Vi laddar upp på kvällen med en mustig gulasch samt semlor i varm mjölk för dem som så behöver. Semlorna lockar nyfikna blickar och tarvar förklaring, men ingen i sällskapet har invändningar mot vår prioritering bland traditioner, där bakverk har sin självklara plats men fastan är desto mindre viktig.

Stämningen i matrummet är uppsluppen, rentav något kaotisk med flera småbarnfamiljer runt borden. På golvet samsas förlorade pastaskruvar och plastdinosaurier med gamla Alpin-tidningar och en och annan kravlande bebis. Jag och Markus är de senast ankomna till Staldenmaad-hytten i schweiziska Diemtigtal, som är en bekväm självförsörjarhytt utrustad med både diskmaskin och två duschar med halvvarmt vatten. Trots denna lyx är stugan gemytlig. Förra året fick vi hålla sovrummen varma genom att elda i alla kaminer natten igenom, men nu har hytten bebotts i flera dagar så det är mysigt varmt överallt utom på toa.

De flesta av gästerna kommer från Karlsruhe, och några av dem ska bli våra färdkamrater de närmaste dagarna. Förrutom Jochen och Alex, som vi klättrat och skidturat med innan, känner vi bara Alf från förra året. Alf är en vittberest projektledare som tidigare roat sig med bland annat skidåkning i norra Afrika, mycket trekking och bergsbestigning i Anderna och ett år med  mountainbike i Kina, innan han äventyrligt nog blev pappa.
Äldst i gruppen är 75-årige Norman, en brittisk geofysiker med säte i Colorado och Karlsruhe som har skidtoppturat i 45 år. Härligt starkt att fortsätta beta av höjdmeter i rask takt!

Ovan nämnda personer samt några till har redan idag gjort en uppvärmningstur på Wirihorn, och turplaneraren Jochen konstaterar att gruppen är snabb nog för en sovmorgon. Därför kan jag och Markus, som är kvicka med frukosten, unna oss ännu ett glas vin i goda vänners lag.

Obs! Alla bilder är klickbara. Ett flertal är tagna av Markus Kvist.

Rauflihorn (2322m, 1300 hm, 15,2km)

När vi väl masar oss ut strålar solen redan på bergstopparna. Från parkeringsplatsen i Grimmialp går vi söderut längs en flack pistad skogsväg. Jochen tar täten flankerad av både mig och Markus, vi har mycket att prata om sedan senast vi sågs. Bakom går resten av gruppen glada i hågen, allt som allt nio personer. Spåret kantas av en decimeter kall nysnö, och lite av min oro över de senaste dagarnas värmepåverkan på snötäcket skingras.

Efter två korta timmar genom skogen kommer den plötsliga och spektakulära övergången ut i ett öppet snölandskap kantat av Hintere Rothorns branta bergssidor i väst och Männlifluhe med flera i ost. Solen skiner bakom lite dis och framhäver den vågiga terrängen med mjuka skuggor. Framför oss ligger den mjölkvita flacka ryggen som vi ska följa upp till Rauflihorn.

Dis över dalen mot Rauflihorn

Blick tillbaka över ryggen mot Rauflihorn, med utsikt mot Rothorn.

Rauflihorn är en flack topp som är lämplig för nybörjare, och kan göras även vid högre lavinfara.

Günther och Norman har tyvärr beslutat sig för att pausa och vända vid en liten hytt nedanför ryggen. Vi i täten har väntat en stund på dem längre upp, så stora delar av lunchen är redan intagen när vi går mot toppen. Vid toppkorset finns det gott om plats för alla. Vi badar i solsken och har klar sikt över bergen, framförallt drar spåren från skidtoppturer i närområdet våra blickar. Mest framträdande är Männlifluhe, det högsta berget i närområdet och med en lång och lockande nedfart. Jochen kan området ganska bra och tipsar oss om olika turer. Det råder för närvarande goda förhållanden så det mesta är görbart. Mest intressant låter Männlifluhe, Rothorn och Albristhorn.

Inför nedfarten delar sig gruppen igen. Några vill ner samma väg som vi kommit, medan jag, Markus, Alf och Jochen väljer att först njuta av snön på bergets solsida i drömsvängar.

Jochen åker med glädje trots en spökande knäskada.

Behaglig lutning , sol och fluffig snö - allt man kan önska.

