En 22årig tjej som har myror i brallan och svårt att sitta still, ser det mesta som att det går att göra till ett äventyr och tycker det är otroligt roligt att lära känna nya människor.
duracellkanin

Hallådär, här är en 24 årig pratglad, utåtriktad och energisk tjej som pluggat Vildmark & Äventyrsguide i Åre och numera är utbildad fjälledare & guide. Testar gärna mina egna gränser och har väldigt mycket myror i brallan så sitter helst inte still för länge innan jag hittar på något. Befinner mig i Jostedal på somrarna och just nu i Björkliden vintertid.

Sover hellre utomhus än inne.

Användarnamn: duracellkanin

Intressen: Alpinism, Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Mountainbike, Multisport, Paddling, Foto, Löpning, Utförsåkning, Resor

Mer på profilsidan

Allt går inte som tänkt jämt

Vet att jag sa att jag skulle uppdatera på Keb, det har ju trots allt hänt en del sedan sist, men hade för mycket för mig just då. 

Tanken, eller snarare idén att cykla släcktes redan innan Abiskojaure. Hann en mil på Kungsleden, typiskt. Men omgivningen och midnattssolen höll mitt mod uppe och jag drog cykeln till Abiskojaure. Väl där insåg jag att det inte fanns något hopp för fortsatt cykling, ena sidan på ramen hade spruckit vid bakdäcket. Det enda jag hade att göra var då att bära tillbaka cykeln till Abisko, 15km, vem gör ens det tänkte jag. Mitt humör var dock på topp ändå, och folk jag mötte på vägen måste undrat vad det var för tok de mött. Bära en cykel, den ska man ju cykla på. Var förvånansvärt glad och positiv och kände någonstans att jag lär mig ju bra mycket mer av det här än om allt gått bra. Det ska vara lite utmaning och saker som inte alltid går som tänkt, nu har jag ju fått testa mig själv på många olika sätt. Väl i Abisko sa jag hejdå till min tvåhjuliga vän till återvinningsstationen. Plan F fick bli att börja gå igen till Abiskojaure med mina löparskor och genomföra sträckan på så vis istället. Har ju satt mig i denna situation, då är det bara att deala med den och lösa det hela. 

Gick alltså från Abisko till Kebnekaise med stopp i Abiskojaure, Alesjaure och Sälka. I sol, snö mellan Tjäktja och Tjäktjapasset (det var rätt intressant midsommarafton) små regnstänk, blöta fötter mest hela tiden, lera, spångar, otaliga bäckar men mestadels otroligt fint väder och kom till Kebnekaise den 25e. Att gå Kungsleden själv, är ändå som inte att vara själv då man möter många på vägen. Det är väldigt trevligt dock, alla möjliga nationaliteter och trevliga stugvärdar.

Besteg sedan Kebnekaise den 26e med två filurer jag träffade i Sälka. Klarblå himmel och knappt några moln, det sägs att man ska kunna se 1/11 av Sverige då. Kändes ungefär som det iallafall, magisk dag. Jag önskar jag kunde visa en bild men det vägrar fungera just nu tyvärr.

Den 28e började jag sedan etapp två, tanken var att springa men insåg att jag tyvärr inte har guldfickor och skulle ha råd med att bo inne. Ville dessutom inte äventyra mina fötter för mycket. Kommer att springa här i området under praktiken istället har jag tänkt. Med mina ca 13kg på ryggen (mat, extrakläder, sovsäck, tält, liggunderlag, första hjälpen och lite annat nödvändigt) och numera mina efterlängtade kängor (Crispi skarven) har jag både gått, småsprungit och tagit mig över stenblock, småsten, snö, gått i vackra dalgångar, på berg, i regn, lervägar, myrar, bäckar och jokkar har korsats och omgivningar jag bara drömt om tidigare. Akto tältet jag lånat av skolan har nu varit mitt hem i 18 dagar och vi har mer än tre veckor kvar tillsammans här uppe, vi börjar bli kompisar numera. 

