Stämningen i matrummet är uppsluppen, rentav något kaotisk med flera småbarnfamiljer runt borden. På golvet samsas förlorade pastaskruvar och plastdinosaurier med gamla Alpin-tidningar och en och annan kravlande bebis. Jag och Markus är de senast ankomna till Staldenmaad-hytten i schweiziska Diemtigtal, som är en bekväm självförsörjarhytt utrustad med både diskmaskin och två duschar med halvvarmt vatten. Trots denna lyx är stugan gemytlig. Förra året fick vi hålla sovrummen varma genom att elda i alla kaminer natten igenom, men nu har hytten bebotts i flera dagar så det är mysigt varmt överallt utom på toa.
De flesta av gästerna kommer från Karlsruhe, och några av dem ska bli våra färdkamrater de närmaste dagarna. Förrutom Jochen och Alex, som vi klättrat och skidturat med innan, känner vi bara Alf från förra året. Alf är en vittberest projektledare som tidigare roat sig med bland annat skidåkning i norra Afrika, mycket trekking och bergsbestigning i Anderna och ett år med mountainbike i Kina, innan han äventyrligt nog blev pappa.
Äldst i gruppen är 75-årige Norman, en brittisk geofysiker med säte i Colorado och Karlsruhe som har skidtoppturat i 45 år. Härligt starkt att fortsätta beta av höjdmeter i rask takt!
Ovan nämnda personer samt några till har redan idag gjort en uppvärmningstur på Wirihorn, och turplaneraren Jochen konstaterar att gruppen är snabb nog för en sovmorgon. Därför kan jag och Markus, som är kvicka med frukosten, unna oss ännu ett glas vin i goda vänners lag.
Passion och kärlek. För bergen, för klättring och alpina aktiviteter. För livet. Jag och min 'partner in crime' har bosatt oss vid Alpernas rand för att på bästa sätt kunna njuta av livets goda.
Användarnamn: Sandra EIntressen: Alpinism, Klättring, Dykning, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Mountainbike, Paddling, Foto, Utförsåkning, Resor
Etiketter:
Skidtoppturer i Diemtigtal
Vi laddar upp på kvällen med en mustig gulasch samt semlor i varm mjölk för dem som så behöver. Semlorna lockar nyfikna blickar och tarvar förklaring, men ingen i sällskapet har invändningar mot vår prioritering bland traditioner, där bakverk har sin självklara plats men fastan är desto mindre viktig.
Winterelfer
De har hela vintern väntat på de perfekta förhållandena för att kunna gå upp på Ifen, och nu var det äntligen både låg lavinrisk och fint väder samtidigt.
Turen till Elferkopfs vintertopp utgår från en skogsväg genom Wildental. Vid en hytt i dalens ände börjar ett spår zick-zacka sig uppförs på tunn snö mellan buskar och snår. Jag halkar ofta tillbaka över den iskalla snön och de stackars grenar som tittar fram, men de taniga buskarna omkring spåret gör att det inte känns exponerat. Redan här har man en fin utsikt över dal och berg. Vi passar på att spana in dalens isfall, som sägs vara bland de bästa i området om man ids med den långa anmarschen. Och trots tidigare värmeperioder finns det nu faktiskt redan några klätterbara passager om man tittar noga under nysnön.
Spraymålade träd
En gnistrande dag bland vitklädda träd mot en djupblå himmel. Turen i söndags gick genom meterhög nysnö till topparna Siplingerkopf och Heidenkopf ovanför Balderschwang i Allgäu.
Det var sådär magiskt vackert ute som man bara får uppleva några gånger per år. Himlen är alltid som djupast blå, och snön som mest gnistrande när det biter riktigt kallt i kinderna.
Sagor från Gottesacker
Det finns en plats i naturen som jag älskar mer än någon annan.
En av de platser där man inte bara är futtig i det väldiga - man är fri. Blottad för elementen, och öppen för dem. Där är sinnena vakna och tar in de skådespel som växlingarna mellan sol och skugga, och mellan grönska och ofruktbar berggrund utgör. Min naturliga oas är Gottesackerplatån, en säregen formation som fått stå i centrum för flera traditionella sagor.
Alla panoraman och några av de andra bilderna i detta inlägg är tagna av Markus Kvist.
Isklättring i Anlauftal, Österrike
Vi for till Anlauftal nära Bad Gastein i helgen för att klättra i Eisarena, tjeckernas favorittillhåll i Österrike. Det var mycket köer på vägarna, och Bastian som hade lurat dit oss dök aldrig upp. Modstulna tittade vi ner i de översvämmade frukosttallrikarna på lördagsmorgonen och försökte utarbeta en plan. Vi hade ingen förare över områdets isfall och inte heller någon att fråga. "Men", tänkte jag som är en obotlig optimist, "kanske finns det någon räddande ängel på plats att fråga?". Och ja, vi hade tur.
Det visade sig vara horder av isklättrare här denna soliga lördag. Det stora antalet var också en god sak, för vi kunde direkt överge tanken på att klättra den tänkta leden Mordor. De två närliggande smala fallen Mordor och Supervisor, som Bastian nämnt i sitt lockmail, såg hotfulla ut och ska inte underskattas med sina 300 höjdmeter (WI5-6), särskilt inte med okända isförhållanden och med drösvis av äventyrslystna galningar spridda över hela fallet. Nu kunde vi skippa den idén med gott samvete. Men efter en timmes brant anmarsch vill man ju gärna hitta på någonting, så vi siktade in oss på Seidenraupe (Silkesmask).
