Ja nästan så känns det. Det är två och en halv månad sedan jag kom hit till Jostedalen, och klyschigt men sant så har tiden gått fort eftersom vi dels haft ett enormt högtryck på våra turer men också så fantastiskt roligt och extremt lärorikt. Jag har utvecklats så mycket. Nu har jag fått uppleva och guida på alla tre glaciärer vi gör turer på och pärlan för mig är helt klart Austdalsbreen, magin av att paddla över sjön och hela tiden se glaciären för att sedan ta upp kajakerna nästan vid fronten av glaciären. Man känner sig så otroligt liten i jämförelse till isens maffiga storlek och om någon annan av våra grupper befinner sig på glaciären så ser de ut som myror som går omkring. I alla olika väder har jag varit där, i allt ifrån ihärdigt regn till strålande solsken och knappt ett moln och alla väder har sin egen charm. Hur glaciärerna förändras över tiden är så ballt men samtidigt skrämmande eftersom det är som ett tecken på att mycket händer med vår moder jord. Jag har hittat väldigt mycket fräna formationer och jag önskar att jag hinner se den kalva, för just nu har vi bara paddlat förbi alla fräna isberg som är rester från kalvning. 

För ett par dagar sedan kom jag hem ifrån Kiruna efter att tillsammans med en kollega guida 14 Taiwaneser mellan Nikkaloukta och Abisko under Fjällräven Classic. Det var en fantastiskt kul erfarenhet, lärorik på många sätt och vilken rackarns tur vi hade med vädret. Tredje natten som vi spenderade ca 5.5 km från Alesjaure blåste det säkert 20 m/s (ungefär så man skulle kunnat kita med Ica kasse), regnade och var dimmigt men det gick superbra för allihopa med tälten vilket var så skönt. Fem fina dagar till fjälls helt enkelt där vi fick visa våra vänner de svenska fjällen och de var helt klart imponerade men tyckte att det var rätt kallt oftast. Det var tydligen runt 35 grader när de lämnade Taiwan, och vi hade ungefär strax över 10 som max. 

Nu börjar det bli lugnare tider för oss här i byn, men än är säsongen igång.