Såhär har andra turen sett ut:

Kebnekaise --> Kaskavagge (gick höger om Darfalcorru)

Kaskavagge --> Vistas (följde Gaskasjohka och upp vid en bäck från Njunni och ner höger om Palkastak)

Vistas --> Alesjaure (via Visttasvággi)

Alesjaure --> Vistas (via Unna Visttasvagge)

Vistas --> Nallo (via Stuor Reiddávággi, skulle upp på Nallo dag två men foten sa nej, bättre safe than sorry) 

Nallo --> Sälka (Stuor Reiddávággi)

Sälka --> Tarfala (tänkte campa i Guobirvággi men hittade ingen bra plats där så slutade i Tarfala, vädret var klockrent så då går man gärna på) Blev spännande ner i Tarfala när jag först tänkte men hallå ska man ner här för bergväggen?! Satt och funderade och efter att ha fått ett litet hål på väskan så hittade jag spår på sidan av glaciären, så där gick jag ner. Det var slirigt på moränryggen så där gällde det att ha tungan rätt i mun. Oj så fint det var med Darfáljavri, läget av stugan och glaciärerna samt omringand av Gaskasbákti, Darfálcorru, Darfálcohkka, Giebmebákti. Var där i två dagar i väntan på bättre väder men var konstant regn/dimma/småblåst i två dagar.

Kom ner hit till Keb igår på 22årsdagen, finns sämre ställen att spendera den på! Gick till Silverfallet med en kompis på kvällen som var dramatiskt och lite mystiskt med dimman som kröp ner och snöflaken nedanför. Lite samma väder här idag, men senare väntar en efterlängtad löptur efter lite skrivande på projektarbetet som väntar nu. 

Jag är enormt glad att jag är här, det ger mig sådan motivation och inspiration. Vill visa min familj detta, tur bilder finns även om det inte ger samma känsla. 

Föregående Nästa Startsida
Avduracellkanin Publicerat 2016-07-07 Läst 13363 ggr
Kategorier Aktivitet / Cykling, Aktivitet / Vandring, Andra nyckelord / Lättpackning
Etiketter Projektarbete, Tur, Äventyr
Ingår i turprojektarbete: MTB och trailrun
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-07-07 16:44   Pistolen79
Häftigt! Grym tur att göra själv. Det är två saker jag har på min bucket list, vandra själv och fjällvandra (sistnämnda inte nödvändigtvis själv). Kungsleden lockar ju verkligen, hoppas du får igång fotofunktionen! Med vänlig hälsning, Peter
 
Svar 2016-07-08 23:04   duracellkanin
Hej Peter och tack för att du tycker det! Jamenvisst det tycker jag verkligen du ska testa, det är så härligt och skönt! Börja fjällvandra med någon och sen kan du gå själv om det känns bra. Kungsleden är en bra start helt klart! Ja det går trögt nu tyvärr.. Ha det fint! / Sara
 

Läs mer i bloggen

En sommarsäsong leder till höst äventyr

Alla ni därute som säsongat någon gång känner säkert igen känslan av att man sista tiden är rätt peppad på att gå vidare men då dagen kommer är det fortfarande lite jobbigt att lämna. Kroppen behöver ett litet break men ändå har man detdär speciella bandet till kollegorna, människorna & naturen man har vistats i. Jag har nu gjort två säsonger i den fantastiska Jostedalen, som verkligen gjort ett stort intryck på mig och jag tycker om den dalen så enormt mycket och allt som finns utanför dörren. Så charmigt. Sommaren bjöd på mycket varmare temperaturer än förra året vilket är lite oroväckande såklart och breen (glaciärerna) i området har påverkats mer än året innan. Jag har sett otroligt mycket fler kalvningar i år, häftigt att se men också tråkigt. I år kom massa nya kollegor så det har varit spännande och min nörd level har stigit på skalan både glaciär, geologi & klätter mässigt, känner snart hur nördstämpeln sitter i pannan på mig. Det känns också väldigt inspirerande att jag hittat det jag brinner för just nu, den här sortens natur. Sten, is, snö och sjö. 

För att stilla min klätterabstinens kommer jag nu att fara iväg på semester till Kalymnos i Grekland och leka av mig. Som nybliven hjälpklätterinstruktör på klippa känns allt som handlar om klättring, rep och räddning väldigt roligt och lärorikt och något jag vill göra massor av. Likaväl som glaciärer, jag vill till flera och utforska dem. Gå mer kurser. Guida ännu mera. Papp tycker jag är konstig som spenderar mina somrar på is och snö men jag har helt ärligt hellre kallt än för varmt. 

