare sovsäcken till mig, på det att jag skulle få sova lite denna natt. Av någon anledning gick det åt fanders i alla fall. Har jag tappat min förmåga att sova på liggunderlag? Eller i det fria? Eller i sovsäck? Elelr var det stormen och regnet som störde? Hur som haver så började det bli irriterande att inte kunna sova.

Det här blev en verklig oskuldstagartur. Inte nog med att jag tog mina första stapplande steg på Kungsleden, och gick på fjäll med stavar - det var också första gången jag tvingades ta ner tältet i någon knapp plusgrad, hård blåst och regn. Det var ju en upplevelse i sig. Opinkad var jag också. Tack och lov var ju Viterskalsstugan så nära att jag väntade tills vi gick förbi dasset där. Inget nöje direkt, men en sån sak som gör att man uppskattar stugvärmen därhemma lite mera.

Det blåste, regnade och var kallt, men ändå riktigt skönt. Jag testade min hemmasydda regnkjol, och svor över att jag inte sytt ihop den i sidan. Som det är nu är det ju bara en omlottmodell som man kan knäppa till hjälpligt nedtill med en tryckknapp eller säkerhetsnål. Helt värdelöst! Den håller förvisso bra mot regnet, men inte mot blåsten. Jag tänker inte överge modellen med stövlar och regnkjol, men kjolen SKA sys ihop så att man får kliva i den istället för att svepa den om sig.

På väg hem kom jag på att jag glömt att ta den obligatoriska bilden på bäck/vattenfall, så den kommer här.

Mina knän var inte vad de borde vara efter en halv dag uppför och en halv dag nedför. Det kändes väldigt skönt, för att inte säga underbart, att veta att vi skulle få åka lift nedför slalombacken i Hemavan. Jag kände att jag inte skulle fixa ännu en nedstigning.

Det var en härlig syn att få se toppen på liften. Vi hade dessutom gått ganska fort, eftersom mitt sällskap såg framemot den civiliserade vattenklosetten nere i dalen.

MEN!

Det "blåste för mycket" för att köra liften, sa liftskötaren. Objektivt sett, ur säkerhetssynpunkt, hade han kanske rätt. Men jag var mycket mycket nära att bara gå fram och skrika att "KÖR DU INTE IGÅNG LIFTEN SÅ FÅR DU F-NIMEJ KÖRA NER MIG PÅ DEN DÄR FYRHJULINGEN FÖR JAG GÅR INTE EN METER TILL I NEDFÖRSBACKE!!!". Det gjorde jag naturligtvis inte, men smärtan, och det faktum att vi sparat lunchandet eftersom vi ändå var så nära målet (vilket gjorde att jag var matilsk), gjorde att jag till slut inte kunde hålla tillbaka tårarna där jag stapplade nedåt på mina värkande ben. Ett tag var jag rädd att knäna bara skulle ge vika. Där det var tillräckligt jämn mark gick jag baklänges, för det var lättare. Jag hade stavar med mig den här gången, och det hjälpte också lite. Till slut kom vi i alla fall ner till toppen på en asfalterad väg, och då lämnade min kloke man mig. Han skulle rusa före med sina friska ben, och sedan plocka upp mig med bilen. Genast blev livet lite lättare. Ännu lättare blev det efter lite dricka och choklad. Och russin. Och lite lösgodis gick också ner.

Sedan var en en befrielse att se en grön Audi komma rullandes upp på vägen. Stövlarna åkte av, och vi påbörjade den långa resan hem till småknoddarna. Och äntligen kunde jag åtminstone komma in i någon sorts halvkoma en timme eller två i bilen...