Vilken risknivå är beundransvärd och vilken är oförsvarligt dum?

[Loxos]

Tycker i princip att det är upp till var och en om de vill utsätta sig för risker som kan leda till döden.
Om man även utsätter andra för fara (vansinneskörningar med bil el. mc t.ex) är dock risktagandet helt förkastligt. Att det skulle finnas något beundransvärt i att ta risker bara för att uppfylla sina egna drömmar har jag svårt att se.

När det gäller professionella utövares risktagande tycker jag att sponsorer och media borde ta ett långt större ansvar.

 

[JonasPon]

@Duracellkaninen

Att sörja en vän* har sin plats.
En diskussion om risker har sin plats.
Moralisk indignation över andras livsval har möjligen sin plats.

Att använda en annan människas död som blickfång för att torgföra sin uppfattning, om det verkligen är det du menar, har däremot ingen plats i ett civiliserat samhälle. Detta ska inte förväxlas med att det skulle vara olämpligt att att diskutera andra klättrares död per se. Om du inte förstår skillnaden får du återkomma.

Som thureb just skrev, torde det inte vara någon hemlighet att höghöjdsklättring är högst riskabelt. Riskerna är också tämligen objektiva, de svenskar som dött vid höghöjdsklättring har t ex inte varit några "posers".

Om du vill föra ut budskapet om höghöjdsklättringens risker mer effektivt borde du ta upp ämnet i trådar om lyckade försök.

*Jag kände inte själv Fredrik, däremot Danne. Samma tråd efter hand död skulle känts absurd, s♪4 jag antar att Fredriks vänner kan känna något liknande. Därav bumpen.

 

[Duracellkaninen]

@Duracellkaninen

Att sörja en vän* har sin plats.
En diskussion om risker har sin plats.
Moralisk indignation över andras livsval har möjligen sin plats.

Att använda en annan människas död som blickfång för att torgföra sin uppfattning, om det verkligen är det du menar, har däremot ingen plats i ett civiliserat samhälle. Detta ska inte förväxlas med att det skulle vara olämpligt att att diskutera andra klättrares död per se. Om du inte förstår skillnaden får du återkomma.

Som thureb just skrev, torde det inte vara någon hemlighet att höghöjdsklättring är högst riskabelt. Riskerna är också tämligen objektiva, de svenskar som dött vid höghöjdsklättring har t ex inte varit några "posers".

Om du vill föra ut budskapet om höghöjdsklättringens risker mer effektivt borde du ta upp ämnet i trådar om lyckade försök.

*Jag kände inte själv Fredrik, däremot Danne. Samma tråd efter hand död skulle känts absurd, s♪4 jag antar att Fredriks vänner kan känna något liknande. Därav bumpen.

Sörj gärna - om du har läst mina inlägg så vet du att den allra första raden jag skrev var "Först - visst är det tråkigt att se att någon (klättrare) förolyckats.". Sedan är ju frågan hur mycket man skall sörja för att denne valde att leva det liv han ville göra trots riskerna. Han gjorde bedömningen att det var värt det - jag säger inte emot eftersom det bara är han som kan göra den bedömningen.

Men om du tycker att "Jag menar så pass farligt är klättring ändå inte." som Plaskdaja skrev skall stå oemotsagt när det gäller en tråd om Himalayaklättring, så håller jag verkligen inte med. Jag förstår visst att det kan kännas jobbigt för många, men om vi förbjuder tal om risker så fort det står "död" eller "förolyckats" så blir det inte mycket till koppling mellan risk och dödsfall.

Om en mig närstående dog och det kom fram att man medvetet mörkat olycksstatistik av hänsyn till anhöriga till tidigare förolyckade skulle jag bli mer än heligt förbannad. Du kanske tänker på annat sätt och det får du gärna göra.

Någon i den andra tråden ondgjorde sig över att medierna blåser upp dödsfall. De gör det av en enda anledning - dödsfall uppmärksammas och läses. Därför tror jag tyvärr inte att en bump eller att påminna om riskerna när det går bra är tillräckligt.

 

[Mezzner]

Det svåra i sådana här överväganden om vilken risk det är värt att ta, är ju att om man slår ihjäl sig tidigt i livet ÄR det ju verkligen inte värt risken. Då har man ju lik förbannat haft ett torftigt (kort) liv.

Om man däremot lyckas uppleva en del extraordinära saker tack vare att man tagit risker, så börjar det kanske handla om att man som 20-åring tycker att det är OK att bara bli 45 om man bara därförinnan i livet fått leva på det sätt man vill.

Det är ju dessvärre typiskt för stora risker, och av den sorts risker vi diskuterar, att man faktiskt riskerar invalidisering eller död i ett väldigt tidigt sked.

Typiskt är möjligen att en risktagare börjar med moderata risker, och sedan successvt bygger upp kompetens men även riskbenägenhet. På nåt slags statistiskt plan kan man möjligen då se att detta konvergerar mot en sådär lite halvtidig död....

