Under onsdagkvällens semlafika med grannarna förra veckan konstaterades att vädret inbjöd till en topptur. Vi har hela vintern väntat på de perfekta förhållandena för att kunna gå upp på Ifen, och nu var det äntligen både låg lavinrisk och fint väder samtidigt. Men på torsdag morgon avslöjade en webcam att det fortfarande inte var spårat upp genom den kritiska klätterpassagen, så vi vågade inte riktigt ändå. När Elferkopf kom upp som förslag var det genast spikat. Här kommer lite bilder och någon rad om dagens eskapader.

Turen till Elferkopfs vintertopp utgår från en skogsväg genom Wildental. Vid en hytt i dalens ände börjar ett spår zick-zacka sig uppförs på tunn snö mellan buskar och snår. Jag halkar ofta tillbaka över den iskalla snön och de stackars grenar som tittar fram, men de taniga buskarna omkring spåret gör att det inte känns exponerat. Redan här har man en fin utsikt över dal och berg. Vi passar på att spana in dalens isfall, som sägs vara bland de bästa i området om man ids med den långa anmarschen. Och trots tidigare värmeperioder finns det nu faktiskt redan några klätterbara passager om man tittar noga under nysnön.

Dit ska vi! Nej, inte den ståtliga lilla toppen till höger. Av Elferkopf syns här bara dess kam mot himlen, både sommar- och vintertopp är skymda av denna. Bilden är tagen ovanför isfallen.

Vi tar många foton av isfall under vägen, men det går ändå raskt uppförs. Det är alltid lite skoj när starka män som gjort randonné halva livet överraskas av tempot på en liten tös från Norden ;-). Efter ett flackt och skuggigt parti tuffar spåret på uppåt igen och hittar snart ut i solen. Det blir omedelbart kokhett, så vi skyndar på lite till för att få vettig snö på nervägen. Rätt vad det är står vi under den mycket smala toppen av Winterelfer, kivandes om vem som får gå först. Det finns bara plats för en åt gången där uppe, så någon måste stanna nedanför och plåta.

En behagligt flack sträcka i skuggan innan spåret (som går nästan längst upp i mitten av bilden) letar sig uppåt igen (till höger). Egentligen är det riktigt isiga temperaturer, men på vindstilla sydsluttningar spelar det mindre roll.

Toppkammen upp mot Winterelfer.

Fina spår ner från toppen.

Markus på toppen av Winterelfer.

Efter toppfikat och en snabb inspektion av Elferrinne (där Markus den galningen gärna vill åka ner en dag lika vacker som denna) bär det av nerförs. Först några svängar i tung och varm snö, sedan underbart lätt fluff i skuggan längre ner. Det är härligt även om jag ramlar ovanligt ofta, priset tar väl det framstupa fallet nere på platten, där en skida löser ut och försvinner. Följande halvtimme spenderas med sond och spade för att återfinna rymlingen bland tio kubikmeter snö. Vad bra att gårdagens uppladdning med traditionella bakverk hade gett så bra resultat för kraftreserverna. Skidan återfinns till slut nära toppen av den elfte kubikmetern.

Vi fortsätter ner över det andra branta partiet denna tur, där vi tittat på isfallen på vägen upp. Nerfarten går tack och lov en bit bort där lutningen är lite snällare och snön mycket bättre (fråga mig inte varför spåret upp inte gick här), och åket blir mycket trevligare än vi hade anat. Det är två skinande glada turare som vinglar sig ner mot bilen denna unga torsdagseftermiddag, och hemma väntar än mer semlor som tack för besväret.