Varför klättrar du?

[lilla_my]

Per, tänker du på mamma-historien som även avslöjas i filmen Hårda Tag?

 

[keffmonst]

det är väl nu man säger att om man frågar frågan kommer man inte förstå svaret så slipper man förklara

 

[HoLen]

VARFÖR

Anledningen varför jag klättrar är lika enkel som genialisk:
Rör jag inte på mej tillräkligt så blir jag stel i kroppen. Och sedan upptäkte jag att det var kul oxå.

Men det ligger nog i människans natur att utmana och utnyttja naturlagarna, och när man klarat utmaningarna så känner man sej lite stolt, tror jag.

 

[lilla_my]

Om ni inte har sprungit iväg och sett "Hårda tag" än, så kan jag väl avslöja att en känd klätterprofil som är mest känd för att ha gjort över tusen nyturer säger i filmen att han drömde om att bestiga höga berg, men att det till sist var hans mor som anmälde honom till en klätterkurs.

 

[antealmberg]

Därför klättrar jag

För att man får använda hela sin kropp för att ta sig upp. Det är en av den mest ultimata sport som man kan hålla på med. Känslan av att stå på toppen av en svår led känns alltid lika bra. Isklättringssäsongen är den som jag tycker är roligast eftersom där blir det aldrig att man klättar samma led 2 gånger. Det kommer alltid nya leder och nya berg så med andra ord så finns det alltid utmaningar inom klättring.

 

[n_zackrisson]

Kaffe!!!

Citerar mig själv från en annan tråd igår, det är för mig ett sätt att komma ut och syssla med det jag tycker är verkligen viktigt i livet, kafferast.

<snip>

Kaffe!!!
Jag har gått på många berg och besökt en del toppar.

För mig är anledningen samma som varför jag åker långfärdskridskor, paddlar, cyklar. Jag gillar att sitta ute i naturen och dricka kaffe.

Att bara gå ut och sätta sig på en åker i timmar med min kopp kaffe blir entonigt och tråkigt, så jag fyller tiden mellan kaffekopparna med alla möjliga aktiviteter. Skidåkning, vandrig... och så får man möjlighet att ta kafferast på massa exotiska ställen.

Påtår någon?
Niklas
<snip>

 

[Mezzner]

Lite av funderingen bakom ursprungsfrågan var nog huruvida faromomentet spelar in.

I diverse bultningsdebatter kommer alltid den "mentala biten" av klättringen in, och jag undrar primärt om detta är en välkommen beståndsdel av upplevelsen, eller ett nödvändigt ont.

Själv är jag rätt kluven, men tycker väl inte att det är en njutning i den mån man står och ångrar sig, eller är tveksam till att "gå på". Ibland kan detta ändå kännas skönt efteråt, men lika ofta har jag dåligt samvete för att jag lättvindigt riskerat livet.

 

[mlifriberg]

Faromomentet är det som för mig skärper koncentrationen och fokuseringen. Att känna att det trots faran går att kontrollera situationen tillfredsställande. Men det beror ju också på humöret, vissa dagar vill jag bara känna sköna rörelser och trivs bra med topprep.
Att leda ffa på kil och att toppa är så olika saker, och jag skulle inte vilja välja bara den ena.

 

[pecall]

Per, tänker du på mamma-historien som även avslöjas i filmen Hårda Tag?

Du menar alltså Herr Luhrs mamma som anmälde honom till en klätterkurs?

