Mina dryga två månader i det underbart vackra norrländska fjällandskapet tog slut igår när bilen rullade de cirkus 100 milen ner till staden mellan bergen, Sundsvall, tillika staden jag växte upp i.
Jag kan knappt förstå att tiden gick så fort, och jag mådde som en riktig liten fjällprinsessa med allt detta utanför tältduken (ja jag bodde sju veckor i tält totalt (6 veckor i rad och sen 8 dagar till) och knappt en vecka inomhus när jag knappt kunde sova för det var en helt annan grej). Hur reagerar man på sju veckor i tält? Innan jag reste norröver visste jag inte hur det skulle påverka mig att bo i tält under en sådan lång tidsperiod, men nu det visade sig vara en boendeform som funkade utmärkt för mig och jag var nära på att lägga mig på en madrass ute på balkongen igår. Att få sova utomhus med bara en tältduk som skiljer mot allt utanför är för mig en magisk känsla som gör mig lugn och trygg.
Så bortskämd som jag varit med all den fantastiska fjällvärlden, människorna och naturens krafter som visat sig från alla sidor (regn, snö, vind och sol till och från) har stärkt mig och gjort stora intryck. Den enorma tacksamhet jag känner för alla jag har mött under min praktikperiod på STF Kebnekaise vill jag ge ett stort varmt tack till för allt ni gett mig, jag har fått många nya vänner och lärt mig enormt mycket och blivit ännu mer taggad att klättra mera. Jag hoppas att vi ses igen till sommaren, hade varit drömmen. Från Keb gjorde jag sedan mitt livs första löppass över 12 km, jag sprang till Nikka i regnet med nio kg på ryggen och insåg att detdär med att springa trail kan nog vara ganska kul även om detdär var ganska light. Hamnade i Kiruna och påbörjade packförberedelser för min checkpoint, Kieron, där jag hade otroligt roligt med gänget i nio hela dagar och gjorde vårt yttersta dag som natt för alla som passerade. Tack för en sjukt rolig tid där ute och nya erfarenheter, glädjespridande och peppning, skratt så man fick ont i magen.
Inknuten och redo för att gå med replagsarbete över Björlings glaciär.
Här spenderades så mycket ledig tid som möjligt med alla härliga personer från Keb.
Att det kan snöa i mitten av juli är inga konstigheter.
Att få kalla detta för min praktikplats, Sveriges högsta berg, med alla grymma guider är något jag är otroligt glad för att kunna göra.
View från insidan av kökstältet på camp kieron, där vi serverade pannkakor/kaffe/te och peppade alla vandrare. Synd att vi inte hade vädret på vår sida bara.
Tänk att somna och vakna med denna utsikt i nio dagar med ett härligt gäng att volontära med. Rätt så fantastiskt.
En av de finare solnedgångarna i Kieronbacken, magi.
Jag blundade när vi lämnade Abisko, det jag har känt är som mitt andra hem byts mot Sveriges sydligaste delar (Skånes södra kust) imorgon i cirka tre veckor innan jag far hem till Åre. Det gäller att maxa tiden, varför inte ta nästan hela Sveriges längd på en sommar. På återseende Lappland, jag kommer tillbaka. Jag har varit så lyckligt lottad i sommar.
