Faromomentet
Jag jagar inte alls beundran från andra (eller mig själv) för ”hjältemod”. Det tycker jag bara skulle vara korkat (=brister i rikshanteringen). Någon (större) objektiv fara för invalidiserande skador vill jag alltså inte utsätta mig för.
Men en subjektiv upplevelse av fara (adrenalinkick), där jag objektivt inte utsätter mig för invalidiserande risk (=tillfredställande säkringskedja), är en trevlig krydda till klättringen. En del av glädjen i att leda är just att kunna hantera en (svår) situation under inflytande av känslor och tidspress. Svårigheten ligger bland annat i att inte vilja tro att säkringskedjan är tillfredställande bara för att få klättra vidare.
För att få de belöningar som klättring ger mig – och de extra belöningar som tradlead innebär – så tvingas jag dock acceptera att även den objektiva faran (jämfört med tex tv-soffan) ökar. Det är först efter rejält funderande som jag tog beslutet att leda trad. Solo, isklättring och Himalaya-toppar är något jag valt att avstå ifrån med hänsyn till olycksstatistiken.
Så det objektiva faromomentet är ett nödvändigt ont i valet av klättring som sysselsättning. Vill man tro att det är helt säkert så lurar man bara sig själv. Vilken grad av risk man är beredd att utsätta sig för skall var och en besluta sig för. Liksom mycket annat här i världen så finns en positiv sida och en negativ sida – ytterst sällan kan man bara välja den positiva sidan utan man får den negativa på köpet. Glöm inte heller att ju längre tid man tillbringar i närheten av objektiv fara - ju blindare för den blir du!
Mezzner; sa:
Jag jagar inte alls beundran från andra (eller mig själv) för ”hjältemod”. Det tycker jag bara skulle vara korkat (=brister i rikshanteringen). Någon (större) objektiv fara för invalidiserande skador vill jag alltså inte utsätta mig för.
Men en subjektiv upplevelse av fara (adrenalinkick), där jag objektivt inte utsätter mig för invalidiserande risk (=tillfredställande säkringskedja), är en trevlig krydda till klättringen. En del av glädjen i att leda är just att kunna hantera en (svår) situation under inflytande av känslor och tidspress. Svårigheten ligger bland annat i att inte vilja tro att säkringskedjan är tillfredställande bara för att få klättra vidare.
För att få de belöningar som klättring ger mig – och de extra belöningar som tradlead innebär – så tvingas jag dock acceptera att även den objektiva faran (jämfört med tex tv-soffan) ökar. Det är först efter rejält funderande som jag tog beslutet att leda trad. Solo, isklättring och Himalaya-toppar är något jag valt att avstå ifrån med hänsyn till olycksstatistiken.
Så det objektiva faromomentet är ett nödvändigt ont i valet av klättring som sysselsättning. Vill man tro att det är helt säkert så lurar man bara sig själv. Vilken grad av risk man är beredd att utsätta sig för skall var och en besluta sig för. Liksom mycket annat här i världen så finns en positiv sida och en negativ sida – ytterst sällan kan man bara välja den positiva sidan utan man får den negativa på köpet. Glöm inte heller att ju längre tid man tillbringar i närheten av objektiv fara - ju blindare för den blir du!
