Det finns en plats i naturen som jag älskar mer än någon annan.
En av de platser där man inte bara är futtig i det väldiga - man är fri. Blottad för elementen, och öppen för dem. Där är sinnena vakna och tar in de skådespel som växlingarna mellan sol och skugga, och mellan grönska och ofruktbar berggrund utgör. Min naturliga oas är Gottesackerplatån, en säregen formation som fått stå i centrum för flera traditionella sagor.

Alla panoraman och några av de andra bilderna i detta inlägg är tagna av Markus Kvist.

Platåns västra ände, sedd från Ifen.

Gottesacker västerut, mot Ifen, från en liten sänka i landskapet.

Torecks nordligaste utlöpare, i östra delen av platån. Vandringsleden från öst till väst går över sadeln i bild.

Toreck sedd från Windecksattel. I bildriktning slutar platån norrut i vertikala klippor.

En överblick över platån, österut.

Belägen en bit öster om Bodensjön sträcker sig denna knappt milsvida platå längs med gränsen mellan Österrike och Tyskland. Norrut slutar den abrupt i flera nivåer av vertikala klippor, söderut tappar den höjd något mjukare över ängar och skog. I öster har en enorm bit huggits ut och bildat Mahdtal, kantad av Torecks kilometerlånga branta väggar, och längst bort i väst tornar dess krona, Hohe Ifen, med sin unika silhuett.

Det som gör Gottesackerplatån så speciell är dess karstlandskap, ett av Europas största och en biotop för flera rara arter. Landskapet har formats av att surt regn har gröpt djupa skåror och underjordiska gångar i den porösa kalkstenen. Mest känt är Hölloch, ett 77 meter djupt hål som leder ner till ett 10 900 meter långt underjordiskt gorttsystem. Men det är inte en enskild grotta, utan virrvarret av parallella sprickor under fötterna som får munnen att gapa. 

Det finns en vandringsled över platån från öst till väst, markerad med röd färg målad på kalkstenen. Men i kaoset av sprickor är markeringarna svåra att följa även en dag med sol från blå himmel. Man avråds bestämt för att gå här i dimma. Risk för feltramp och onödiga klätteräventyr för all del, men det är navigation, utan landmärken i fjärran när man ständigt tappar riktningen, som ställer till det.

Landskapet uppe på platån har inte alltid varit så här kargt och stenigt. I alla fall inte om man får tro legenden. Det sägs att platån, och i synnerhet dess västra ände som numera till stora delar är en stenöken, en gång grönskade av dalens allra rikaste örtflora. Korna var aldrig så välgödda som vid denna säter, och inte heller herdarna, som fick sitt av ost och smör. Men trots all ängens rikedom hade dess herdar ett hårt hjärta gentemot de fattiga. En dag kom en utarmad man till sätern och bad om en sked med ister. Herden tog hans sked ur handen, och med den som tillhygge jagade han sedan vredgat den stackars mannen bort från sina marker. Men knappt hade den fattiga flytt undan, så började marken dåna. Hytten och dess boskap och herdar sjönk ner i jorden och tog all den blomstrande grönskan med sig, kvar var bara en öken av vilda stenformationer så som det ser ut ännu idag. Gottesacker är ett gammalt ord för gravplats.

Fast nog har grönskan letat sig tillbaka litegrann med åren. Jag drömmer mig till sommaren och de tappra blommorna på kalkstenen. Ett sagolandskap.

Någon fot måste jag nu ändå behålla på marken, så historien om drakarna får vänta till en annan gång.

Det här är ju Utsidan, så det kanske finns någon som är nyfiken på vad det är för blommor man hittar i denna miljö. Jag hittade en sida med ett axplock av platåns flora.