Nej, det var inte. Så här var det:
Midsommaren 1986 satt vi ett gäng kring tälten i Välseröd (jo, det var på den gamla goda tiden då man fortfarande kunde tälta lite var som helst eftersom klättrarna var så pass få att ingen störde sig på oss). Vi satt alltså där och hinkade, förlåt, smuttade på vårt vin och hade så där allmänt trevligt som man har när man sitter med kompisar kring en lägereld. På något vis så hamnade vi i diskussionen kring varför man klättrar och hur man förklarar för oförstående vänner och bekanta.
Jag förklarade hur jag brukade göra: "Jag har tröttnat på att försöka förklara, så när folk frågar 'Vad är det som är så roligt med att klättra?' så svarar jag: 'Det är inte roligt, men vad ska jag göra när mamma tvingar mig?'. Då brukar den som ställde frågan se totalt förvirrad ut och jag förklarar då att somliga föräldrar tvingar sina barn att spela golf eller tennis för att de ska bli berömda idrottsproffs och tjäna mycket pengar. Mina föräldrar förstod tidigt att i de där andra sporterna skulle konkurrensen vara alldeles för stor, så de tvingade mig att börja klättra istället."
Det här tyckte de andra där kring elden var väldigt roligt, och det dröjde inte länge innan diskussionen (säkert under inflytande av dryckjom) sladdat iväg till att gå ut på att min mamma inte bara tvingat mig att klättra, hon hade tvingat de andra också. Ja, till slut hade det gått dithän att hon faktiskt hade tvingat alla svenska klättrare att klättra. Hon var helt enkelt skyldig till att klättring förekom som sport i Sverige. (Jag berättade det här för min mamma senare, och hon tyckte väl att det var rätt kul, men inte till närmelsevis så kul som vi tyckte det var just den där midsommaraftonen 1986.

Hur som helst, lång tid senare - det kan ha varit 1998 eller 1999, i vilket fall tillräckligt lång tid efteråt för att midsommardiskussionen i mitt huvud skulle vara ett tämligen avlägset minne - körde TV4 korta 5-minuters pausprogram mellan andra program en sommar. Temat för pausprogrammen var nerslag i sommarsverige. En kväll råkade jag knäppa på TV:n precis när ett sådant började, och eftersom det man såg var två killar med klättersäckar som kom gående genom skogen blev jag nyfiken och bytte inte kanal. Sedan fick man se en närbild på någon som snörde på sig ett par klätterskor, knöt in sig i repet, rackade på, osv. Man fick se lite klättersekvenser, och sedan avslutades det korta lilla programmet med en intervju. Klättrarna, som jag aldrig sett förut men som jag förstod det som kom från Varberg, pratade lite om vad i klättringen som lockade dem. Då frågade intervjuaren den ena klättraren: "Hur gick det till när du började klättra?", varpå han svarade: "Ja, egentligen var det ju såhär att det var Per Callebergs mamma som tvingade mig att börja med klättring."
Vad han sa sedan har jag ingen aning om, för jag låg dubbelvikt av skratt i soffan. Det här var ju helt fantastiskt, myten som skapades i Välseröd midsommaren 1986 levde ännu!
Tyvärr såg inte mamma programmet ifråga, men hon såg rätt road ut när jag berättade om det.

 

[Mezzner]

Jag önskar att jag haft numret till antingen mamma Luhr eller Calleberg, nån gång runt -68-70.

Jag tjatade också på min mamma om att jag ville börja bergsklättra. Hon funderade lite grann, varpå hon ringde scouterna för att få reda på om det var de som roade sig med sånt.
Dessvärre var inte scouterna "hemma", det var nog lite off-season, och därmed var saken utagerad. På den tiden var det förvisso så att klätterklubbarna inte på något vis trängdes i katalogen.

Det tog mig därmed ca 35 år att få ändan ur för ett andra försök. Under 80-tal funderade jag lamt över klättring men ratade klippklättring eftersom jag var ute efter de STORA bergen, vilka i sin tur erbjöd ett visst initialmotstånd som sport betraktad.

 

[Jonas P]

LMAO

Det där var hysteriskt bra Per!
Jag ska också börja skylla på din mamma!

Jäklar, att dom klämde ur sig det på TV var bland det kyligaste jag hört på länge!

 

[lilla_my]

Oj, helt underbar historia!