Läs inlägget

Kvinnlig äventyrs inspiration

De sista sidorna av den 364 sidor innehållsrika ”Space below my feet” (1961) är till ända och jag kan inte sluta fascineras av denna fantastiska kvinna bakom boken, Gwen Moffat, en av världens första kvinnliga bergsguider. Som i 20-års ålder droppade ut från armen och drevs av sin passion för berg och äventyr och levde därefter. Hon är en sann inspirationskälla på alla plan och att läsa om hennes olika klätteräventyr, hitch hikes, boende i stugor i skogen i princip helt utan pengar, när hon genomför sina första klättringar som förste man, utan vare sig sele eller hjälm utan repet runt magen och att de klättrade under förutsättningar man knappt kan föreställa sig idag. Det var pure climbing. Min redan växande dragning till alpinism och glaciärer bara växer och hon är utan tvekan en påverkan i att jag ska fortsätta. Inte sätta gränser utan se möjligheterna vilket gäller det mesta här i livet, inte bara äventyrsmässigt utan det mesta man vill göra vad det än kan vara. Jag har länge hört av mina kompisar: ”jag vill också göra det du gör, det verkar så himla kul.” Men gör det då? Säger jag samtidigt som jag får till svar att det går inte för att de har heltidsjobb osv, ibland får man offra saker för att vinna annat. Det ger en mer i slutändan. Det är därför jag själv valt att bli guide, för att jag brinner för äventyr och att dela med mig av det och försöka peppa och inspirera andra att vidga sina vyer.

Det behövs mer girlpower därute och jag har hittat väldigt många kvinnor som gjort fantastiska bestigningar av berg, första expeditioner etc under 1900-talet som jag aldrig hade hört om tidigare just därför att vi tenderar att glömmas bort eller inte nämnas lika mycket ibland. Såsom Elizabeth Coxhead, Nea Morin (t.ex enda kvinnan i en expedition 1959 till Ama Dablam), Elizabeth Le blond (t.ex var med och startade Ladies Alpine club i Schweiz 1907) som alla gjort väldigt mycket intressant med tanke på deras förutsättningar.

Läs inlägget

Slettemarkspiggen via Slettemarkskampen

Nu när höstens färger börjar pryda Norges fantastiska natur och min säsong hos Icetroll för denhär sommaren är över är det dags att utforska mer av Norge. Efter att ha städat ur vårt guidekollektiv och rullat ur underbara Jostedalen tog min vil, Haggan, mig till Fondsbu. Fondsbu ligger i södra delen av Jotunheimen och här jobbar min kompis Lisa. Vi bestämde oss för att ta en långtur igår och fick hit min kollega Matias dessutom. Väderleksrapporten visade molnigt, lite regn, inte så blåsigt men att det skulle skina igenom sol under dagen. Kring 9 på morgonen traskade vi iväg från Fondsbu, längs med sjön Bygdin och i alla nyanser av orange. Anmarschen var låååång  men vacker innan vi nådde foten av första lilla berget på 1850 möh som vi skulle ta oss över påväg mot Slettemarkskampen. Det var dimma, halt och mycket scramble. Vidare upp mot Slettemarkskampen möttes vi av massvis med snö, ripor, nyfikna vesslor och vi fann vår väg upp till kammen som var helt täckt med snö. Fortfarande molnigt och på gränsen till whiteout nådde vi Slettemarkskampen (2032m). Utsikten därifrån sägs vara fin men vi såg inte så mycket just då. Därefter hittade vi oss neröver mot ryggen till Slettemarkspiggnenocy repellerade oss ner och scramblade över. Sista stigningen upp innehöll endast snö, vi kröp på alla fyra ibland och letade stabila stenar att hålla oss i. När vi var på förtoppen sprack det upp och blev BLÅ himmel och sol ovanför molnen. Vi kunde se alla 2000m+ toppar sticka upp över molnen som små upp och ner vända glasstrutar. Som ett stort fluffigt duntäcke täckte allt vi såg. Sista kammen och själva Slettemarkspiggen (2164m) var dagens krux då det var lite klurigt och väldigt smalt. Vilken pangdag vi hade och time ing att nå toppen precis då. Vägen tillbaka vart spännande då vi möttes av dimmen igen innan vi kom under molnen och solen lyste upp alla toppar och dalar i magiska färger och Matias var hungrig som en femåring och undrade hur långt det var kvar i evigheter samtidigt som han sa "what tha hack are you having for breakfast because your'e always so energetic". 

Läs inlägget

Vinter i Österrike: 6 höjdpunkter

Upplev ikoniska skidbackar, glaciäräventyr och charmiga byar där alpina traditioner och kulinariska smakupplevelser skapar en unik atmosfär.
Till artikeln

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg