Med denna text avslutar jag berättelsen om Kaitumälven 2011, mitt stora äventyr detta år. Tack till er som följt mig och varsågoda här är sista delen... levererad innan 2012 HURRA!

Morgonen låg där stilla och behaglig. Solen sken och det glittrade i vattnet nedan för vår tältplats. Tobbe låg fortfarande och sov. En morgon som denna, när det var hemresedag, orkade jag inte tillaga någon frukost. På stenen utanför tältet jobbade stormköket på med ett fräsande för att värma vatten till en "morgonkåsa" starkt kaffe. En näve jägarmix fick bli dagens energikick. Jag kikade ner i det klara älvvattnet från min höga position. Nere vid älvkanten kunde jag tydligt se flera skuggor röra sig över botten. Det var öringar som jagade sin frukost. De stod där nästan stilla bakom en liten sten eller grop, med små rörelser höll de sig kvar. Plötsligt och gjorde de små utfall, simmade framåt, gick upp till ytan och tog något för att omgående glida tillbaks till sin ståndplats. Det var en fantastisk syn. Att uppifrån, med en kopp varmt kaffe, få sitta och följa naturens skådespel gjorde mig gott. Jag satt kvar i solskenet och njöt. Efter en stund gjorde jag i ordning mitt flugspö och hasade mig ner för slänten till vattnet. Väl nere kunde jag konstatera att det skulle bli svårt att nå fiskarna med linan. Träden bakom mig var i vägen. Mina vadarbyxor och skor var redan nedstuvade i en väska vilket håll mig till ett alternativ, på land. Jag gjorde ett flertal försök men skrämde istället iväg fiskarna.

Tidig morgon vid tältet.

Spö och björk i morgonkaffespegel.

Det rörde sig i tältet, Tobbe klev upp och ut ur tältet. Jag vandrade upp till honom. Vi bestämde oss för att omedelbart riva lägret, packa ihop alla grejer och bära de ner till platsen där helikoptern skulle hämta oss kl.12. Efter ett flertal vandringar fram och tillbaka de 300 metrarna och en ordentlig skopa svett hade vi fått ner all utrustning till myren. För att lätt kunna hittas av helikopterpiloten la vi den Neongula väst som vi fått medskickad, över packningen. Helikopterpiloten beskrev västen som "att ställa ett ut ett rödljus på en tom parkering." Med västen framme kunde hon sikta oss från en kilometers avstånd.

All utrustning på plats för upphämtning och den Neongula västen väl synlig.

Alla vadarkläder var nedstuvade i sina väskor och det gjorde att vi fick hålla oss på land. Tobbe hade sitt haspelspö framme och han gick upp och ner längst forsen. Han kastade och vevade, vevade och kastade utan resultat. Jag gick runt med min kamera och fotograferade. Det var en dryg timme innan helikoptern skulle komma.

Tobbe kastar...

och vevar...

Tobbe uppe vid forsnacken...

Efter en stund kände Tobbe sig nöjd och jag frågade om jag fick låna hans kastspö, det fick jag självfallet. Långa härliga kast flög över älven. Jag lät draget sjunka något och dras med av strömmen innan jag började veva hem. Efter en kort stund hade en liten öring den goda smaken att se draget som föda och villigt låtit sig vevas in till land. I luften hördes plötsligt det välbekanta ljudet av helikopter. Ett sista kast planerades och draget svingades över hela älven. Helikoptern kunde skönjas i horizonten. Jag bestämde mig för att veva in linan lite snabbt denna gång och bege mig till den bestämda upphämntningsplatsen. Med en ljudlig smäll tog det tvärstopp i rullen.

- Jävlar bottennapp, svor jag lite halvhögt och ryckte till i spöt, det gav med sig.

Det började rycka och slita i linan och jag insåg att det inte var bottennapp utan en fisk. Hugget hade kommit strax efter att draget (en mini Zigge) slog i ytan. Hela linan var således ute och redan var det tungt att veva hem. Helikoptern var nu strax ovanför mig och jag jobbade glatt på med min fisk. Problemet var att jag inte hade några vadare på mig, ingen håv och det var massvis med sten där jag stod. Jag var tvungen att försöka dra in fisken med spöt. Det var en fin öring och jag ville ha med den hem. Efter en del trocklande lyckades jag få in den bland stenarna. I samma stund som Helikoptern satte ner sina medar på den videsnårsklädda ängen landade jag en fin öring på knappa kilot, vilken avslutning och vilken lycka!