Personligen är jag egentligen inte beredd att riskera livet som varandes far och partner.

MEN, jag tar ju vissa risker ändå genom att över huvudtaget klättra (och paddla), och samtidigt inser jag ju att man löper en "ganska" stor samlad risk att dö av det som de flesta betraktar som vardagliga saker (bilkörning, stress etc.).

 

[Duracellkaninen]

Jag är i samma sits, men...

Det svåra i sådana här överväganden om vilken risk det är värt att ta, är ju att om man slår ihjäl sig tidigt i livet ÄR det ju verkligen inte värt risken. Då har man ju lik förbannat haft ett torftigt (kort) liv.

Om man däremot lyckas uppleva en del extraordinära saker tack vare att man tagit risker, så börjar det kanske handla om att man som 20-åring tycker att det är OK att bara bli 45 om man bara därförinnan i livet fått leva på det sätt man vill.

Det är ju dessvärre typiskt för stora risker, och av den sorts risker vi diskuterar, att man faktiskt riskerar invalidisering eller död i ett väldigt tidigt sked.

Typiskt är möjligen att en risktagare börjar med moderata risker, och sedan successvt bygger upp kompetens men även riskbenägenhet. På nåt slags statistiskt plan kan man möjligen då se att detta konvergerar mot en sådär lite halvtidig död....

Personligen är jag egentligen inte beredd att riskera livet som varandes far och partner.

MEN, jag tar ju vissa risker ändå genom att över huvudtaget klättra (och paddla), och samtidigt inser jag ju att man löper en "ganska" stor samlad risk att dö av det som de flesta betraktar som vardagliga saker (bilkörning, stress etc.).

... eftersom jag har tagigt större risker som singel, så känner jag igen tankesättet från "risktagare". Ofta går det ut på att "det händer inte mig för jag är försiktigare än andra". Det gör att jag riskerar mitt goda (??) rykte här på Utsidan genom att stå för att den som vill ta risker gärna får göra det (helst med öppna ögon), men att den som förringar riskerna riskerar att bli bemött.

 

[Mike C]

När det gäller professionella utövares risktagande tycker jag att sponsorer och media borde ta ett långt större ansvar.

Jag undrar vad det skulle vara för ansvar? Jag skulle tro att i de flesta fall är det klättraren/äventyraren som har sökt upp sponsorerna, och inte tvärtom. Jag antar också att sponsorerna gör en utvärdering om utövaren är seriös nog och kapabel att genomföra sin plan. Vad sedan utövaren gör för risktagande under själva turen kan inte lastas på sponsoren.

Jag tycker det är samma sak som att beskylla morsan för ett benbrott för att det var hon som betalade för cykeln jag kraschade när det gick lite för fort. Kan hon lastas för olyckan om det var mitt dåliga omdömme, för då borde hon vetat bättre, trots att jag har cyklat utan olyckor i flera år med min förra cykel?

 

[trolltind]

Blir så trött

"Om bump hade varit en lösning hade jag gjort det för länge sedan."
Vad exakt är det vi försöker lösa här?? klätterförbundet har en säkerhetskommitté

Säkerhetskommittén verkar för att i görligaste mån minska antalet olyckor och tillbud vid klättring och därtill associerad aktivitet samt öka och sprida kunskap om risker med sådan verksamhet.

Om man vill påverka frågor om säkerhet gör man det kanske bäst genom att verka där!

klättring är komplext det handlar om kunskap, styrka och erfarenhet, att man utvecklas och söker svårare utmaningar har knappast något med att söka adrenalinkickar att göra utan är snarare ett sätt att utvecklas som människa
Om jag väljer att klättra simultant utan rep för att minska risken för att drabbas av dåligt väder och stenslag så är det en mycket medveten riskbedömning, men om jag föll under detta skede skulle det i massmedia stå soloklättrare dödstörtade och alla skulle förfasa sig

Jag är förälder och om någon vill diskutera kärleken till mina barn och vilket ansvar jag tar, så skaffa gärna lite insikt först och att tala om för mina anhöriga att det jag höll på med var farligt och "vad var det jag sa" skulle förmodligen komma som en aha upplevelse och hjälpa dessa att gå vidare

 

[Mezzner]

Om jag väljer att klättra simultant utan rep för att minska risken för att drabbas av dåligt väder och stenslag så är det en mycket medveten riskbedömning, men om jag föll under detta skede skulle det i massmedia stå soloklättrare dödstörtade och alla skulle förfasa sig

Här tycker förstås folk olika, men om någon tycker att ovan beskrivna scenario är en högre risknivå än acceptabelt, så behöver det ju inte bero på att de inte begriper att det kan anses som mer riskabelt att klättra med rep än utan i vissa lägen. Det kan ju vara så att man fattar detta, men tycker att gränsen för rimliga risker går där man kan klättra med rep utan att det blir farligare än utan rep.
Att sola blir ju alltså i sig inte mindre riskabelt bara för att det i själva verket är oacceptabla förutsättningar att klättra med rep.

