Den svala morgonluften smekte älven. Kondensen i tältet vittnade om en kall natt med varma tunga andningar som orsak. Som vanligt låg Tobbe kvar i tältet när jag masade mig upp och förde ner fötterna i de fuktiga Lundhagskängorna. Jag drömde mig tillbaks till dagen innan, med det fantastiska fisket. Glädjen fann sig i bröstet med ens och jag satte av ner till matplatsen på udden för att köra igång stormköket. Snart kokade gröten och mitt sedvanliga morgonrop ljöd över älven...

- Tobbe, frukost...!!!

Efter gröten diskade Tobbe, sin vana trogen. Vi rev lägret, packade våra pontoner och gjorde oss färdiga för avfärd.

Älven låg lika vacker som dagen innan. Solen sken och frukost vankas på udden bortanför pontonerna.

Solen träffade kurvan av älven och värmde oss gott. En liten fisk vakade längst strandsidan och jag ville prova att fiska på den innan vi satte av. I samma veva som jag fångade fisken, och vi lite irriterat konstaterade att det var en sik och ingen ädlare ädelfisk, hörde vi ljudet av en motor som närmade sig. Det var tydligt att ljudet kom från en utombordsmotor. Upp längst älven kom en forseka i vit plast farandes i maklig takt. Vi kunde skönja fyra personer i ekan två små i fören och två större mitt på och i aktern. Mannen som körde skutan saktade ner motorn ett tiotal meter från oss och började veva på rullen som satt på hans haspelspö. Med van hand drillade han det han hade på kroken. Efter någon minut hade han dragit en fin fisk över relingen. Han hejade till oss på ett typiskt norrlänskt vis, med en huvud nick bakåt, samtidigt som ett svagt utdraget H-väsande ljud sjöng över hans läppar...

- Heeeee, lät det ungefär.

Vi hejade tillbaks. De övriga i båten norrlandshejade också på oss innan mannen förklarade att de var en familj från Haparanda med sina två barn. De hade tydligen en sommarstuga i Kaitum by och fiskade ofta här i älven.

- Vill ni ha fisk, frågade den vänliga mannen och höll upp den fina nyfångade öringen på styva 1.5 kg.

Både jag och Tobbe hade nu blivit lite mätta på fisksmaken och såg fram mot den pyttipanna som jag tänkte laga på rimmat sidfläsk, potatis och falukorv. Vi tackade vänligt men bestämt nej till gåvan och fisken åkte i älven igen.

- Fin fisk, sa jag.

- Ja, hela kurvan här och ett par hundra meter framöver är den bästa fiskesträckan på den här delen av älven, sa han och svepte nedströms med armen.

Både mitt och Tobbes ansikten sprack upp i ett stort leende. Vi berättade att dagens etapp skulle ta oss till vårt slutmål på hela denna veckas resa, platsen Aranjarga platån. Mannen berättade att de hade sitt basläger där vi skulle slå läger och att de bara skulle uppströms och fiska lite. Vi konstaterade att vi förmodligen skulle ses lite senare och vinkade adjö.

Kort efter mötet satt vi åter i våra pontoner. Samma sköna känsla infann sig med ens när stenarna passerade under pontonerna och nya mål låg i sikte. Redan efter ett par meter vakade det ute i det klara vattnet och både jag och Tobbe fiskade frenetiskt då vi gled över platsen, utan resultat. Det mannen sa tidigare var att "detta ställe var det bästa fiskestället på hela sträckan." (Förra gången 2009 när vi passerade denna plats åskade det ordentligt vilket gjorde att vi knappast fiskade över huvud taget.)

Vi gled längst fjällbjörksidorna ytterligare 200 meter. Jag hörde ett stort vak intill strandkanten. Vakringarna som expanderade under en uthängande björkgren visade på ett jaktställe för en stor fisk. Jag paddlade mig i position med mina simfenor och började kasta på fisken men även denna gång utan resultat. Ute i strömmen hände något samtidigt. Tobbe fick på en fin harr som han kämpade lite med. Vi befann oss i en kurva där det flöt på lite starkare än tidigare och en tendens till fors kunde skönjas. Tobbe ropade att han tyckte vi skulle stanna och fiska av området då botten under honom såg ut som ett perfekt ställe för fisk. Stora stenbumlingar, ganska glest placerade med en meters mellanrum gjorde platsen idealisk för harr. Den övriga botten var täckt av fin sand vilket inte gjorde saken sämre. Vi hade visserligen bara färdats ett par hundra meter utför älven men vi hade heller ingen lång sträcka att transportera oss denna dag. Vi gled in till land och parkerade våra pontoner. Nu kunde även jag skönja platsens magiska vibrationer. Ett litet V-format vattenstryk med tydliga bakvatten, perfekt för fisk.