Jag lägger ett precisionskast i andra sidan av Kaitumälven.

Ett PANGHUGG!!!

Indragning av fisk...

Kan inte vada...

LYCKA!!!

Helikopter på ingång (Underbara gänget på Arctic Heli)

Jag med den landade öringen, zigge i munnen...

Jag kände pressen på att bege mig till helikoptern och hjälpa till med att stuva in all vår material.

VAD SKULLE JAG GÖRA MED DEN FINA FISKEN?

I vanliga fall förespråkar jag att äta den fisk som jag fångar på plats, jag fiskar inte för att ta med fångsten hem. Men hur räknades detta. Jag skulle ju hem men äta måste jag, den fick trots allt bli matfisk. Jag tog närmsta bästa sten och slog ett par gånger över huvudet på öringen. Den gav med sig. Med ett par snabba språng var jag framme vid helikoptern. Jag hälsade på den kvinnliga piloten Lisa och berättade att jag var tvungen att rensa min öring.

- Inga problem, sa hon glatt, vi väntar.

Jag dök ner i ytterfacket på min väska och fick fram kniven. Innan jag tömde min lilla frysbag på saker och gav mig ner till stranden försäkrade Lisa mig om att det fanns is på basen dit vi skulle och då kunde jag frysa in fisken där. Jag satte igång att rensa fisken. Lite häpet tittade jag på innehållet i fiskens mage. Jag kunde konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje. När den vackra älvfararen var urtagen la jag ner den i frysväskan och satte av mot helikoptern.

Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.

Den fina fiskbilden av nyrensad Kaitumöring...

Tobbe packar i ordning för avfärd...

Lisa och Tobbe stuvar Helikoptern...

Samtidigt som vi packade i de sista av våra prylar i helikoptern berättade Lisa att de kört utt ett gäng gubbar dagen innan till en plats långt upp på älven. En av dem var tydligen rejält febersjuk och hon hade blivit ombedd att ta en extra flygtur förbi deras läger för att se att allt var okej. Lite ursäktande frågade hon oss om det gick för sig.

ATT FÅ FLYGA 20 MINUTER EXTRA MED EN HELIKOPTER LÄNGST DEN STRÄCKNING SOM VI FÄRDATS, NÄ FY BUBBLAN! :-)...

- SJÄLVKLART, ropade jag och tobbe i kör och log stort.

Maskinen gungade rytmiskt när rotorn satte snurr. Med ett underbart sug steg vi mot skyn. Vi flög lågt längst älven. Det var en underbar känsla att följa varje krök längst sträckningen som vi farit med pontonerna. Vi kunde urskilja kilometerforsen, s-kurvan, samevistet, bajsudden och inte minst vår drop off. Vi passerade stället där vår resa startat vidare upp längst älven. Vi kom efter en stunds flygning fram över platsen där gubbarna höll hus, inget konstigt kunde konstateras. Snart svävade vi över Kaitumdalen upp över trädgränsen och vidare mot civilisationen. DENNA FLYGNING VAR HELT FANTASTISK och finns att kika på som film längst ner i texten.

Alltid lika kul att flyga helikopter...

Tobbe har koll på kartan...

Naturen är häftig från ovan...

Vackra kaitumdalen för sista gången denna resa.

Upp över trädgränsen...

Här på länken kan du se fem minuter av den sköna helekopterflygningen längst hela vår sträckning...

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/1/hu1d7_XdTXE

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta.

Positioneringen gäller Helikopterns upphämntningsplats.

Alla delar från denna resa kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=365

Om du inte sett 2011 års fiskefilm ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

Tänk att jag han färdigt med berättelsen innan jul, PERFEKT! Nu kan jag rikta in mig på att berätta om vinterns härliga friluftsaktiviteter...

God jul och gott nytt år.

Joakim