Morgonen låg där stilla och behaglig. Solen sken och det glittrade i vattnet nedan för vår tältplats. Tobbe låg fortfarande och sov. En morgon som denna, när det var hemresedag, orkade jag inte tillaga någon frukost. På stenen utanför tältet jobbade stormköket på med ett fräsande för att värma vatten till en "morgonkåsa" starkt kaffe. En näve jägarmix fick bli dagens energikick. Jag kikade ner i det klara älvvattnet från min höga position. Nere vid älvkanten kunde jag tydligt se flera skuggor röra sig över botten. Det var öringar som jagade sin frukost. De stod där nästan stilla bakom en liten sten eller grop, med små rörelser höll de sig kvar. Plötsligt och gjorde de små utfall, simmade framåt, gick upp till ytan och tog något för att omgående glida tillbaks till sin ståndplats. Det var en fantastisk syn. Att uppifrån, med en kopp varmt kaffe, få sitta och följa naturens skådespel gjorde mig gott. Jag satt kvar i solskenet och njöt. Efter en stund gjorde jag i ordning mitt flugspö och hasade mig ner för slänten till vattnet. Väl nere kunde jag konstatera att det skulle bli svårt att nå fiskarna med linan. Träden bakom mig var i vägen. Mina vadarbyxor och skor var redan nedstuvade i en väska vilket håll mig till ett alternativ, på land. Jag gjorde ett flertal försök men skrämde istället iväg fiskarna.

Efter förmiddagens fantastiska harrfiske med rekord efter rekord var vi framme vid platsen där vi skulle bli upplockade av en helikopter dagen efter. Pontonerna var nedmonterade och låg på myren redo för hemfärd. Kvällens fiske fick ske från land eller utvadade i strömmen. Både jag och Tobbe föredrog en rejäl sovmorgon framför stuvning av material i arla morgonstund.

- Tobbe, frukost...!!!

Sista dagen på vår resa ner för strömmarna i Kaitumälven slutade med ett makabert fynd.