Vi for till Anlauftal nära Bad Gastein i helgen för att klättra i Eisarena, tjeckernas favorittillhåll i Österrike. Det var mycket köer på vägarna, och Bastian som hade lurat dit oss dök aldrig upp. Modstulna tittade vi ner i de översvämmade frukosttallrikarna på lördagsmorgonen och försökte utarbeta en plan. Vi hade ingen förare över områdets isfall och inte heller någon att fråga. "Men", tänkte jag som är en obotlig optimist, "kanske finns det någon räddande ängel på plats att fråga?". Och ja, vi hade tur.
Det visade sig vara horder av isklättrare här denna soliga lördag. Det stora antalet var också en god sak, för vi kunde direkt överge tanken på att klättra den tänkta leden Mordor. De två närliggande smala fallen Mordor och Supervisor, som Bastian nämnt i sitt lockmail, såg hotfulla ut och ska inte underskattas med sina 300 höjdmeter (WI5-6), särskilt inte med okända isförhållanden och med drösvis av äventyrslystna galningar spridda över hela fallet. Nu kunde vi skippa den idén med gott samvete. Men efter en timmes brant anmarsch vill man ju gärna hitta på någonting, så vi siktade in oss på Seidenraupe (Silkesmask).
Från vänster till höger Silkesmask, Mordor och Supervisor.
"Tjeckien har en del riktigt vassa isklättrare, inte sant?" Han svarar något jag inte alls förstår, det visar sig vara namnet på en kvinnlig fjärdeplatsvinnare i VM 2012. Jag hinner tänka att det är måste vara en råbarkad kvinna, innan hans klätterpartner avbryter samtalet med att ropa något obergipligt.
Markus har varit på isen i en evighet. Han har skruvat dubbelt så många isskruvar som tjeckerna (jag hade säkerligen dubblat hans antal). Det är -15 grader och jag hoppas innerligt att de ska gå att klättra med mina isbitar till fingrar. När det väl kommer ett OK för att klättra har jag så svårt att koncentrera mig att jag glömmer kvar gummiskydden på isyxornas spetsar. Men eggen är så vass att gummit är borta innan jag hinner inse misstaget. Lätt skakande letar jag mig upp längs den alldeles för långa replängden. För varje isskruv som skruvas ut måste isen inuti avlägsnas, och eftersom vi glömt verktyget för det hemma slår jag skruvens huvud mot låret tills det släpper. Det funkar ibland. Mina lår blir gula och blå. En evighet senare är jag uppe hos Markus på stand, nu kokhet och svettig, men Markus har börjat frysa.
Två långa repor WI3+ får räcka gott som säsongsstart... man ska ju inte glömma hur trevligt det är med gott om tid för middag (och för att ta hand om alla blöta grejor). Vi firar av på en befintlig och en egen abalakov och gör oss redo för vägen hem. En promenadstig av isklättrare för isklättrare. Ren skär skräck, värre än klättringen säger jag. Markus håller inte med. På kvällen firar vi att vi mår bra.
Vi återvänder med en plan tidigt nästa morgon. Federweissfall, 120 meter WI4. Ben och vader får sitt av att stå på tå i halvt hängande stand och av isskruvar som bankas mot den färgglada kompotten av blåmärken. Men jag är mest glad över att slippa frysa - några få grader i ökad temperatur har gjort underverk för fingrarna. Dessutom delar vi in de tre mycket långa replängderna i fyra mer lagom partier; för mig som inte leder är det faktiskt nära på en trevlig upplevelse. Markus håller inte med. På toppen hittar vi en plan yta som inbjuder till te, Brotzeit och reflektion.
Att ta sig upp är bara halva biten, inser vi på väg ner. Det rekommenderade är att ta sig ner via en gammal översnöad via ferrata. Det vore säkert kul på sommaren, men nu väljer vi att gå säkrade. Det är bara några meter av vajer under ett överhäng som är användbart, fram dit släpper den mjuka snön från isigt underlag, och det på en obekvämt brant sluttning som slutar vertikalt under oss. Vi säkrar i de få små träd och buskar som klänger sig fast längs vägen, det tar mer tid än det egentligen borde, men till slut når vi det lilla partiet av frilagd vajer. Repet börjar trassla ordentligt. Vi har redan tröttnat och vill bara ner. I efterhand konstaterar vi att om vi bara hade firat ner över vattenfallet så hade mycket tid kunnat sparas...
Jag har rätt dåligt minne, men lördagens skräckupplevelse från den isiga branta stigen ner till bilen hade visst etsat sig fast väl. Nu behåller vi stegjärnen på, och det är en helt annan upplevelse att komma ner. Snart är jag på riktigt glatt humör; vi har klarat det, vi mår bra och i kväll får vi komma hem!
Men varför?
Vad är det för märkligt fenomen som driver en långt utanför komfortzonen, om och om igen? Varför frivilligt ge sig i kast med något som ger så mycket obehag? Vi diskuterar det på standplatser, vi diskuterar vidare på kvällen och kommer inte fram till någonting. Finns det ens ett koncist svar?
Ingen annan aktivitet är så svår att motivera för mig. Vandring och skidturer ger många timmar njutning för besväret, till och med när förhållandena är mediokra. De monotona, välbekanta rörelserna, tystnaden och omgivningarnas skönhet skapar harmoni. Klättring på solvarm klippa är en annan slags meditation, det ger känslor av frihet och kontroll. Men varför isklättra?
Hur tänkte vi när vi började? "Det lät spännande" säger vissa. Det lockade nog inte mig. Kanske mer en dröm om att kunna klättra varje berg jag tar mig an, oavsett vilka utmaningar det erbjuder. Kanske är helheten viktigare än varje detalj; allt man gör innebär ju umbäranden, man gör det ändå, för i det stora hela tar man ett steg framåt.
Förhoppningsvis handlar det mest om vana och skicklighet. Jag tittar på herrfinalen från VM i Kandersteg, där killarna gör figure-4 och figure-9 på löpande band. Det är ju mer likt sportklättring - om jag kunde isklättra så tekniskt så skulle jag nog också vara lika passionerad. Bara att bita ihop och komma igen, alltså...
Nu ser jag hur som helst fram emot några lugna, fina vinterpromenader och härliga skidturer innan andan faller på igen.