Men visst, det har väl konstaterats flera gånger vid det här laget, alla har olika gränser för vad som anser acceptabelt, och det behöver inte bara bero på olika kvalifikationsnivå.

 

[Loxos]

Jag undrar vad det skulle vara för ansvar? Jag skulle tro att i de flesta fall är det klättraren/äventyraren som har sökt upp sponsorerna, och inte tvärtom. Jag antar också att sponsorerna gör en utvärdering om utövaren är seriös nog och kapabel att genomföra sin plan. Vad sedan utövaren gör för risktagande under själva turen kan inte lastas på sponsoren.

Jag tycker det är samma sak som att beskylla morsan för ett benbrott för att det var hon som betalade för cykeln jag kraschade när det gick lite för fort. Kan hon lastas för olyckan om det var mitt dåliga omdömme, för då borde hon vetat bättre, trots att jag har cyklat utan olyckor i flera år med min förra cykel?

Det är trots allt tack vare sponsorer som man har möjlighet att ägna sig åt höghöjdsklättring. Din mor har antagligen inget ekonomiskt intresse att du cyklar på cykeln hon betalat. Att sponsra en klättrare som syns mycket i media och genomför spektakulära expeditioner ger väldigt bra reklam vilket i sin tur ger en ökad försäljning. Sponsorer ger inte pengar till folk för att vara snälla utan för att dom själva tror sig kunna vinna på sponsringen. I det sammanhanget kanske bedömningen av eventuella risker inte är det man prioriterar främst.

Finns lite artiklar om detta:
http://www.magasinetfilter.se/magasin/filter-5-08/fallhojd.aspx
http://www.aftenposten.no/amagasinet/article2647593.ece

 

[achtminus]

jag blir alldeles förtvivlad. Ni vill alltså skylla på "samhället" när någon drabbas av konsekvenser av sina handlingar.

Civilisationen befinner sig uppenbart i fritt fall.

F.ö. om man inte bör beskriva farliga bestigningar blir förare över många fjällturer väldigt korta eller föga informativa.

 

[Mezzner]

Nja, samhället är ju ett vitt begrepp.

Vad man tyckte var väl att den enskilda och troligen privata sponsorn i nåt tänkt projekt borde akta sig för att med sin finansiering hetsa eller styra nån att anpassa sin prestation så att den ger tillräckligt med uppmärksamhet.
Detta kan ju betyda att risknivån hamnar högre än tänkt från början.

Som sponsrad får man väl helt enkelt försöka akta sig för detta, och som sponsor får man väl bl a tänka på om det är bra reklam ifall någon gör nåt och "misslyckas". Ett misslyckande kan ju förstås vara tragiskt eller odramatiskt.
Jag är säker på att sponsorer tänker olika, och att den ene tycker att bra reklam är det den andre tycker är dålig reklam osv. Nån tänker troligen t o m att all publicitet är bra, även dålig publicitet är bättre än ingen publciitet osv.

Eftersom det är helt subjektivt vad det innebär att ta ansvar för en sponsor, så kommer det förstås inte hända att alla tycker att alla sponsorer tar ansvar med sin sponsring.

 

[E9climbing]

Sponsorer

Det är trots allt tack vare sponsorer som man har möjlighet att ägna sig åt höghöjdsklättring. Din mor har antagligen inget ekonomiskt intresse att du cyklar på cykeln hon betalat. Att sponsra en klättrare som syns mycket i media och genomför spektakulära expeditioner ger väldigt bra reklam vilket i sin tur ger en ökad försäljning. Sponsorer ger inte pengar till folk för att vara snälla utan för att dom själva tror sig kunna vinna på sponsringen. I det sammanhanget kanske bedömningen av eventuella risker inte är det man prioriterar främst.

Finns lite artiklar om detta:
http://www.magasinetfilter.se/magasin/filter-5-08/fallhojd.aspx
http://www.aftenposten.no/amagasinet/article2647593.ece

All PR ar inte bra PR. Aven om tex Tierra inte verkar fatta det...

De sponsorer jag stott pa tex Patagonia, RAB, NUUN, Clif Bar Mountain Hardwear mfl har aldrig stallt nagra krav pa risktagande. Daremot pa att man gor ungefar det man blir sponsrad for. Offta har man en mycket nara dialog med sina sponsorer sa aven under expeditionen.

Ett aktuellt och "LIVE" exempel ar den dialog jag for med Mountain Hardwear just nu om lampligheten i att aka till Pakistan forsta veckan i September. Dom ar extremt supportive och inget ar skrivet i sten. Ska det bli nagon return on investment sa maste man ha en dialog. Men jag kan forsakra dig om att det ar utovarna/de sponsrade som vill tanja pa granserna inte sponsorerna.