Som Västerbottning med tamdjur är jag just nu rätt nöjd över att vargen ser ut att etablera sig i söder och inte här. Här har vi bara en del problem med björn men om man tittar på antalet tamdjursangrepp verkar det vara en mild bris i jämförelse men vad vargen ställer till.
Naturligtvis är ovanstående väldigt egoistiskt men ibland måste man få vara det också.
Vad jag tycker är otäckt i den här frågan är att väldigt lite av debatten rör levnadsvillkoren för dom människor som drabbas. Hur det känns att få sina får rivna? Hur det påverkar lusten att bosätta sig på de ställen som har hög förekomst av varg? Törs man låta sin 8-åring vänta på skolbussen 300m från närmsta hus?
Man kan inte komma ifrån att en ökning av rovdjursstammen innebär att människor måste backa undan.
Många rovdjursromantiker struntar tydligen fullkomligt i dessa konsekvenser.
Och tyvärr är de rätt många och högljudda i förhållande till de som drabbas.
Debatten verkar i stället lätt fokuseras på sådana saker som om det är större risk att bli påkörd av ett tåg än angripen av varg. Då ofta med fullkomligt absurda statistiska jämförelser.