Värsta/sämsta friluftsminnet

Mitt absolut sämsta friluftsminne var när jag och en tjej från Belgien åkte på bilsemester ihop. Av någon anledning hade vi utan att ha träffat varandra fått för oss att vi skulle trivas ihop och bestämde oss för fem veckor i hyrbil. Eftersom jag arrangerat och medarrangerat resor innan tyckte jag inte det var något märkvärdigt. Mina vanliga informationsbrev gick ut och jag förvissade mig om att det gick bra att bo i tält och under enkla förhållanden för att spara pengar.

Jag plockar upp henne ganska sent i Jönköping där min arrangerade guide visar oss till en bra tältplats på Hassafallsleden (där jag senare bodde i två år). Det skar sig redan dag ett. Vad hon menade med att bo i tält var någonstans där det finns rinnande vatten. Jag visade henne forsen men tydligen var det camping hon menade och där rök hela budgeten. Hon var den långsammaste människa på den här planeten. Varje morgon tog tre timmar innan vi var i rörelse och vi fungerade inte ett dugg ihop. Hon vägrade utflyktsmål som inte var i hennes guidebok och pricken över i:et var när hon nobbade ett ställe som jag föreslog för att senare visa det i hennes bok och vilja dit. Vi fick dock se många fina ställen och jag försökte så professionellt som möjligt genomlida resan. Efter fyra veckor och några dagar ballade jag ur på henne. Kommer inte ihåg vad jag sa mer än att jag var plågsamt uppriktig. Hon svarade med att hon hatade Sverige och aldrig skulle återvända. Så hade jag lyckats. Resans höjdpunkt var när hon dumpade i gyttja i Muddus. Det fick mig att småle vilket hon uppmärksammade med repliken: You seem to think this is funny?

Vi besökte: Oslo, Prekestolen utanför Stavanger, Rondane, Vårstigen nära Dovre, Döda fallet, Muddus, Stora sjöfallet, Visby. Hon fick dock inte uppleva helikopterbilderna över Sarek då jag förklarade att det blir åtminståne två veckors vandring i vildmarken för att ta oss dit och tillbaka.

Egentligen tycker jag inte om att prata så här mycket skit om någon men det handlar inte om att hon är avföring utan bara att hon och jag inte gick ihop. Vi skulle till Nordkapp men tog oss bara till Östersund innan hon tyckte det var för långt bort. Vi tog oss dock en bit längre norr. Mitt bästa friluftsminne var när jag tog revansch på detta äventyr och cyklade hela Norges kust. SOLO!
 
Jag bodde hos mormor och morfar om somrarna när jag var ung. Stolt klippte jag gräsmattan med gräsklipparen, men utan skor med påföljd att jag blev grön om fötterna som inte ville bort. Senare skulle min syster, mormor och jag ut och plocka blåbär, och väluppfostrad så tyckte jag det var onödigt att smutsa ner ett par nya strumpor. Så iväg med bilen för att plocka blåbär i gummistövlar utan strumpor. Direkt kände jag av skoskaven men ville inte få en utskällning och tvingas åka hem igen. Så jag höll ut. Jag kunde inte dölja mina såriga fötter efteråt (minst två lager hade nöts bort) och fick en utskällning för att jag inte sagt något istället. Väl hemma för att bli av med gräsfläckarna på fötterna väntade ett härligt svidande saltbad.
 
Mitt absolut sämsta friluftsminne var när jag och en tjej från Belgien åkte på bilsemester ihop [...]

Nä FY va illa!
Måste dock påpeka att det tog väldigt lång tid innan ni "gav upp" ändå. Där är det väl egentligen på sin plats att berömma henne något för att hon ändå höll ut väldigt länge innan hon fick totalt nog. Det är ju ingen liten lista av sevärdheter som du drar upp änåd...
Du verkar ju också vara en mycket tålmodig och tolerant person; själv hade jag nog varit "uppriktig" i ett bra mycket tidigare skede, fastän jag också har ett lååångt tålamod...
Men, precis som med jobb så spelar kollegorna mer roll än arbetsuppgiften, så även på vildmarksäventyret; en bra kamrat förvandlar regn till solsken :)
 
För egen del har jag haft min beskärda del av dåligt väder, borttappad/glömd utrustning och idiotiska val. Ibland har det medfört lite strapatser, fast ofta mer minnesvärt och i efterhand rätt kul minnen.

