Vilken risknivå är beundransvärd och vilken är oförsvarligt dum?

Bumpar den här tråden så vi slipper vidare utläggningar om risken att köra riksväg 40 kontra höghöjdsklättring i tråden om Fredrik.
 
Risk att dö?!

Klättra är farligt förbud

Man formas av det liv man lever!
Jag skulle aldrig byta bort mina år av klättring
alla de upplevelser och människor jag mött uppe i bergen
är en stor del av den person jag är idag.

Om man dör utan att aldrig riktigt levt så är det sorgligt
om man lever sitt liv och tar vara på varje stund som bjuds
så kan man knappast önska mer

Det är svårt att leva så men man kan ha en strävan dit,

Varför skall andra dömma om det finns något värde i det man gör
och om risken att dö gör att man borde välja ett annat liv
Lämna det till individen och dennes familj!
 
Ja, facisterna kommer snart förbjuda klättring, så mycket står klart.

Kvar finns bara den gråa massan som har så meningslösa liv att enbart psykofarmaka kan förhindra dem att sluta andas.

jag har funderat lite.. jag beslutade mig för att du var ironisk, något annat är omöjligt om du är äldre än 15 år..
 
Med risk...

... för att upprepa något som någon annan redan skrivit tidigare i tråden (nä, jag orkade inte läsa alla inläggen...) så ville jag bara fylla på citat-floran med ett par av mina egna favoriter som borde passa in i det här sammanhanget;

:cool:Det är farligt att leva - Man kan dö...

:cool:Livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100% dödlighet.

Själv anser jag att så länge man i efterhand är kapabel att konstatera för sig själv att "Det där var väl egentligen jävligt dumt och riskabelt även om det var skitkul!" så är man bara att gratulera.
Men som någon/några redan konstaterat så är det ingen annan än man själv som verkligen kan säga var man tror sig ha sin egen gräns.
 
:cool:Livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100% dödlighet.

Kan du bevisa detta? Om vi utgår ifrån att alal som dött verkligen dött (dvs inga zombies hör inte) så har vi ju en bra indikation. Men kan du bevisa att alal som ännu inte dött verkligen kommer göra det? Kanske bara är en slump att de som dött hittills gjort det, i och med global uppvärmning kanske vi slutar dö?

Christian
Ja att tillbringa nätterna i björngömsle inte bara förstör ens dygnsrytm, det får en att bli konstig på många sätt:cool:

Christian
 
Om bump hade varit en lösning hade jag gjort det för länge sedan.

Bumpar den här tråden så vi slipper vidare utläggningar om risken att köra riksväg 40 kontra höghöjdsklättring i tråden om Fredrik.

Innan du bumpade hade ingen brytt sig om att lägga in något nytt på den här tråden på sådär 7månader. Jämför det med antalet inlägg på tråden om ”Svensk Död i Himalaya” under de senaste 12 dagarna – 86 stycken. Den här tråden har visats 8532 gånger – de flesta gångerna troligen när den var mer aktiv. Tråden ”Svensk Död i Himalaya” har visats 14679 gånger på 12 dagar. Vilken tror du får mest genomslag (i synnerhet bland nytillkommna klättrare)?

För min del tycker jag det är viktigare att de som läser om klättring förstår att klättring på K2 är minst sagt riskabel - än att omtanke om att anhöriga kanske läser tråden gör att man får intrycket av att det är ”otur som på något märkligt sätt drabbar de försiktiga och omdömesgilla”. Vilket det inte är. Vilket tycker du är viktigast?

I USA har den debatten funnits ett tag. Ofta har man två trådar; ”Varför gick det som det gick?” och ”Tragiskt…”. Där har det funnits inlägg som fritt översatt varit av just typen ”Hur kunde det ske? Han som var den försiktigaste som aldrig tog risker?”. Och då talar vi om soloklättrare i ”Tragiskt..”-tråden. Föga förvånande har de också mer solo-klättring och fler dödsfall.

Mitt val är att hoppas att OM familjen läser den andra tråden, så har de förståelse för att relevant statistik och varningar för att underskatta riskerna kan leda till att färre anhöriga behöver få sådana här besked.

Efter att ha läst hela tråden fastnar jag för tre citat:

”For att uppna samma niva av tillfredstallelse sa maste man soka nya utmaningar. Inte sallan ar detta synonymt med med att man accepterar hogre risk for att fa de upplevelser man efterstravar.” Det E9 beskriver här är egentligen inte en upplevelse – det är att bli hög på adrenalin. Precis som han skriver krävs en ökad dos för att få kicken. Antingen slutar man jaga kicken eller så är resultatet förutsägbart.

”På nåt sätt blir det ofta beundransvärt om det gick bra men oförsvarligt dumt om det gick åt skogen.” Riskanalysen är densamma, det enda som skiljer är om slumpgeneratorn visade ditt nummer eller inte. En vettig riskanalys kräver att man gör något åt utfallet ”om det går åt skogen” (svaret i klättring är oftast ”rep”).

”Citat:
Ursprungligen postat av seon
Nu finns det, och ni verkar bägge höra dit, klättrare som får ut något speciellt av att veta att ett misstag absolut inte är tillåtet. Det är "den resandes ensak" och inget att moralisera över , men som sagt låt det vara en "inre upplevelse" och inget att gå ut med och framförallt inte att få det att framstå som något beundransvärt och eftersträvansvärt för andra.

Har tänkt att aldrig skriva i klätterforumet... Men det här är grovt. En ytterst betänklig sak att skriva. Det är inte din sak att tala om för andra vad de skall och inte skall prata om. Om Spacemonkey vill skriva och jag vill läsa, vad är då problemet? Jag accepterar inte "förledande av barn och ungdom" som argument för inskränkningar i vuxnas rätt.”

Den som svarar här önskar ju egentligen att ”tala om för” SEON vad han får skriva eller inte. Knappast objektivt. Antingen får bägge skriva eller så får väl tex forum-moderatorn träda emellan. Jag tycker dock att hänsyn skall tas till "förledande av barn och ungdom", men det är väl ok om man påtalar att när du är vuxen får du själv avgöra om du vill dö eller leva.
 
Knepigt att tolka vem

som skrivit vad i Duracellkaninens inlägg #105

kanske du kan länka till inläggen du citerar så att vi kan förstå sammanhanget? Förstår inte heller vitsen med att låta tråden pågå parallellt på flera ställen.

Thure
 
1.Det är rimligt att skilja på den principiella diskussionen om risker från en rapportering om en tragisk olycka i samband med en högriskaktivitet.

2. Det är fullt möjligt att samtidigt sörja eller känna stort deltagande med en bortgången och ändå tycka att densamme utsatt sig för ett onödigt stort risktagande.

3. Jag ställer mig väldigt främmande för dom som tycker att familjeansvar, i synnerhet för små barn , inte skall få påverka risknivån i sin friluftsutövning.
 
Att K2

är ett farligt berg att bestiga p g a väder och ras mm är välkänt och jag tycker inte det är så mycket mer att skriva om det.

Men den principiella diskussionen om riskbedömning och strategier är intressant i både friluftsliv och i yrkessammanhang.

Man kan lära sig mycket från incidentrapportering och haveriutredningar.

Att ha hög beredskap att vända eller välja en plan B eller C är en bra strategi. Äventyr med brända broar och passerad "point of no return" är tveksamt i mitt medvetande.

Att sola en svår klätterled utan att använda säkringar strider mot det mesta annat vi företar oss i friluftssammanhang. Att det är ovanligt att svenskar ägnar sig åt detta ser jag som ett hälsotecken.

Thure
 
Liknande trådar

Liknande trådar