Fullmåne.

Mörker.

Kyla.

Kyrkogård.

Den här helgen finns det liksom tre sätt att förhålla sig till ovanstående. Antingen ger man blanka fasen i det, eller så sätter man sig och tittar på en skrämmande film om det, eller så gör man som jag. Man ger sig ut och uppsöker det live. Eller IRL, om man ska skriva nusvenska.

I år var det inget av barnen som ville följa med på den årliga mörkervandringen genom skogen till kyrkogården, så jag fick ge mig ut på egen hand. Utrustad med gravljus, pannlampa och mp3-spelare gav jag mig ut i mörkret. Den första biten går man längs vägen. Jag vet inte om jag är ensam om detta, men det stör mig något oerhört att jag ännu inte vet vilken som är den kortaste vägen mellan vissa platser i närområdet. Även om jag gärna går en längre väg ibland, för att den är trevligare eller intressantare, så vill jag VETA vilken som är den snabbaste. Det ligger kanske i generna. Tidigare i veckan tog jag med tjejerna på en tripp till Tallinn för att fira novemberlov medan maken hade det hektiskt på jobbet. På den blåsiga vägen från Tallinns centrum ut till färjeterminalen frågade jag barnen om de inte hellre ville gå den lite finare gångvägen genom en park, snarare än precis bredvid den hårt trafikerade vägen. Ylva, nu 8, svarar blixtsnabbt - "Vi går rakt fram! Den kortaste vägen från punkt A till punkt B är en rak linje!" Hon hade bråttom och det blåste kallt, och då fanns inte utrymme för utsvävningar tio meter i sidled. Lite stolt blir jag ju.

När jag gjorde den här promenaden ifjol hade jag barnen med mig. Nu var jag ensam. När det är tio minuter kvar viker jag av från vägen och ger mig in på en oupplyst skogsstig. Där byter jag också musik från Dire Straits till Mozarts Requiem. Lite känsla måste man ju ha, så här i allhelgonatider.

Det är skönt att ha någon att hålla i handen. Även en femåring går bra. När man är ensam i mörkret så känns ju det här med varulvar i skogen inte riktigt så orealistiskt som när man sitter hemma i stugvärmen. När kören klämde i med "Dies irae" höll jag på att skita knäck, som man så vackert säger. Men det är ju samtidigt rätt kul att gå och vara rädd. Lite samma känsla som när man är ute i vildmarken, trött och hungrig. Man känner att man lever, helt enkelt.

Och till slut kommer ju belöningen. Mellan träden skymtar den upplysta kyrkan. Civilisationen. Tryggheten. Man kan andas ut och stänga av pannlampan, samtidigt som man bestämmer sig för att man nog ska ta landsvägen hem. En vända i skogen får räcka.

Men efter en stilla stund i minneslunden, bland alla mjuka ljus, ångrade jag mig, och tog skogsstigen hem också, men den här gången valde jag lite mera fridfull musik, och så lät jag pannlampan ligga kvar i fickan och förlitade mig på månskenet istället. Då kändes det bättre.

Tack kompis, för en välbehövlig spark i baken.