Parkerade pontoner uppströms i strömkanten.

Tobbe satte omedelbart av ner mot stenbanken där älvfåran gick ihop. Jag tog det lungt, knöt på en stor fluga (Europea 12) på min tafs och begav mig något uppströms. Jag vadade försiktigt fram. Stenbumlingarna var en dryg meter stora i omkrets och vattnet gick till knähöjd när jag stod på dem. Mellan stenarna var de sålunda en och en halv meter djupt och vattnet gick högt upp på bröstet, precis så högt som mina vadarbyxor kunde klara av. Jag hittade en sten tretio meter ovanför Tobbes placering. Jag kastade ut flugan över älven. I första kastet drog jag linan över vattenytan, så som jag gjort så många gånger tidigare denna resa. Hugget kom från ingenstans. Det var hårt, det var stort och det plaskade rejält. Det som tagit min fluga visade tydligt att den inte ville byta plats. Det stångades och frustades nere under ytan. Fisken ville inte flytta sig från stenen där den hörde hemma. Jag jobbade och slet för att inte tafsen skulle nötas av mot något. Dödläget kvarstod fortfarande efter någon minut och hur jag en drog ville den rackaren som huggit inte förflytta sig. För en stund trodde jag att linan kanske hade fastnat i någon stock eller lindats runt en sten. Jag chansade och släpte efter lite så att linan slackade. I vanliga fall är det förbjudet att slacka linan eftersom fisken då kan komma loss. Om hullingen inte satt sig kommer fisken garanterat att komma loss. Denna gång fungerade mitt taktiska drag. Fisken kände att jag släpte på trycket och försökte förmodligen fly. Den satte av över älvfåran som en raket. Jag tittade på spöt, det bågnade. Jag förstod att fisken var stor. Allt eftersom jag lyckdes veva den närmare verkade det som om den mattades av. Jag fick in fisken bakom mig. En liten djävel i mig ville fånga detta moment på bild och jag tog fram min lilla pocketkamera. Precis som jag sklle ta en bild på mitt spö med Tobbe nedanför mig hoppade fisken upp ur vattnet, jag tryckte på knappen. Kameran åkte ned i fickan och jag kämpade vidare med fisken. Ryggfenan var enorm, något jag kunde konstatera när den trötta harren slutligen fångades. Tobbe hade satt av upp till mig och förevigade mig med min rekordharr. 1.2 kg löd mitt nya rekord.

Bilden på fisken.. Haha... inte mycket Tobbe för den delen heller.

Andra bilden något bättre.

Bilden på min då stundande rekordharr 1.2 kg.

Efter att jag återsatt fisken i älven blåste jag flugan ren och satte muntert igång att kasta igen. Efter ett par kast gjorde jag samma manöver som vid det första hugget, drog hem flugan över vattenytan. Precis på samma ställe högg det igen. Fisken, som denna gång tagit flugan, var inte alls lika omöjlig till en början. Jag vevade in linan och den följde snällt med. Inte förens det var dags att håva rackaren såg jag den enorma ryggfenan. Jag insåg att detta också var en bjässe. Fisken såg plötsligt min siluet och rusade ut i strömmen igen. Denna gång var det inte lika lätt att veva hem den. Efter ytterligare ett par kortare turer för fisken lyckades jag med ett bestämt grepp få tag över ryggen, den var kraftig. Med vågen i högsta hugg kunde jag konstatera att denna harr vägde 1.3 kg, ytterligare "en putsning" av rekordet som man hade uttryckt det i idrottstermer. Tobbe vadade åter upp för att ta en bild på mig och min fisk, denna gång med resultatet att han nästan druttade i. Fisken sattes varsamt tillbaks. Efter denna rekordfisk upprepades det omöjliga vid ytterligare två tillfällen och fyra harrar över kilot fångades på samma ställe under en timme. Samtidigt som detta skedde hade min vän Tobias fiskat av forsen lite här och var men inte känt en enda fisk på kroken. Jag måste ha hittat en harrhåla. Jag log med hela kroppen. Efter denna fångsfest började jag bli hungrig på annat en fisk och vi gjorde lunch. Varmvatten i en matpåse från REAL på en sten i strömmen var ett naturligt sätt att fira fiskarna.

Mitt nya rekord 1.3 kg

Tobbe, en vadande fotograf som nästan plurrade i när han satte ner foten mellan stenarna i klivet efter bilden. Allt för konsten!

Lunchbordet är dukat.