Mitt värsta friluftsminne än så länge är mindre dramatiskt...hade läst om en vandringsled i Lima i Dalarna, mellan Torgås och Rörbäcksnäs (Klövjestigen), en gammal väg i gränsområdet som också band samman fäbodarna. På kartan såg den iofs rätt anspråkslös ut, går ibland rätt nära vägen t ex. Men jag tyckte den skulle vara kul att testa ändå.

...kunde konstatera att mer än halva leden är kallhygge. Outsägligt trist att vandra mellan tallplanteringarna. Tankarna gick åt det dystra hållet och kretsade mest kring det moderna skogsbruket och dess anspråk på förändring av skogsmiljön. En liten deppartur helt enkelt :).
 
En paddeltur i värmland.

Jag skrev om händelsen för två år sedan men den passar här.
Jag och min då tio åriga dotter paddlade på Foxen när ett regnväder överraskade oss. Vi sökte oss då till närmaste ö för att ta på oss våra regnkläder.
Det var redan folk på ön (tyskar) men att dom hindrade oss att gå iland hade jag aldrig kunnat drömma om. Att hindra någon att söka hamn trodde jag att alla förstod att man inte ska och i mitt fall en far och med ett barn.
 
Jag skrev om händelsen för två år sedan men den passar här.
Jag och min då tio åriga dotter paddlade på Foxen när ett regnväder överraskade oss. Vi sökte oss då till närmaste ö för att ta på oss våra regnkläder.
Det var redan folk på ön (tyskar) men att dom hindrade oss att gå iland hade jag aldrig kunnat drömma om. Att hindra någon att söka hamn trodde jag att alla förstod att man inte ska och i mitt fall en far och med ett barn.

Wth?
Vad hade de för argument och hur hindrade de er? Har du en snabblänk till ditt tidigare inlägg om saken?
Kanske hade de något fuffens för sig ute på ön....? ;)
 
...kunde konstatera att mer än halva leden är kallhygge. Outsägligt trist att vandra mellan tallplanteringarna. Tankarna gick åt det dystra hållet och kretsade mest kring det moderna skogsbruket och dess anspråk på förändring av skogsmiljön. En liten deppartur helt enkelt :).

Näe va tråkigt det låter!
Hyggen kan ju iofs locka till sig rovfågel....men nog är det deprimerande alla gånger.
Jag är inte avundsjuk på din upplevelse.
 
Man kan ju definiera trådens ämne lite olika. Ett "värsta minne" är naturligtvis rena olyckshändelser, sjukdom och andra sådana sorgligheter. Men där kanske inte finns mycket erfarenheter att dela med sig av, desto mindre komiska poänger att skratta åt.

Jag tolkar TS avsikter så att vi snarare skall fokusera på diverse egna dumheter - det blir ju både roligare och mer lärorikt.

Luktafotogens berättelse tycker jag nog ändå ryms inom kategorin "egna tabbar", avdelning "skyll dig själv som väljer dina reskamrater obesett". Jag skall erkänna att jag fått lära läxan samma hårda väg. Nuförtiden väljer jag ev. ressällskap betydligt noggrannare än jag väljer mina vänner ;).

Bland nybörjarmissarna inom denna avdelning minns jag särskilt ett gäng skräckslagna studenter från Väg- och Vatten på LTH, som skulle delta i vårt (arkitektstudenternas) svensk-algeriska projektarbete. Grabbarna hade med sig all maten inkl. kondenserad mjölk, bruna bönor på burk och knäckebröd, eftersom de inte vågade äta något lokalt. Jag är inte säker på hur de gjorde med vattnet. De barrikaderade sig på ett ödsligt turisthotell vid kusten och lämnade det aldrig mer. Naturligtvis blev det inget gemensamt exjobb.

Minns också en resa i det som då fortfarande var "öststater", som en rätt nära kompis ville hänga med på. Vi trivdes väldigt bra ihop hemma, så jag såg fram emot gemensamma äventyr och accepterade att vi skulle åka tåg första sträckan, fast jag egentligen tänkt lifta. Till Berlin och sen Prag gick det hyfsat, trots att stereotypa föreställningar om "öststatsdiktatur" fick kompisen att darra av skräck vid varenda rutinmässiga passkontroll. Väl i Prag tog det stopp. Kompisen bara SKULLE ha frukost med kaffe och färskt bröd på morgonen, annars kunde inget fungera resten av den dagen. Vi hade inget kök med oss. Att locka med doftande färska bullar direkt från bagaren var värdelöst i brist på kaffe. Att tåla sig ett par timmar tills Prags annars förträffliga caféer öppnade kl 11 kom inte på frågan. Prags hela skönhet var inget värd mot katastrofen att inte få hålla på sin invanda frukostrutin.