Vi stannar efter några hundra höjdmeter och delar lyckoruset efter åket. Sedan spänner vi på oss stighudarna igen och Alf spårar tillbaka. Under den korta stund det tar att gå tillbaka upp på ryggen hinner snön bli kletig och tung. Solen har snabbt som attan skapat en bastu på sydsluttningen, vi hade tur som fick åka de sista minuterna med bra förhållanden. Vidare går det dock över en nordsluttning och plötsligt är snön åter kall, fluffig och lättåkt. Vi håller oss västerut, långt bort från andra spår.

På väg upp igen...

... Och så ner på rätt sida.

Efter kvällens kaotiska festiviteter med Bolognese och vin visar Jochen mig och Markus en utriven del av en gammal "Alpin"-utgåva som han hittat på en hylla, och som med grandiosa bilder beskriver alpina klätterturer i Bergell. Jochen vet att vi alltid är intresserade av nya spännande mål, och han älskar att "name-droppa" och diskutera turer i Alperna. Våra pratstunder kan bli ganska insnöade, mycket underhållande och alltid lärorika. I vanliga fall hade han nog gärna följt med, men nu är frugan gravid, så det blir inga bergsturer för Jochen denna sommar. Jag och Markus får drömma vidare på egen hand.

Männliflue (2652m, 1300 hm, 14,2km)

Söndag är sista aktivitetsdagen för de flesta, och av den stora gruppen har det blivit flera små. Några går en kortare tur och vissa har lovat att åka med barnen i skidbacken. I slutänden är det bara jag, Markus och Alf som vill upp på det lite mer utmanande dagsprojektet Männliflue. Det är tidig morgon och klarblå himmel. Biltermometern visar -15 grader så ytterdunvantarna får vara på en stund. Spåret går flackt mot sydost, och där dalen tar slut går det sedan stadigt uppförs österut, för att runda berget och till slut stiga upp över dess nordsida. Vi väljer under vissa sträckor att göra ett nytt, säkrare spår mitt i dalen, även om det bli lite mer upp och ner, eftersom bergssidorna är branta och många laviner har gått över dess sluttningar.

Alf på väg mot Männlihorn, som syns till höger.

Vi börjar ta höjd och får en fantastisk utsikt över närliggande bergskejdor.

Det börjar så smått kännas i benen att turen är lång. Det totala antalet höjdmeter är väl som gårdagen, runt 1300m, men detta spår går monotont brant uppförs och lämnar rätt lite till fantasin. Om man inte har överkapacitet för att titta bakåt förstås. Utsikten i ryggen är häpnadsväckande, men i den sista långa backen kan jag knappt njuta - förhoppningen ligger i att Markus och Alf tar många fina bilder för att kompensera min ignorans. Dessutom blåser det iskalla vindar som får fingrarna att stelna. Jag undrar hur det ska gå att åka ner över den allt brantare backen. Skidorna hasar ner i den lätta snön, på skrå i många, många zick-zack-svängar.

Trötta ben och en lång backe, men vackert är det.

Trots blåsten på vägen upp så visar det sig vara nästan vindstilla på toppen . I solen tinar kalla fingrar från en minut till nästa. Man kan se långt härifrån, i alla fall söderut. Norrut skyms sikten något av en enorm hängdriva som får förbli oklättrad. En vanlig dag hade vi pekat ut varje topp omkring oss, men efter två chokladkakor slukade nästan hela, samt lite bröd och ost, vill jag nu ner fortast möjligt. Och hej vad det går - och det går ju bra! Tack vare den fina snön kommer även jag ner i kontrollerade svängar och får dela med Markus och Alf den livsglädje som följer av ansträngningens belöning.

En del av vägen ner. Högst upp (vänster) var det ganska brant och snön lite blöt, men här var det fin åkning.

Till middagens fondue får vi äntligen lära oss varför vi alltid blir förväxlade med holländare. En familj visar sig ursprungligen komma från Holland, och intygar dels att stora delar av befolkningen (i relation till övriga Centraleuropa, antar jag) faktiskt är blond, och dels att holländare som pratar tyska har en dialekt som skulle kunna förväxlas med framförallt Markus uttal. Och han som enbart lärt sig språket genom att prata med sydtyskar... hur går det ihop? Nåja, jag har ingenting emot holländare och förstådda gör vi oss för det mesta ändå.

Rothorn (2410m, 1100 hm, 13,6km)

På tredje dagen utgår vi från samma parkering som första dagen vid Grimmialp, med ännu en topp på agendan. Rothorn är med 2410 meter klart lägre än gårdagens Männliflue, men ska inte underskattas. Framförallt sista biten är brant och lavinutsatt, nu är det dock optimala förhållanden.  Jag är faktiskt mer nervös för nedfarten; den gällande skidturskartan rekommenderar turen för "mycket goda skidåkare". Hah! Jag är inte ens god, men ner kommer man väl alltid... Jochen har intygat att toppen inte är mycket värre än Männlifluhe så vi kör på och ser hur det går. Turen lär ofta ha fin snö i den smala dalen som vätter norrut, så vem vet, kanske blir det till och med trevligt.

Dagens mål! Rothorn är toppen längst till vänster - men bilden bedrar - den är högre än de närliggande topparna i samma kedja.

Vi ska upp i sadeln i bildens mitt och sedan till vänster.

Vi tar höjd med hyfsat tempo. De två första timmarna går jag med pjäxorna i "skid-inställning" (som gör dem nästan lika styva som slalompjäxor), inte undra på att vaderna känns stummare än vanligt. Men efter att jag, mitt i en lång backe nära slutet, har kommit på och korrigerat denna tabbe så går det lite lättare.

Den långa backen slutar på en kam där utsikten är fantastisk. Markus har redan stannat och ätit lite, jag tar också en snabblunch medan han går vidare och fotar. Nedanför oss stretar två ensamma skidturare upp.

På väg upp mot sadeln över en lång uppförsbacke. Men snart blir utsikten desto finare.

Från kammen har man en härlig utsikt åt alla håll.

Toppen är till vänster i bild. Några har visst åkt ner här redan :-)

Sen kommer ett brantare parti. Mest intressant är en kort travers, men det har vi naturligtvis inga bilder på.

Sista biten är exponerad, med en travers smalare än våra breda skidor tvärs över en väldigt brant sluttning med nedrasande drivsnö. Sedan några del branta kick-turns med dåligt fäste. Min nervositet inför nedfarten skjuter i höjden men jag lyckas hålla den för mig själv. Efter två och en halv timme uppförs står vi på toppen. Vi är först upp till toppkorset idag.

Markus beklagar sig över att ljuset är ganska platt och tar helst inga bilder alls. Men man kan faktiskt se mycket långt mot horisonten. Snart kommer en man hemmahörande i granndalen upp, och jag frågar honom vad man kan se för toppar. Det är svårt att tyda schweizertyskan, men vi har hört de flesta namnen förut. Trion Eiger, Mönch och Jungfrau är ingen överraskning, de framträder mycket tydligt till vänster om Breithorn, som ligger nästan rakt österut. Bietschhorn, Rindhorn med flera omnämns som fina skidturstoppar. Och söderut ser man Wallis med alla dess fina välkända berg, och så naturligtvis Mont Blanc med flera som tornar i sydväst. Det är verkligen en fantastisk utsiktstopp vi står på.

Men med lunchen redan äten och stighudarna nedstuvade kan jag nu inte vänta längre - jag vill ner över denna branta nordsida innan benen har hunnit kallna. Snön är uppåkt i början och jag börjar i stora, långsamma svängar. Dumt att chansa när det får otrevliga följder att ramla. Men ju längre ner vi kommer desto finare blir åkningen, snart tjoar vi av glädje båda två.

Där det flackar ut träffar vi tre skidturare på väg upp. En tjej frågar mig något på schweizertyska, och jag gissar att hon undrar om vi redan varit på Rothorn. Ja, svarar jag, och får en överraskad min och en otydbar kommentar. De traskar vidare i den nu brännande solen, medan vi fortsätter ner, mot den sista sträckan genom skogen.

Det finns fortfarande orörd snö att leka i.

En sista blick tillbaka innan spåret går ner genom skogen.

Snart skuttar Markus sorglöst över stock och sten medan jag försöker fota kalaset. Livet leker. Att benen börjat gny spelar ingen roll - snart är det ändå nog för denna gång. Bara några avspända flacka svängar kvar genom skogen innan vardagen anfaller igen.