När vi slukat vår mat satt vi och tittade på platsen som vi stannat på. Vi utbytte tankar om lyckan över att vi inte bara gled förbi denna gång. Det kändes däremot konstigt att jag fått fyra stora harrar och Tobbe inte en enda. Jag kikade upp mot kanten av älven. Jag såg en liten stig smita in mellan några videbuskar. Nyfiket gick jag och Tobbe iväg för att se om det fanns något av intresse där bakom slyt. I samma stund som jag klev upp på land såg vi den typiska ringen efter en tältkåteplats. En liten bit bort stod även en lappkåta av fast modell. Vi gjorde en liten inspektion. Dörren på kåtan stod halvöppen men av omgivningen att dömma hade ingen varit där på flera år. Vi kikade in och kunde konstatera att det hängde lite stumpor i taket och ett par bortförmultnande stövlar stod på jordgolvet lika så en sönderrostad järnkamin. Lite här och var fanns det urdruckna spritflaskor, gamla talrikar och bestick. Jag skulle säga att ingen hade varit på stället åtminstonde på 10 år. Det var inte konstigt att samerna använt detta ställe som ett sommarviste med den mängd fisk som jag dragit på mindre än en timme. Jag kunde dock inte låta bli att fundera på vad som gjort att det inte längre användes. Kunde det vara så att ägaren dött eller hade mängden fisk minskat.

Samekåtan och Tobbe, lite som ur sagorna om PLUPP. (Tog inga foton inne i kåtan med respekt för eventuell ägare)

Jag och kurvan där vi startade vår dagsfärd, längst upp i den vänstra passagen.

Min rekordplats till höger om pontonerna, ett paradis för flugfiskare (hit vill jag återvända).

Vi vadade ut i strömmen igen. Det var nu min tanke dök upp. Jag kände mig någorlunda mätt på fiske medan Tobbe inte känt någon fisk mer en den lilla harren i pontonen.

- Du får fiska på min plats om du vill, sa jag och visade med handen var jag stod.

- Gärna sa Tobbe och sken upp som en sol. Du é en riktig kompis kläckte han ur sig och letade sig upp till platsen där jag stod innan lunch.

Jag gick ut på stenskravlet nedanför honom och kastade ut min fluga. Kort efter att Tobbe kastat ut flugan, på samma ställe som jag hade fiskat på tidigare, fick han hugg. En ordentlig kamp utspelade sig innan Tobbe glatt lyfte upp en harr på över kilot. Efter ytterligare ett par minuter tog han nästa kilosbit. Efter en halvtimmes fiskande var resultatet nästan det omvända Jag inga fiskar, Tobbe två. Det var en harrhåla som jag hade hittat, en enorm harrhåla.

Det mulnade på fort och jag kund skönja ett åskmuller i fjärran. Kylan kom krypande och de sista femton minuterna var allt dött. Inga storharrar visade överhuvudtaget något intresse. Det började blåsa och vi bestämde oss för att åka vidare. Vi han precis kliva upp i pontonerna innan regnet kom. Och som det kom. Regndropparna var som fotbollar som slog ner i ytan. Regnkläderna blev som resonanslådor. Jag kunde höra ljudet av en motor en bit bort. Jag förstod att det var familjen som var påväg till sitt basläger. De kom ikapp oss efter ett par minuter och fortsatte förbi och ner till lägret. Vi gled med älven. Tobbe fortsatte att fiska men jag kände mig nöjd. Jag gillar inte åska och ville inte hålla något spö i luften. Sträckan som vi färdades den sista kilometern var totalt fri från vak när vi körde där vid förra resan så jag ville bara komma fram till vår lägerplats. Efter en timmes ytterligare flytande såg jag höjden ovanför forsen där vi förra resan stannade och blev hänförda. Värmen spred sig och jag kände en viss glädje.  Nedanför platån låg den vita ekan förtöjd och en liten slingrandes hemtrevlig rökpelare reste sig från kullen... Där skulle vi också slå läger...

Regndroppskrig.

Framme vis slutmålet och den branta sidan upp till lägerplatsen.

Efter en stund kom Tobbe glidandes. Vi konstaterade att vi skulle bli upplockade av helikoptern först nästa dag vid lunch och att vi nu hade hela eftermiddagen, kvällen och förmiddagen på oss för att fiska. Båda två var trötta på pontonerna och ville stuva undan dem innan det blev kväll, så att vi slapp det momentet på morgonen nästa dag. Platsen vi ville sätta upp tältet på låg längst upp i forsen och platsen för upphämntning längst ner. För att slippa bära pontonerna paddlade vi ner dem till den öppna gläntan vid myren packade ihop dem och gjorde klart för deras avfärd. Sedan gick vi upp till den gudomliga lägerplatsen...

I NÄSTA, den sista delen, kommer lägerplatsernas lägerplats tas i besittning och en fantastisk fisk att fångas. Resan tillbaks med helikoptern blir något utöver det vanliga...

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)

Positioneringen gäller lappkåtan

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse t.ex. 2009 års rekordharr.

Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/list.htm?author=57787

Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

Ha en underbar vinter

Joakim