Det blev uppenbart att våra vägar borde skiljas, men kompisen vågade inte heller åka hem ensam genom alla dessa skrämmande länder ;). Till slut bokade jag biljett på fina direkttåget (jodå, det fanns sådana på den tiden), följde kompisen ända in i kupén, anförtrodde henne åt en stadig dam till medresenär och bad en anhörig om avhämtning i Köpenhamn.

Jag fortsatte ner mot Turkiet m m. Jobbade på IAL:s volontärläger i Bulgarien på vägen, gick över en del berg, träffade en massa fina människor och trivdes.
 
Just att vara ute på äventyr med någon kompis, som inte är lika intresserad, är jobbigt.

Kommer ihåg under vår fisketur 2005 som gick till Lainio älven.
Ingen lång tur, vi åkte torsdag kväll och skulle vara hemma på söndag, vi var 5 st killar.
En av oss förstås, välkänd inom gruppen som obrydd, vilket visade sig ganska snart....

Från att vi parkerade var det 3 km till älven, så ingen sträcka att prata om.
Vi hann inte långt så gick hans ryggsäck sönder, nån gammal billig sak (denna man tjänar dock inte dåligt, men dumsnål). Den som varit i dessa trakter ska veta att det är myggrikt. Så vi lappade ihop den så gott vi kunde med el-tejp.

Kommer fram, slår upp Moskoselkåtan, skrattar och har oss.
Sen lagade vi mat, och då hade denna killen inga bestick, eller talrik, eller kåsa. Han räknade med att vi andra hade allt, så kunde han bara låna.

Jag blev lagom irriterad under helgen pga detta, men är väl egentligen småsaker. Kändes dock rätt så orättvist att han hade så dåliga och små grejer, liten ryggsäck, så man fick själv agera packåsna och bära tältet ToR.
 
[...] Jag fortsatte ner mot Turkiet m m. Jobbade på IAL:s volontärläger i Bulgarien på vägen, gick över en del berg, träffade en massa fina människor och trivdes.

Blev ju ändå ett lyckligt slut på det hela ;)
Att resa ensam är så många gånger mer givande för individen. En resekamrat kan ju vara skoj iofs, ibland till och med nödvändig, men ensamresa är för det mesta roligast :)

Har två relaterade anekdoter:

1) Gamla toppstugan Kebnekaise:
tog igen oss efter misslyckad toppbestigning pga dimma. In rasar ett gäng om 5-6 ungdomar i 20-årsåldern. De ser fullkomligt utmattade ut. Alla utom två sjuker ihop på bänkarna. De som inte har total fältkoma pratar med oss lite grann och bjuds på styrketår.
Deras kläder är mycket märkliga: t-shirt utanpå undertröja. Någon hade jeans om jag inte minns fel. Inga väskor. Allt verkar konstigt.
Vi säger att det inte är möjligt att gå upp till toppen för dimmans skull. Deras kommentar var:
-Jaha, hoppas att det inte börjar regna för vi har inga regnkläder med oss.
När vi beger oss ned igen ser vi hur molnen sjuker allt längre ned över fjället. Ingen stans på vägen hem kan vi skönja detta gäng av.....amatörer.
Däremot möter vi ett annat gäng om fyra pers med en som skadat foten (bruten/stukad?). Det går extremt långsamt för dem så vi frågar helt snällt om det är något vi kan göra för dem och får av den skadade (med en fräsning):
-Nä, vad skulle det vara!!?

2) Jag snarkar, som attan, när jag sover. Expeditionen till Ural förra året: en ovan tältkamrat håller mig vaken med ständiga armbågningar i min rygg. Ingen av oss sover särskilt bra. De som sovit med mig förut har inga klagomål dock (utom i något enstaka fall).
Till saken hör att den missnöjde tältkamraten blir extremt lättretlig när han är trött, helt klart i klass med vissa andras otillfredsställda kaffebehov. På så vis blev resan en smärtsam upplevelse fram tills dessa att ett extratält, bara åt mig, gick att uppbringa.
Numer tar jag inga risker vad gäller mina snarkningar- bara sådana som vet vad det går ut på sover med mig annars kommer deras anekdoter hamna i den här tråden så småningom...
 

Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg