Så var en trevlig jul överstökad, och vi åkte till Bydalen för att inviga den alpina säsongen, och få umgås ordentligt på fyra man hand innan resten av familjen slöt upp för att fira nyår. Vintern hade ju äntligen kommit, snön låg djup och mjuk och välpistad, och solen sken.
Det var ju bara det här med kylan då... Första dagen var det 17 grader kallt. För några år sedan hade jag inte haft en tanke på att åka när det är så kallt, jag som är så frusen om händer och fötter. Och för något år sedan hade jag inte drömt om att släppa upp barnen i backen vid den temperaturen, eftersom det förmodligen bara skulle bli gråt och tandagnisslan. Men nu har ju både jag och barnen vuxit på oss så pass att det är helt OK att åka ut, ta något åk, nyktert konstatera att det är för kallt, och sedan åka tillbaka till stugan med äran och hedern i behåll. Så vi gav oss ut redan dag 1. Det var ju lite speciellt, eftersom vår förstfödda telning nu gått och blivit så stor att hon måste ha eget liftkort . (Ja, pengarna flyger helt plötsligt all världens väg.) Barnen hade sina nya Hestratumhandskar på sig, extra fluffiga för extra värme. Gick naturligtvis åt helvete. Fingrarna blev iskalla, särskilt på Ylva.
Dag 2. -17,4 grader. Fluffiga Hestrahandskarna med yllefingervantar under. Funkade på Ida, men Ylvas tummetottar blev fortfarande till små ispinnar.
På kvällen dag 2 stickade jag färdigt de tumvantar som var ägnade åt mig själv. Övriga familjen fick ju hemstickade vantar i julklapp förra året. Nu var det min tur, hade jag tänkt. Så blev det inte. Ylva fick ta mina vantar, och så ett par tumhandskar i skinn som jag fått i julklapp, och som egentligen passade bäst på maken. Ylvas händer såg lite oproportionerliga ut mot den lilla späda kroppen med den lite för korta jackan, men hon fixade att hålla i stavarna, och vad bättre var - hon höll värmen om händerna dag 3, när termometern visade -22,1.
Det var härligt att komma ut i backen igen, men det är tydligt att nya barnskidor måste införskaffas. Ida hade vuxit så att hennes skidor bara stack ut knappa 1,5 dm bakom pjäxorna, med följden att hon fick bakvikt och flög som en vante var tredje sväng. Det såg ut som om hon halkade på bananskal, och jag har sålunda lärt mig varför man inte ska ha för korta skidor. Den första tanken var att hyra nya skidor under den tid vi hade kvar i stugan, men innan dagen var över hade hon lärt sig behärska skidorna så att hon höll sig på fötter hela vägen. Hon lyckades till och med hålla sig kvar i liften en gång när jag fick snedskär på skidorna och stöp i sidled. Det kändes lätt nesligt att saxa sig upp i liftgatan till en väntande sexåring som inte kunde begripa hur mamma kunde trilla i liften... Jag är väldigt stolt över mina små tuffingar.
Och så har jag lärt mig att man fryser betydligt mindre i -20 och torrt väder, än i -12 och snöfall. The hard way.
